MK

Aldrig har Anette – som vikarierar för Camilla som ju är mammaledig – på MK:s kansli blivit så nedringd. Ulf i Hudik hotade med att säga upp sitt VIP-medlemskap i MK, som innebär att man inte behöver betala någon kortavgift när man ger pengar till föreningen. Cecilia i Bergen hade skickat in sin nyfödde son Limrick som hon ville att Granvik och Jonathan skulle döpa i djurvin. När hon inte hade fått barnet i retur på över en månad började hon bli rejält orolig – hade Middagsklubben gått upp i rök?

Nej, MK har inte upplösts. Vad som hänt är att det har forskats. Bland annat har mathjältarna varit på en uppvisningsresa i Asien.


Här vinns en budgivning på en majestätisk kamrat. Granviks största dröm har alltid varit att sy upp en egen tonfiskdräkt

 

MK samplar djur inför den förestående maxichilin

En annan djupdykning i den kulinariska sakristian var när en visit avlades hos Mathias Dahlgrens Matbaren.


Porterbräserad oxkind från Kildare. Potatis, granbarksost, saltgurka, persilja


Ångad sej från Bohuslän. Skogssvampsemulsion, forellrom, sticklök

Därutöver har flera hataktioner mot Willy:s (ja, den vidriga lågpriskedjan) genomförts, en oslagbar vinstig till Regeringsgatan har anlagts samt att MK har sparkat alla praktikanter, förutom en viss Joël Rubichon. MK är livrädda för kuppförsök, inkompetens, diabetes och psykokulinariskt svinn.

Nu är klubbens kärna redo för ännu en föreställning.

Att handla rätt anka är inte svårt. Man beger sig till ankmannen i Hötorgshallen och tar ett dubbelpack fransk elitanka. Samtidigt ber man att få kolla på hans kycklingbestånd. Detta för att hitta en ky-patient draperad i en tillräckligt stor rock att sy ett ståndsmässigt kycklingsegel av.

Kvällens meny är som ni redan har förstått: Ankbröst med madeirasås, kantarellrisotto och kycklingsegel.

Efter ankmannamötet plockar MK upp en ostarsenal – bland annat en granbarksost, densamma som MD jobbar med i sin oxkind. Den doftar som om Ajax hade varit ätbart och har en rigorös mögelhärd – och andra kompinstrument som en Quartz Reef Pinot Noir 2008 och en Castelnau de Suduiraut Sauternes 2005.


Ankbröstsutrustning innan

Avklädning. Kycklingen snittas i mankhöjd och strippas från vad som ska bli dess hittills krispigaste dräkt. Fågeln waterboardas under kranen för att sedan tvångstvättas i kokande vatten tillsammans med kompanjonerna palsternackan, moroten, rotsellerin, löken, lagerbladet, vitpepparn och saltet.

Kycklingstrippa

Buljongen kokar i två timmar, sedan lyfts skrovet upp och förpassas till lämplig välgörenhetsorganisation. MK har en liten tendens av hybris, som snabbt framstår som sund eftersom Kenth Philipson skickar upp en luftballong med en bild på sig själv samt texten "I rule!" som far över Stockholmshimlen. MK stjäl dock uppmärksamheten genom att snabbt skicka upp en tjurhuvudsformad Willy Ohlsson-zeppelinare.

Tillbaka i köket. Innan risotton får klartecken måste MK rodda med kycklingkostymen. Efter att ha legat och myst i kylen i en plastburk märkt ”Grisblod” får den fritt spelrum i labbet. Jonathan har, under den asiatiska forskningsresan, lärt kineserna och japanerna en ny streckningsmetod av skinn och nu genomgår experterna ännu en operation, på hemmaplan till lycka för de svenska fansen. Skinnet svettas i salt i en kvart innan djurpannån spänns upp på sitt staffli. Stänk på olivolja och pudra med peppar och in i skärselden i cirka 20 minuter tills det ser ut som ytan på mars.

Kyklingseglet stärks genom uppvärmning

Anka i panna. Fett i kanna? Nej, allt ankfett som dräneras från fågeln används till att steka kantarellerna i. De som ska blandas i risotton prick innan servering. Sedan åker duck boy in i ugnen till den når den formidabla temperaturen av 50 grader i innertemperatur. Därefter klär man flygfäet i hazmatdräkt och lägger den till vila.


Två flugor i en smäll. Steka ankbröst och brygga djurvin visar sig vara samma process

Vid det här laget ska man ha en risotto gryendes på spisen. Ett tips är att skarva i kantarellsvett och överdosera med parmesan och smör.

Såsen tillagas efter traditionellt MK-recept, vilket betyder schalottenlök i smörhav, egenkokad kycklingjuice, en skvätt vin och två glas Madeira. För rätt avgrundsfärg sänker man ned en sojabomb. Sedan reduceras allting ned till endast mikrober återstår.

Då har ankan vilat färdigt och trancherats med MK-kniven. Serveringssystemet har utarbetats av Hasse på SCM och inbegriper frilagd risottoskål och lodrätt gomsegel.


Fly-over photo, Jonathans MK-fat


Stilstudie, Granviks MK-fat

 

"Var kan man läsa om er matlagning, nu igen?”, undrar Willy Ohlsson när MK tas emot av Willy Ohlsson på Willy Ohlsson i Östermalmshallen. Sedan undrar denne köttrektor om MK skulle vara intresserade av att nypa några "fantastiskt fina spädgriskinder". Hur lockande erbjudandet än ter sig har Granvik och Jonathan siktet inställt på en annan del av svinet.

Hur tillagar man en fläskkotlett på bästa möjliga sätt? Uppgiften kan te sig lättlöst, men det är den inte. Det ska visa sig att anrättningen ska bli det överlägset mest komplicerade MK tagit sig an. En process innehållande inte mindre än 55 steg. De tu måste naturligtvis lista ut (1) hur de får tag på kotletter där svålen sitter kvar. Där diskvalificeras ICA, Hemköp, Konsum och vidriga jycklargrupper som Lidl, Netto och Willy:s. Inte bara fettkanten ska vara kvar utan alltså även huden.

Hud är jättegott, det godaste på hela grisen faktiskt. Granvik blir oerhört upprörd när han tänker på att hans hemkunskapslärare Svett-Lena på högstadiet lärde sina elever att laga fläskkotletter utan bibehållen svål samt att innertemperaturen på köttet enligt läraren skulle vara 70 grader.

Willy Ohlsson presenterar en fin bit fläskracks på dryga kilot som MK förvärvar (2). Det är alltså en bit kotlettrad med ben och svål. Innan MK tackar för sig får de smaka på en prisvinnande falukorv (3) från Jokkmokks Chark som nyligen vann Falukorvsklassen i Korv-SM. 70 % kötthalt och väldigt god, så MK-supportern Hjalmars sms-kampanj för produkten visade sig fullt rimlig. Huruvida falukorvsprovsmakning måste ingå i receptet må diskuteras, men stjärnorna är övertygade att steg tre i förlängningen ledde dem fram till en makalös slutkotlett.

Vidare från djurgurun Willy Ohlssons tempel går tåget mot Tysta Mari där, passande nog, Mari assisterar fläskklanen genom att förklara hur graciöst extralagrad finsk emmentaler smälter. Gruyèren ligger också bra till, men efter ett panikmöte (4) bestämmer sig Granvik och Jonathan för att Finlands sak är deras (5).

Även grönsaksgalningen konsulteras (6), men han har ingen konserverad chipotle på lager - MK kan bara gissa hur han hade prissatt burken med den rökta chilin. Jonathan försöker med 65 kr, medan Granvik stämmer i bäcken genom att förklara att vegonasaren minst bett om en hundring för besväret. Grönsaksprofessorn kan ta 40 spänn för en avocado utan en tendens till svettprälor i pannan. MK suger i sig av mannens psykiska superkrafter, sedan går de stärka därifrån för att byta hall.

Anhalt: Hötorget. Där införskaffas specialpaprika (7), sådana där avlånga som ser ut som anabolapumpade chilifrukter, innan ännu ett panikmöte måste hållas (8). Det visar sig nämligen att det råder chipotletorka i hela staden. Ingenstans finns det att få tag på, förklarar en latinamerikansk chipotleexpert för MK. Klubben håller på att fullständigt tappa förståndet, innan Albert, per telefon (9), förklarar att han kan lägga undan en av hans sista burkar till kockduon. Ett JP är löst, innan det hann bli ett SP (10). Den som blir förvirrad av förkortningar kan se fram emot MK:s förkortningslexikon som Norstedts eller annat gigantiskt förlag för närvarande slåss om att få ge ut.

Så, handla jalapeño (11), gå till Albert och hämta chipotle (12), styra med gräslök och andra basvaror på ICA (13), köpa himmelskt dyr elit-creme fraiche hos Cajsa Warg (14) och se till att San Miguel-förrådet är påfyllt (15), är vad de två kulinariska schamanerna ägnar sig åt efter att JP:t lösts. De två är helt genomdränkta av svett och ångest när de når högkvarteret. Att handla basvaror är inget de ska behöva ägna sig åt, funderar Jonathan och Granvik. Praktikant-Kristian (ni minns väl honom?) måste omedelbart återinstalleras. Ett problem är att det inte finns någon praktikant som kan säga åt praktikant-Kristian att infinna sig. ”Var är Basse när han behövs som mest?”, suckar Jonathan, medan Granvik plågsamt skriker att han nu måste packa upp varorna (16) för egen maskin.

Följande timmar ägnas åt forskning. MK måste se till att få chili cheese-bollarna helt perfekta. En testfritering (17) visar att rinnigheten helt saknas.

Som synes saknas rinnigheten helt

Det är alldeles för strävt ostigt. Olika varianter prövas (18, 19, 20), innan gruppen finner att den främsta idén är att göra en supertjock ostsås (21) enligt konstens alla regler.

Extra grädde tippas i för att säkra fetthalten

I den åker fanatiska mängder hackad jalapeño (22), tabasco (23) och paprikapulver (24). Ostsåsen kyls på balkongen på ett stort MK-fat i ett par timmar (25), sedan rullas den till bollar (26), dubbelpaneras (27) och döps till slut i 190-gradig olja (28). Resultatet är enastående och MK applåderar sin egen storhet. Jonathan vädrar dock insikten om att det egentligen är djupt omoraliskt att fritera ostsås samtidigt som han smaskar en boll.

Notera den läskande rinnigheten

Innan svinet ska möta pannan återstår en del pill, om man så säger. De två plockar fram blåslamporna och eldar omsorgsfullt upp skinnet på var sin paprika (29).

Paprikan får ta emot dubbel eld. Den piper till av den oetiska behandlingen.

Den ena hackas (30), och den andra möter pappa stavmixer (31) i en vacker dans. Paprikageggan pressas sedan genom en nytvättad kökshandduk så att en fantasiskt härlig paprikafärg utvinns (32).

Överbliven färg kan med fördel användas till att måla smakfulla porträtt av Heston (eller MK-medlemmar)

Det nästan torra innanmätet läggs sedan åt sidan (33), för att senare användas.

Chipotlecremen skapas sedan genom att finhacka gräslök och chipotle (34). Detta varvas med ful-creme fraiche från ICA och Cajsas super-creme fraiche (35). Kreatörerna upptäckte nämligen att Cajsas variant i själva verket var extremt dyr gräddfil med signatur Väddö Gårdsmejeri. Dessutom hårdvispas en knapp deciliter grädde tillsammans med några tabascostänk (36). När alltihop försiktigt enats i en skål tillsammans med paprikapurén (37) är chipotlecremen äntligen klar. Att den tar en dryg timme att tillverka är inget som grämer forskarna.


Miljöbild från laboratoriet

Så till aftonens golgata, den ultimata kotletten. MK har räknat ut (38) att en fläskkotlett aldrig kan tillagas optimalt i ensam regi. För att få svålen så där kriminellt krispig, och samtidigt hålla köttet syndigt saftigt, krävs det att man tänker utanför boxen. Ett alternativ vore att tillaga svålen och köttet separat, men då riskerar man att tappa lite av köttbitens livsglädje. Willy Ohlsson, denne slaktmaskens riddare, föreslog en metod där det rejäla köttstycket tillagades helt, för att få till det bästa av två världar; perfekta svål och supersaftigt kött. Det är nog så, total fläsklycka kommer sällan ensam.

MK siktar på att svålen ska vara perfekt när köttet inte nått högre temperatur än fyrtio grader. Därför kokas vatten upp (39) innan man täcker svåldelen av kotletten (som är placerad med svålsidan nedåt i en ugnsform) med det (40). Sedan svettas ekipaget i en kvart på 160 grader (41). Därefter tar man ut sitt grisgott (42) och skär skåror i svålen (43) som markerar områdena där man senare ska skära för att få fram de enskilda kotletterna, som innan servering ska grillas i temperatur bara snäppet under vad som alstras i en rejäl kärnkraftsolycka. Innan man kör en ny ugnsvända på hög övervärme saltar man (44). Det är ett måste att vara två personer (45) här då man annars kan få kalla fötter och tro att man översaltat (vilket man inte har). Den ene tar över (46) när den andra är utmattad av saltning. Om man skär skåror som är djupa får det plats en briljant mängd salt i gapen.

Saltporr

MK sätter nästan saltdammet i halsen när Granviks ugn jävlas och inte verkar vilja komma upp i mer än 200 grader. Risken att köttets innertemperatur därför kommer att vara gom- och själshälsomässigt vådligt känns överhängande. Med fasa ser de på hur köttermometern tickar på över trettiostrecket utan att svålen ser tillräckligt bubbligt gyllenbrun ut. Desperat vrider kockarna på alla reglage (47) och idén att kasta in brinnande material, typ sönderhuggna köksskåpluckor, för att boosta hettan (48*) lyser som en halo i den mentala dimman. Men panikstrategin med att vrida okontrollerat på ungens gradtombola (Granviks ugn är helt klart inte ett bra system, detta handlar alltså om bristfällig utrustning och inte om knapphändig kunskap) ger snabbt resultat. Svålen antar magisk skepnad (50) precis när köttet når 37 graders innertemperatur. Jonathan säger ivrigt att köttet nog är klart nu. Förvisso är det samma temperatur som en nyfödd baby, men Granvik håller ändå fram armen och förklarar att köttet inte är mer tillagat än så. Jonathan bläddrar snabbt fram en mental skiss över steg 54 och medger att det fyller en funktion.

Svålporr

Nästa hållpunkt är att stycka upp kotletterna (51). En marinad (52) - bestående av olivolja, soja, honung, paprikapulver, chipotlespad och en aning vitlök - penslas på (53).

Smörj patienterna med köttliniment

Kotletterna läggs i grillpannan (54) när den ryker så pass att Granviks och Jonathans ögon tåras och andningsvägarna gör det internationella tecknet för nödsignal. Medan kotletterna får urläckra svarta grillränder (tar cirka tjugo sekunder per sida) lägger man sig ned på golvet där luften är mindre dödlig.

I uppläggningssystemet ingår de sedan tidigare nämnda grillade paprikorstrimlorna, som alldeles innan servering målas med den utvunna färgen, alltså dess eget blod (55).

Väldigt lättlagad men aningen svårfotograferad vardagsmat

* Kan uteslutas

Att komma över svinblod är, i det tjugoförsta århundradet, inte den lättaste av operationer. På 70-talet hade alla familjer en hink grisvin i jordkällaren, det vet alla. Numera räcker det inte att gå en trappa ned utan man måste ringa kollegorna/fansen hos Sandström i Söderhallarna.

En junior hos köttnasaren förklarar att de skeppar iväg fryst blod i händiga enlitershinkar till den intresserade. MK lägger omedelbart in en bokning, och kompletterar med en näve späck, det vill säga samma djurs (Ralph) underhudsfett.

Jonathan befinner sig i London vid tidpunkten då blodet ska hämtas, han sitter i möte med Heston angående en ny teknik vid framställandet av musklubba, där bland annat gengas ingår. Därför är det enkom Granvik som får njuta av att yttra repliken "hej, min kompis har beställt en liter grisblod", och få svaret "just ja, och späck".

Ett jätteproblem uppenbarar sig när Sandström meddelar att både bacon och rimmat sidfläsk är slut. Granvik viker sig dubbel av ångest och svettpärlor stänker från hans panna mot de andra kunderna. Sandström tar då fram en kilosbit orimmat fläsk och baddar Granviks oroliga anlete med den. Tillsammans har de löst ett JP. Det enda som behövs är att salta fläsket, vilket MK både kan och vill.



Det här med blod i mat kan först kännas lite udda, kanske till och med vulgärt. När MK lättar på locket märkt "Grisblod" möts de av en syn som måste betyda synd. En morbid och ganska stor klump av okänt ursprung ligger och dansar på ytan. Blodet silas så fort gruppen samlat sig, sedan dränks rågmjöl, äpplen, rödlök, späck, sirap, mejram, ingefära, kryddpeppar, vitpeppar, svartpeppar, timjan och nejlikor av den djupröda såsen. Späckmyset har en tendens att gifta sig med vispen, man får då ta till sin bästa CSI-teknik för att skilja dem åt.



Något som alla vet är att MK planerar sina konstverk mycket noggrant innan de presenteras i skriven form. Ingenstans kunde klubben hitta hela nejlikor värdiga att ingå svinblodets allians. De dröp av ohälsosam jul och prydnadsstatus. Via MK-syd-syd-syd-syd-syd-syd i Addis Abeba får de tu nys om att en alldeles oerhört trevlig nejlikeart har påträffats lokalt. Genom att snurra praktikanttombolan får MK tag på en orädd yngling, som inte alls är främmande för tanken att resa för det större bättre.


Basse (praktikant) och Marie (fan) handlar nejlikor i roliga hattar

Väl på plats MMS:ar Basse över en bild och ett förslag på en storviltaladåb. Tyvärr har flygbolaget mage att förbjuda transport av kadaver. En annan negativ aspekt på det hela var att praktikanten hade fräckheten att be Granvik om en tjänst, varför MK omedelbart avskedar honom.


Plottrig presentation, men potentialen lyser

Sargad beger sig Basse ut på den tanzanianska savannen. I dagar vandrar han planlöst omkring, svävandes i konstant livsfara. Vid en konfrontation med ett lejon slår snilleblixten rakt ned och den kastlöse MMS:ar en ny bild, denna gång ackompanjerad med en helt genial receptskiss på lejoncrepés. Basse träder omedelbart åter i tjänst!



BP-smeten hälls i smörade formar (jättekul), täcks med folie, och sätts i vattenbad i 175-gradig ugn (jättekul). Där bor de i en dryg timme. Blodpudding är som känt svagt för kontraster, så efter bastubadet hoppar formarna rakt ut i minusgraderna på balkongen. Där vaktas de av gigantiska istappar i ungefär två timmar.


Blod i ugn

Sedan återstår att förbereda svålen, steka fläsket och karamellisera äppelskivorna. Blodpuddingen ska naturligtvis också skäras och stekas. Det klassiska tillvägagångssättet är dock att äta sin pudding ostekt. Enbart på senare år, har den ädla blodlängden föredragits nystekt framför nybakad. MK lever i nuet.


BP, strax innan den steks


BP, strax efter den stekts

Till den färdiga BP:n dricker MK givetvis Bedarö. Men de kompletterar med Guinness, som lirar utomordentligt fint med den svulstiga puddingen. Jämförelsen borde rimligtvis vara mot ful-BP som köps färdig. MK:s är ljusår bättre. Den har en helt annan komplexitet i konsistensen, fantastiskt frasig på utsidan och härligt mjäll på insidan. Alla kryddor framträder individuellt, inte som en enda smak, vilket MK är särdeles nöjda med. Att det tar sex timmar att skapa samt det faktum att det är ungefär tio gånger dyrare per portion, jämfört med köpe-BP, är inte heller något gänget grämer sig över.

Vem minns inte saluhallsdebaklet och morotskriget vid tempuran? Ingen kan väl glömma spiskumminskrisen när Guvernören skulle födas? Det brinnande håret under guldköttsföreställningen?

Middagsklubbens planering inför frambringandet av den första presidentkandidaten är minutiös. De två vill, för allt i världen, undvika en ny katastrof och spenderar därför veckorna innan den 28 november med att sitta i planeringsmöten för att skissera möjliga scenarier som kan uppstå, och på så sätt preventivt undvika dem. Ett sådant scenario är naturligtvis tillfället när råvarorna ska införskaffas, varför klubben under ett par veckor spenderar sina dagar med att shoppa mums. De gör det dock på egen hand, så att inga kriser kan uppstå. Jonathan axlar ölet, medan Granvik med bravur trollar fram Muscavadosockret, majsmjölet och brödet. Vissa russin är dock alldeles för goda att pilla ur kakan på egen hand, så kompanjonerna beger sig i samlad trupp till Albert för att skaffa stommen. Fundamentet. Grundpelaren. Chiliutrustningen.

Under ett enormt viktigt lunchmöte undertecknas en konstitution som klubben måste följa. Den stipulerar bland annat att chilipulvret ska bytas ut mot paprikapulver, att sockret ska karamelliseras innan det åker i, samt att cheddarn ska byta plats med testunchiliost (MK:s egenhändigt komponerade variant bestående av Testun al Barolo och lagrad Herrgård). Med klara riktlinjer blir besöket hos Chez Albert så mycket behagligare. Som om de aldrig gjort annat plockar det två, i perfekt harmoni, hem allt som behövs: birdseye-, ancho-, chipotle-, churchill-, och jalapeñopeppar. Att en av chilifrukterna heter som en engelsk premiärminister stämmer inte riktigt, men den doftar och smakar precis som man kan föreställa sig att hans kavajer luktade. Även lyxnachos och perfekt grovmalen paprika får följa med dem hem till MK-syds lokaler, där föreställningen äger rum. Klubben har beslutat att förlägga den första presidentvalsdebatten på samma territorium där Guvernören skapades, allt för att förhindra att jätteproblem uppstår.

Albert, frankofon som han är, viftar även fram en särdeles trevlig salami som hänger på torken. Det innebär att man låter den vila på ett ställ i rumstemperatur tills rätt doft och smak är kommen. Granvik hugger genast en decimeterlång bit, medan Jonathan bara kan titta på i ren avund.

En liten förklaring må vara på sin plats. Middagsklubben har ändå sedan de första gången hörde talas om chili-VM i USA varit övertygade om att de har kapaciteten att ta hem bucklan. Första gången de kokade chili bestämde de sig för att den fulländade varianten rimligtvis måste döpas till Presidenten. Men för att välja en president måste man presentera en grupp kandidater, senatorer. Planen är, när Presidenten är installerad, att resa till staterna och komma hem med prispengen om tjugotvå tusen dollar. Tolv tusen kommer gå rakt in i MK-fonden, och tio spenderas på en stor galaföreställning där en maxichili kommer tillredas. Tanken är att maxin blir en homage till alla som gjort det möjligt, fansen.

Den slutgiltiga shoppingturen sker på förmiddagen den 28:e. I god tid har klubben säkrat att en nästan tre kilo tung djupröd högrevskoloss väntar dem hos Willy (nej, givetvis inte den vidriga lågpriskedjan). Hos honom kommer duon ner på jorden igen när han vänligt men bestämt förklarar att de inte får köpa guldköttsfett att steka i. Istället hänvisar han till kollegorna på Melanders vilt, som huserar ankfett. Att det är fruktansvärt roligt och farligt att steka i detta fett ska de två senare bli varse.

Willy, den barmhärtige, låter dem dock köpa två burkar av hans finaste kalvfond.

Nästa anhalt är Söderhallarna. Här har MK räknat ut att nyckeln till chiliframgång finns. Sedan den före detta klåparen Sandström gjort sig av med illbattingen som inte visste vad tempura var har Jonathan och Granviks respekt för kötthandlaren på Södermalm ökat. Dessutom har de insett att den södra saluhallen lämpar sig bra för fläskprodukter, medan den på Östermalm visar stor skicklighet när det kommer till nöt. Gott så.

Under rekognoseringen fann de att Sandström saluför ett nästintill svartrökt grisben som doftar primitivt härligt av eldsvåda och sot. Märkligt nog etiketteras det dock som hundmat.
Efter att ha förvissat sig om att det inte innebär omedelbar fara för tvåbenta varelser att inmundiga benet, förefaller det en självklarhet att senatorn ska få sig ett att gnaga på. Planen är att låta det koka med och samtidigt fungera som omrörningsverktyg och slev.

Efter att ha konsulterat ostdisken beger sig riddarna till slagfältet och låter föreställningen börja.

Ankfett är som sagt hysteriskt roligt och farligt att steka i. Det blir aldrig bränt som smör, vilket tillåter en enormt hög värme att utvecklas i pannan. Det har också en tendens att bete sig lite trotsigt, om man så säger, genom att konstant spotta MK i ansiktet med glödande heta fettpärlor. Jonathans kök blir ordentligt insmort av kvackande fett och de båda inser att de borde gjort som Dexter, klätt in scenen med heltäckande plast innan de uppträdde. Högrevstärningarna får dock en underbar stekyta innan de, en efter en, ska möta sin skapare i grytan. Under tiden som köttet torteras förbereds artilleripjäserna i form av chilifukter som rensas, hackas och kokas. Tillsammans med majsmjöl och San Miguel-öl tar grytan sin form, och klockan är bara strax efter två. Vad som följer är ett nervöst umgänge där klubbens medlemmar försöker slappna av och ägna sig åt annat. Detta är dock lättare sagt än gjort eftersom de båda innerst inne bara vill stå och röra i och titta på sin skapelse under de dryga sex timmar den kokar.

För att illustrera följer härmed en kronologisk översikt över chilins olika tillstånd under kvartsdygnet den står på spisen.


Första timmen: pepparfukterna åker i och spelar till en början anfallsspel. Chilin är jättestark.

För att tämja den vildsinta chilisorteringen karamelliserar MK vitlöken i Muscavadosocker. Ner i grytan åker något som är godare än alla efterrätter i universum. Eftersom just efterrätter är för allergiker och arbetslösa är klubben extra glada åt detta möte.


Nu börjar Senatorn sätta sig, de olika mötesdeltagarna har introducerats för varandra, och den nervösa stämningen släpper allt mer. Detta kallas introduktions- och acklimatiseringsfasen. Notera även att pappa grisben är med och delibererar.


Efter att blygheten har släppt talar alla i mun på varandra. Mitt i ser vi en separatist som förgäves försöker fly. Detta händer ofta och är inget man som chiligud behöver ägna allt för stor uppmärksamhet, även om det är svårt att inte sitta sitta som klistrad i åhörarsalen. 


Här ser vi hur Senatorn självmant sorterar agnarna från vetet genom att skicka upp ankfettet till ytan. MK tackar för visat förtroende och följer Senatorns råd genom att sleva av fettet. Som alla vet är detta vad som utgör processen att brygga ett delikat djurvin. Detta sparas och dricks senare varmt som té, eller breds kylt på kex.


Framåt slutet, efter cirka sex timmar, går det väldigt fort. Senatorns stab kommer tillslut överens och alla olika deltagare sluter samman och bildar en underbar gegga. Nu är det sagolikt underhållande att röra i honom. Han viskar och väser om vartannat.

MK kontemplerar över slutfasen, när Senatorn fått säga sitt, och diskuterar hans slutgiltiga programförklaring.

Jonathan: Den är perfekt. Ser ut som bajs på en brottsplats.
Granvik: Det ser verkligen ut som hästskit. En så perfekt klump gnäggavföring att Järvsöfaks gömmer sig bakom skygglapparna i ren avundsjuka.
Jonathan: Den ser lite ut som om en medeltida bentransplantation har utförts på
ett utedass.
Granvik: Ja, det, mixat med pärleporten.

Middagsklubben slinker in på Systembolaget på Folkungagatan för att köpa den perfekta måltidsdrycken, Bedarö Bitter, till husmansklassikern kroppkakor. Väl därinne pejlar Jonathan och Granvik nyheterna på vinhyllan. "Halt, Decoy!" hojtar Granvik upphetsat då den nyfikne gourmeten har upptäckt en butelj rött från Libanon. "Torde ha sprängkraftig bouquet..." klurar han och går på ett köpavslut så fort han ser att smakbeskrivningen av Chateau Musar Gaston Hochar 2001 innehåller ord som stall och uttryck som "multna löv".

Den här utmärkta vinbloggen beskriver doften till 2000 års årgång av vinet så här: "Läder, grillat kött, stall, funk och allmän orenlighet" och "Kanske ett uns av Karlssons Klister om man letar, men inget störande".

Men den delikata uppgiften att testa denna lovande Libanes får vänta, för kroppkakor är knappast en kompatibel rätt. Bedarö Bitter däremot, med sin fruktiga beska, passar ypperligt som kompliment till kroppkaksanrättningens både sötsyrliga och salta stäming.

Ja, det här med salt är som bekant något MK vurmar för. Säg den medelsvensk som har förstånd, mental styrka eller kunskap nog att ha i tillräckligt med salt när den kokar potatis eller grönsaker. Det krävs bokstavligt talat grävskopor för att översalta potatis. Ändå lyckas Granvik få Jonathans blick att slå knut på sig själv när potatisvattnet får ta emot en dryg deciliter Jozosalt. "Jag är inte helt säker på att det där är rätt väg att gå" flämtar Jonathan. "Nej, jag skulle nog tagit tv-salt och tripplat mängden" säger Granvik och tar sig för pannan.

När potatisen är färdigkokt konstaterar de två matkonstnärerna att salthalten i potatisen är minst dubbelt så hög som hos de salta chips som agerar kockgodis. En snabb kalkyl ger en förhoppning om att sältan blir gudomligt lagom när väl den pressade potatisen har blandats med det uppvispade ägget och vetemjölet.

I degklumparna, som kroppkakor är innan de kokas, måste man trolla i fyllningen. Den består av tämligen finhackat basturökt och rimmat fläsk samt lök och peppar (mycket svartpeppar, lite kryddpeppar). Middagsklubben tolererar dock inte att alla ingredienser härstammar från en vanlig pöbelbutik, och flydde därför in hos Sandström för att tillskansa sig 200 gram av hans finaste bacon - det slinker också ner.

En fiffig sak med tärnat fläsk/bacon, som steks så frasigt att det nästan börjar brinna, är att det på egen hand talar om när det är klart. Man kan lugnt lägga sig ned tätt bredvid spisen och vila på en liten madrass. När det börjar smälla och man träffas av glödande fettpärlor som känns som getingstick vet man att det rimmade och rökta fläsket är stekt. För att få maximal knaprighet och perfekt smak inledes stekningen med en rejäl klick smör. I slutändan får man flera deciliter underbart flott över och det silar man så att brända partiklar avlägsnas, sen tappar man det i lämpligt kärl som ett fint djurvin.

Bollarna ska, efter att de botoxats med den fläskbaserade blandningen, kokas i lättsaltat vatten. Efter den tidigare nämnda saltincidenten är Jonathan livrädd för att släppa loss sin kollega med saltkaret. Granvik passar dock, bakom sin kamrats rygg, på att för säkerhets skull extrasalta det lättsaltade vattnet när Jonathan inte är uppmärksam. Jonathan hittar tillbaka till köket precis lagom för att upptäcka vad saltets främste vän håller på med och ett högljutt, ostrukturerat bråk bryter ut.

När kakorna kokats (man märker när de är klara genom att de blubbar upp till ytan: hysteriskt roligt) kör vännerna Top Chef-uppläggning och njuter kropparnas fröjd. En alldeles strålande vardagsmiddag med tillagningstid på nästan fyra timmar.

Granviks tallrik


Jonathans tallrik

När Granvik kommer hem från jobbet dagen därpå möts han av en intensiv doft av stekt, rökt gris som verkar ha satt sig i varenda kvadratmillimeter av hemmet. Han drar snabbt bort duschdraperiet på toaletten och förväntar sig att hitta en företagsam och hungrig laglös man grillandes en gris över en provisorisk lägereld. Tomt. Han ler tacksamt när han kommer på att den starka doften beror på att MK glömde sätta igång köksfläkten när det hårt rökta sidfläsket stektes dagen innan.

Det är nästan så att kroppkakorna är ännu godare dagen efter. Det ultimata är att klyva mästerverken och sakta steka halvorna på alla sidor på halvlåg värme i en knapp halvtimme. Här använder man djurvinet man har kvar från fyllningsoperationen. Den knapriga ytan på dagenefterbollarna och dess gyllene färg är omvälvande. Det mjälla och smakrika innandömet torde få varenda gris och potatisbonde landet runt att le i kapp.


Omsorgsfullt stekta dagenefterkroppkakor

Granvik och Jonathan har för vana att komma överens lika bra som pannkakstårta och Amaronevin. Inte privat, där är kamraterna i fas, utan det är när en föreställning nalkas som mental kapprustning sker. Skarpt läge innebär enorm psykisk press för de två matkonstnärerna. Så även denna gång.

Att bege sig in i Söderhallarna utan egentlig förberedelse, bortsett från att det är spikat att Middagsklubben ska ge sig på tempura, visar sig vara osannolikt korkat. Planlöst vänder duon upp och ned på grönsaksavdelningen och famlar i mörker över vad som bör inhandlas där, och vad som kan vänta till ICA-besöket. Till slut kommer herrarna därifrån med vårlök, vit sparris, jalapeno och persika med vitt fruktkött (vilket senare visar sig vara en bluff då innanmätet är gult).

Hos Sandström blir Middagsklubben bemött av samme praktikant som uppträdde Fraggelmässigt när MK skulle köpa kalvinnanlår inför wienerschnitzelföreställningen. Den fiskögde varelsen har 1) aldrig hört talas om tempura 2) mage nog att saluföra en blekrosa skämtbiff för 525 kr/kg. Granvik och Jonathan pekar ut en hängmörad, mörkröd biffvariant och har sedan ett oigenomtänkt gräl huruvida en 150-gramsbit eller en 200-gramsdito blir lagom.

Klubbmedlemmarna råkar i luven på varandra ännu en gång när Jonathan glatt föreslår att de ska bege sig till den asiatiska butiken i hallarnas nedre plan. Granvik menar att stället är ett hån mot allt vad fina råvaror innebär ("Ingen som saluför chipspåsar prydda med leende seriefigursräkor i sjömansdräkt har rent mjöl i påsen"), medan Jonathan insisterar på att MK måste vidga sina vyer.

Tillslut går bakåtsträvaren med på idén och de två möts av en glasögonprydd asiatisk man som försöker förklara att alla japanska såser innehåller samma två ingredienser; risvinäger och mirin (sött risvin). Om man till exempel väljer att blanda mirin med risvinäger och mirin får man såsen X. Om man istället tar risvinäger, risvinäger, mirin blir det såsen Y. För Z krävs mirin, mirin, risvinäger, mirin, risvinäger. Middagsklubben förstår absolut ingenting av mannens resonemang, men lämnar ändå hans butik med mirin, risvinäger, färsk koriander och risnudlar.

Vid fiskdisken möts sällskapet av att praktikanten från Sandström ligger på isbädden och stirrar.

Sandströmkillen bland is och gelikar

Efter att ha uppträtt som små scoutpojkar med varsin tjugolapp på fickan - vem vid sina sinnens fulla bruk ber expediten väga en tigerräka för att räkna ut vad den kostar? - kommer den nu i smutsen dragna klubben undan med ett halvt dussin jätteräkor samt några fina filéer gös och aborre.

ICA har ingen shiitakesvamp. Det är nära att ett gäng skogschampinjoner åker ned i varukorgen men tack och lov inser Granvik att Japan i så fall sannolikt skickar ut en snabbfotad, militant kulturattaché för att undanröja Middagsklubben. Jonathan fortsätter sin vansinniga bana genom att nyfiket fingra på en morot som sannolikt såddes när Gustav Vasa regerade Sverige. Granvik greppar blasten på en pigg knippe Gotlandsmorötter och svär åt sin kamrat som ändå insisterar på att den billiga, sargade jättemoroten bland soppgrönsakerna duger.

Jonathan reparerar felsteget med att köra handsfree på cashewnötterna. Och där känner de båda att pressen börjar släppa. Det firas genom att en halv drakfrukt impulsnedstoppas i varukorgen. Vare sig Granvik eller Jonathan vet vad den kan (absolut ingenting, visar det sig senare), eller att den halva frukten kostar drygt 40 spänn.

Tempura är en japansk friteringsteknik som är en förfining av det som portugiserna visade upp borta i Asien på 1500-talet. Vanliga friteringsobjekt är svamp, fisk, räkor, bläckfisk, sötpotatis och lotusrot. Portugiserna omvände även hundtratusentals japaner till kristendomen, men som tur var förbjöds religionen av myndigheterna ganska kvickt så konsekvenserna av den farsoten minimerades.

Förberedelserna är förnöjsamma. Djur och grönsaker skärs upp i snygga munsbitar. Det blandas fyra olika dipsåser; efter recept av Per Morberg, Jamie Oliver, Mat-Niklas samt Middagsklubbens egna variant.

Morbergs innehåller soja, vatten och mirin, men trots Middagsklubbens odelade respekt för denne rustika kung av svett och barbari tvingas den inse att Morberg inte har spetskompetens rörande japanska dipsåser. Olivers variant på risvinäger, socker, soja och ingefära är inte lika blaskig och feg i smaken, men den är inte perfekt. Mat-Niklas har en tråkig uppsyn men hans dipsås sprudlar av liv. Innehåll: mirin, risvinäger, soja och ingefära. Den knäckiga tonen gör Middagsklubben galen och tunga, långsamma applåder ljuder i köket. Middagsklubbens egen variant har en bas av whiskyn Maker's Mark. Därefter målas en förträfflig smakbild upp med hjälp av soja, risvinäger, mirin, honung, finhackad ingefära och hackad röd chili.

Att rensa tigerräkornas bajsrännor är, lite otippat kanske för alla som inte heter Carlsson i efternamn, jätteskoj. Granvik sätter genast upp yrket (ja, någon måste ju, med stor sannolikhet för hand, ha avlägsnat det bruna i alla frysta enkilospåsar som matvarukedjorna säljer tonvis av varje år) på toppfemlistan över roliga jobb och skänker en avundsjuk tanke till de som sitter på guldkneget. Innan han funderar på om anledningen till att barnarbetare får så dåligt betalt beror på att de har så roliga jobb kommer han på att barnarbete per definition är förkastligt.


Rensa bajskanal

Själva friteringen är ett tvåmannauppdrag. Granvik slabbar med att stoppa saker i smet och lämnar av dem i den bubblande grytan samtidigt som Jonathan har fullt upp med att försöka hålla temperaturen på prick 170 grader samt lyfta upp godsakerna då de står på toppen av deras underbart gyllenbruna frasfas.


Häxkittel


Gott men farligt

Nackdelen med tempura är att det inte går att göra måttfullt. Man friterar på tills man når fram till vansinniga nivåer. Och då letar man desperat i kylen efter fler saker att fritera. Resultatet blir att man förvandlas till en motbjudande blob efter avslutad måltid. Där inne gror en känsla av att man gjort något vidrigt och förbjudet.


Gott men jättefarligt (betänk att middagsklubbstallrikarna - saluförs som serveringsfat på Åhlens - mäter en halvmeter på bredden)

När det kalkyleras fram att Granvik och Jonathan stoppat i sig motsvarande en läskburk var med frityrolja tar de båda sig för pannan och förbannar sig själva, hela Japan och Granviks granntant (som plingade på och klagade över att Morbid Angels "Covenant" inte låter lika bra efter att ha filtrerats genom en vägg) som borde haft medmänsklighet och sinnesnärvaro nog att stoppa det sinnesjuka frosseriet innan det var för sent.

Klubben vill verkligen inte avråda folk från att tillreda rätten, då den i sansade händer är väldigt god, men varnar akut för mängden. Om man står i affären och tänker att, säg, 150 gram av en viss vara bör räcka, ska man ta högst en trededel med sig från butiken.

En annan nackdel är den omfattande städoperationen (var tusan är praktikan-Kristian när man behöver honom?).

Före


Efter

Med stapplande steg flyr Jonathan ut i natten för att bekämpa ångesten med frisk luft. På väg hem tyr han sig till skuggorna så att inte människorna ska se vilket vidrigt monster han är. Granvik upptäcker att skamkänslorna dämpas något av att han lutar pannan mot toalettdörren, sätter upp händerna mot karmen som om han vore fastkedjad och föreställer sig att han blir piskad.

Då Middagsklubben den senaste tiden fått utstå en rad attacker från avundsjuka fans har Granvik och Jonathan tvingats höja säkerheten. Gräsätaren och livsnjutningshataren Christoffer har bland annat kallat Middagsklubben för Klåparklubb samt hotat att lägga glas i guldköttet.

Mamma Granvik har ifrågasatt klubbens mentala status genom att undra om det verkligen är värt att tillverka tallrikar med Middagsklubbens logo på.

Anna och Josefsson (läs inte deras befängda samtal här) har gått så långt att de planerar att starta en blogg (nåt kändisspottingtrams) med syftet att "konkurrera ut Middagsklubben". Josefsson kallar denna matbibel för "fånig matblogg" och han använder vansinnesuttryck som "sabla guldkött".

Anna hävdar att Middagsklubben egentligen är en "nudist förening (SIC) där dom gnider sina nakna kroppar med råa köttstycken och pratar om vin eller så. För så här upphetsade kan dom ju inte vara över chili con carne?".

Middagsklubben har förvisso använt Amarone som after shave och även bollat med tanken att göra parfym av guldkött, men någon nudistförening är det sannerligen inte. Jonathans flickvän Malin och hennes kamrat Emelie har dessutom startat en middagsklubb vars stadgar ålägger klubben att handla alla råvaror på Willys (ja, den vidriga lågpriskedjan). Denna skandalförening verkar ha som enda syfte att spotta Middagsklubben i ansiktet.

Då det lurar belackare runt varje hörn har alltså säkerheten höjts till max, vilket innebär en paranoid nivå. Kan tyckas förmätet, men på Hemköp ger insikten om en världskonspiration mot Middagsklubben utdelning. Vid kassan hör Granvik en order delas ut. Den lyder "No, usted no puede tener chili!" och betyder "Stjäl chiliutrustningen!". Han ser sig runt och upptäcker först ingenting. Sedan ser han en liten agent, smart utklädd till fjäril, som alltså fått i uppdrag av en äldre kvinna att med sin snabbhet och knappt märkbara små armar komma över den chiliutrustning Middagsklubben inhandlat på Chez Albert. Tack vare den höga säkerthetsnivån kan Middagsklubben avstyra attentatsförsöket.

Uppdragsgivaren ger chiliagenten en bassning för att kuppen misslyckats

Som om inte Hemköpsbesöket innebar nog med problem. Det visar sig också att hela spiskumminsfrön inte finns i sortimentet. Granvik frågar en anställd som hävdar att någon sådan krydda inte ingår i deras utbud. Jonathan tycker det går lika bra med mald spiskummin. Granvik blir extremt upprörd och kallar Hemköpskillen för praktikant och Jonathan för "ett litet problem". Jonathan svarar syrligt att "ja, jämfört med dig är jag det". Granvik hittar ett telefonnummer på baksidan av en Knorr-kryddburk och ringer företagets kundtjänst för att fråga varför de inte har hel spiskummin i sitt sortiment. Kundtjänsten svarar att den har stängt.

Efter att ha gått förbi Hemköps köttdisk och skrattat åt den vakuumförpackade, fulbruna och sladdriga högreven svänger Middagsklubben förbi ICA som inte heller har hel spiskummin. Efter mycket bråk tas det svettiga beslutet att det får bli mald spiskummin.

Det som ska lagas är alltså chili, efter receptet "North Texas Red" som vunnit chili-vm. Grundmaterialet - torkade anchopepparfrukter, birdseye (fanns tyvärr inte men väl en ersättningschili som ska vara likvärdig), chipotlepeppar, jalapeno och majsmjöl - inhandlas på den mysiga delikatessbutiken Chez Albert på Roslagsgatan. När varorna ska betalas undrar personalen om det minsann ska lagas "världens bästa chili". Det ska det. En kund frågar om det är efter Hornfeldts recept. När mannen får reda på att så är fallet utropar han glatt att den chilin är ingenting annat än fantastisk.

Med råg i ryggen promenerar Granvik och Jonathan till Willy Ohlsson i Östermalmshallen. Aftonens chili har vid det här laget döpts till The Governor. På vägen kläcker Granvik idén att Guvernören ska vidareutvecklas. En dröm om att Middagsklubben ska vinna chili-vm uppenbarar sig och Granvik är säker på att vinnarreceptet ska lagas på Willy Ohlssons guldkött. Jonathan ställer sig tveksam till att använda entrecoté för 1 100 kr/kg till chili. Inte enbart för det höga priset, utan också på grund av att guldköttet kanske inte pallar en så lång koktid. Granvik kontrar med att guldkött alltid gör allting godare, varför det måste ingå i receptet. Sannolikt bör man ha Willy Ohlssons högrev som grundmaterial, låta det koka i tre timmar och sedan låta brynta bitar av guldköttet koka med sista timmen.

Väl hos Willy Ohlson blir Middagsklubben väl emottagna. Två kilo högrev beställs och Willy presenterar en värdig 2,3-kilosbit som klubben genast gör anspråk på. Willy undrar om Middagsklubben ska laga beuf bourgignon. När svaret blir chili för två personer ler Willy och funderar högt att 2,3 kilo nog kommer att räcka till ändamålet.

Sen blir det alltså Hemköp Skanstull, men den otäcka episoden har vi ju redan avklarat.

Dags att sätta igång med chilin! Först rensar man (slarva gärna så att en del kärnor blir kvar) och kokar den torkade chilin i femton minuter. Chilivattnet sparas och hälls senare i grytan. Den nu mjuka chilin hackas. Högreven skärs i kuber (det här är kul) och bryns i omgångar i stekpanna och läggs därefter i en stor gjutjärnskastrull.

Dela högrev


Högrev för två personer

Innan man pytsar i en kopp vatten för att suga upp den högrev som jobbats in i stekpannan svettar man fem skivade vitlöksklyftor. Man blandar en knapp deciliter chilipulver med en dryg halvdeciliter vetemjöl som pudras över köttet och vitlöken.

Därefter tillsätter man chilispadet, tre flaskor Corona-öl, en oxbuljongtärning, en matsked oregano, en matsked (helst hel, men nu tyvärr mald) spiskummin, en matsked malda korianderfrön samt ett par teskedar socker. I ska även två hackade chipotle och fyra hackade jalapeno. Originalreceptet föreslår halva mängden, men Middagsklubben kommer senare fram till att chili-vm-vinnaren har en mjäkig gom (eller så har det falerat någonstans i översättningsprocessen, det har gått via Texas-journalisten Francis X Tolbert via Hornfeldt).

Följande period är mycket underhållande. Man ägnar sig åt att kolla på en bra tvserie, som sjunde säsongen av "24", och/eller spelar Googlebingo. Alltmedan det händer saker på spisen. Nackdelen/fördelen är att man måste pausa var tionde minut och springa till köket och kolla in den bubblande grytan (det här är jättekul).

Middagsklubben väljer först Googlebingo med tema chili och sen "24". Googlebingon blir som vanligt en rafflande match där tresetaren avgörs vid 4-4 i tredje set när Granvik och Jonathan kör skrivning på "Tex mex" (som det står på Santa Maria-påsen majschips som är tillbehör till chilin). Granvik gissar på 6 000 000 träffar. Rätt svar är 5 740 000 och Granvik tar hem en skön seger.

Första timmen: sällskapet förfäras över att chilipulverkryddan helt dominerar doftkanalerna som sänds ut av Guvernören.

Första timmen

Andra timmen: Det ordnar upp sig. Chilipulvret och spiskummininslag ter sig allt mer integrerat. Guvernören har satt ned foten och under cowboystöveln frodas det goda.

Andra timmen

Tredje timmen: Nu är det så roligt att kolla på chilin att all annan sysselsättning stannar av.

Tredje timmen


Tre och en halv timme

Fjärde timmen: Nu går Middagsklubben och kikar till chilin var femte minut. Det händer saker som ingen vill missa. Granvik och Jonathan märker hur otroligt rogivande det är att röra i grytan. De kommer på att alla dessa antideppillermedel som Zoloft, Cipramil och Johanneshört och så vidare är överflödiga. I stället ska man ge patienterna en gryta chili att röra i.


En chili som kokat fyra timmar är fantastiskt rolig att röra i

Den avslappnande effekten är obetalbar. Chilin lever, på ett kul sätt, och man vill inget annat än ta reda på vad den kan. Att ta en slev och röra runt i grytan är som att vara med vid the big bang. Ljud man inte trodde fanns framträder. Grytan talar till en, och den säger exakt vad som behöver sägas. Säsong 7 av "24" har inte en chans. Det här känns obekvämt att behöva säga, men vegitarianer kan ta en laddning hästskit och värma i grytan och röra i. Den terapeutiska effekten torde vara densamma.

När Guvernören inte riktigt är slut uppstår ett problem. De åtta tortillabröden är all. Granvik ämnar ringa 112 för att få fler. Idén är att säga till polisen att det låter som om grannen misshandlar någonting, skriken känns outhärdliga så det kanske rör sig om att grannen blandat bönor eller lök i en chili, och att de kan väl köpa med en packe tortillabröd när de ändå är på väg. Jonathan är mer inne på att meddela 112 att grannen har tagit frun som gisslan och kräver ett åttapack tortillas som lösen.


Jonathan och chilin


Granvik och chilin

På väg hem vid strax efter midnatt får Granvik ett telefonsamtal som handlar om chili. När han kliver av vid Skanstulls tunnelbanehållplats möter han ett gäng som frågar om chilin. Han går hem och loggar in på internet och möts av en fråga om chilin på Facebook. Han somnar.

Jonathan har gått omkring i lägenheten i Kärrtorp och tapetserat väggarna med det som är kvar av chilin. Nej, det har han inte, men han önskar att han gjort det.

Klockan sex vaknar Granvik och magen undrar vad som står på. Den säger att det här med chili var väl inte så kul. Granvik går in på toaletten och förklarar för magen att det här med chili är jättekul.

Dagen efter vaknar Jonathan vid åtta av att han tänker på chili. Han går på toaletten.

Klockan nio vaknar Granvik igen. Han tar med sig en bok in på toaletten.

Klockan halv tolv skickar Jonathan ett sms till Granvik som bara lyder "chili". Granvik svarar "jag vaknade sex i morse och tänkte på chili". Sen skickar Granvik ett till sms som lyder "Sen somnade jag om och vaknade nio och tänkte på om jag drömt om chili (vilket jag hade). Sen somnade jag om och vaknade av ett sms som jag hoppades handla om chili (vilket det gjorde). Nu förbannar jag mig själv för att jag glömde chilin hemma hos dig eftersom jag tänkte borsta tänderna med chili".

Granvik går hem till Jonathan och äter chili till lunch. Sällskapet diskuterar The President och det råder olika teorier. Granvik vill ta chilin in i framtiden och byta ut Coronan mot Oxford, byta ut sockret mot Coca-cola, byta ut en del av saltet mot soja och som sagt ha i guldkött. Jonathan vill snarare ta chilin till forntiden och koka med ett läderbälte sista timmen, kanske en hästsko. Jonathan tänker även idén att servera chilin i en cowboyhatt.

De enas om att de måsta tala mer om det här med chili.

Dagen efter tar Granvik med en matlåda chili och möter Jonathan i Vitabergsparken (tyvärr närvarar även Malin och Emelie, som pratar om lågpriskedjan Willys och deras Middagsklubb). Senare går Granvik hem och äter chili. Dagen efter det vaknar Granvik sju och hittar lite torkad chili på en tallrik i köket. Han äter upp chilin (som nu är godare än allt) och bestämmer sig för att blogga om chilin.

Ett par viktiga saker man ska tänka på när man lagar dansk fläskstek: lita inte på recepten som hävdar att köttets innertemperatur ska vara mellan 70 och 80 grader (vilket är den vanligast förekommande angivna temperaturen). Den svålförsedda gårdsgriskotlettraden (inhandlad av Willy på Willy Ohlsson, givetvis) plockas ut när termometern visar 67 grader. Tron att köttet skulle bli perfekt rosa efter att den fått vila tio minuter skjuts i sank då köttet nästan har genomstekt karaktär. Den nya regeln lyder att man ska rädda svinet från gasugnen redan vid 60 grader.

Den andra viktiga saken är att man ska laga två danska fläskstekar på en gång, för den sinnessjukt knapriga svålen på en stek är alldeles för liten.

Svål heaven

Det ultimata, för två personer, vore alltså att dela på köttet från en stek på cirka 1,2 kilo och sedan få varsin svål. Det överblivna köttet kan man ju spara till dagen efter. Nej, det ultimata vore att man genmanipulerar en grisras så att det blir en enda stor svål, med en liten cylinder med kött långt där inne.

Hemligheten med en bra tillagad svål är att man, första kvarten, kör svinet med svålsidan nedåt i en ugnsform med vatten så pass att det täcker svålen. Detta ska göras på hög temp, cirka 250 grader. När svålen softats till vänder man på steken, gnuggar in mer tvsalt än man tror behövs, och kör klart den på 160 grader.

Middagsklubben väljer följande tillbehör:

• Sås som görs på stekskyn (som består av säkert 60 procent smält fett - sila bort så lite fett du har hjärta till), äpplemos, grädde, soja, portvin, whiskeyn Maker's Mark, tvsalt, svartpeppar och maizenamjöl.
• Rödkålssallad som görs på finstrimlad rödkål, färskpressad apelsin, russin, krossade valnötter, olivolja och tvsalt
• Kulpotatis (görs själv med ett kuljärn - går ej att köpa på burk) stekt i smör, socker och tvsalt
• Det fantastiskt goda ölet Bedarö Bitter.

Dansk fläskstek med kulpotatis, sås, rödkålssallad och äpplemos

Äta: Wienerschitzel, råstekt potatis, skysås, ärtor, citron.
Dricka: Ken, Primator, Oxford, Littauisk fulöl (?)
Tilltugg: Jambalaya

Det börjar inte bra. När beställningen av 400 gram kalvinnanlår, uppdelat i två bitar, ska utföras visar det sig att Sandström från Söderhallarna skickat fram en encellsmänniska för att ta hand om Middagsklubben.

Första försöket att få till en 200-gramsbit landar på 280. Det bes om ursäkt, och ett nytt ingrepp utförs.160 gram den här gången. Granvik och Jonathan kollar på varandra i synkroniserat oförstånd. Då köttet ska användas till weinerschnitzel ombes Samhall-Sandström att gå och banka 160-gramsbiten för att se hur pass stor den ter sig i tillplattat format.

Den svenska sociala överenskommelsen säger att man inte ska vara ful i kanten och kräva "gör om, gör rätt". Men seriöst nog ombes galningen kassera biten.

Middagsklubben tar ett panikmöte som behandlar möjligheterna att ringa Willy Ohlsson. Vi sitter i skiten, och vet att han kan rädda oss.

Stålsättning. Sandström får en tredje chans. Han tackar för förtroendet genom att leverera en vacker 206-grammare som bankas ut till millimetertjocklek. Nästa bit blir 185. Senast vi var hos Willy Ohlsson skivade han upp två 406:or på beställning samtidigt som han föreläste om köttkultur och diskuterade Middagsklubbens förestående New York-resa. Trots debaclet hos Sandström vill Middagsklubben ändå testa hans råvaror.

Ett paket kalvinnalår senare är duon redo:



19:12 Jonathan håller inte med om att Raubtier är vettig matlagningsmusik, även om han erkänner att melodin om aftonpantern har sina fördelar.

19:16 Granvik smakar av skysåsen samtidigt som Jonathan förbereder för det som ska avgöra vem av de två som njuter den större av wienerschnitzlarna - googlebingo.

19:20 Låt spelen börja!

19:26 Jonathan öppnar starkt med en tre-noll-ledning genom orden "middagsklubben", "kamphund" och "sony". Granvik tar en snabb revansch i och med "gammeldansk" och "kingdom jones" (beräkningen låg på 7 000, svaret var 6 910)

19:38 Efter skrivning på "cellgift" (Granvik tolkar det först som call girl, en trolig förklaring till nederlaget) är ställningen ett-noll i set till Jonathan.

19:59 Två matchbollar räcker inte för Jonathan, nu är det ett-ett i set.

20:13 Det tredje setet innehåller miljardska knack knack-ord som "the", "and" och "to". Semi-engelsk som Jonathan är leker han hem matchen med fem-tre i set. Den något större av de två guldklimparna tillhör nu honom. Innan matchen insisterade Granvik på att förlora-googlebingo-straffet även skulle innebära att ens schintzel steks först (minneslapp: köp en till stekpanna).

20:35 Just nu förbereder Granvik paneringen samtidigt som Jonathan är upptagen med att steka potatisen. Efter att Jonathan berättade en historia om när han åt nämnda maträtt i Berlin har klubben bestämt sig för att försöka banka ut bitarna ytterliggare ett par centimeter.



20:49 Magi uppstår när Middagsklubben smakar på wienerschnitzlarna. Frasigheten spelar sitt underbart djävulska spel mot den försvarslösa gommen, som dock är försvarslös med flit. Sältan är perfekt. Ken är kanon. Man tror lätt att ärtorna är comme ci comme ca, men när man väl ger sig i kast med de gröna små asen så levererar de.



20:57 Middagsklubben anklagar sig själv för att inte tidigare tänkt tanken att använda serveringsfat som tallrikar.

21:05 Granvik och Jonathan kommer på att de kanske inte är värda så här god mat.

21:06 Kamraterna skrattar gott åt att de lurat rättvisan.

21:34 Fotballen börjar om elva minuter. Det lilla som finns kvar av Ken sänks.

23:17 Precis lika gott som de skrattat åt att de lurat rättvisan, roas de nu av tanken på att fetthalten i Jambalaja-korvarna förmodligen motsvarar bearnaise med väldigt hög densitet.

23:40 Efter Sveriges (bragd-)kryss borta mot Portugal konstaterar Middagsklubben att: Portugals landslagspelare, uppsynsmässigt, har spenderat fler timmar bakom lås och bom än John Straffen; det vore superkul om alla tre elmare byttes in i gemensam älgmundering samt att det yttersta beviset på Lars Lagerbäcks nationella tillhörighet ges utryck i att han bär Craft-underställ och snusar.

***
Bonusbild från Willy: