Middagsklubben i bokform
Som ett led i Middagsklubbens hatkampanj mot landets Willysbutiker (ja, den vidriga lågpriskedjan) hade klubben tänkt uppmana folk att elda ned dessa lågvattenmärken till sopstationer.
Den juridiska avdelningen lade dock in sitt veto: "Hedervärd idé, men då vi har i uppgift att värna om klubbens fortlevnad avråder vi härmed å det starkaste från sådan uppvigling. Hela projektet är olagligt så det skriker om det. Givetvis gör vi vårt bästa för att rycka i trådar i maktens korridorer med syfte att få till en mer flexibel lagstiftning rörande nedbränning av just Willysbutiker. Ett fruktbart resultat kan dock dröja så långt som till 2012."
Tur då att ett holländskt Middagsklubben-fan, författaren Saskia Noort, har kommit på en smart lösning. Hon har skrivit en bok med titeln "Middagsklubben" vars handling i korthet verkar gå ut på att bybor tröttnar på att en Willysbutik sprider dåliga varor och tråkig stämning och eldar ned skiten för att sedan leva lyckliga i alla sina dar.
Om sedan läsarna får lite schyssta idéer är det ju Willyskedjans problem.
Tack Saskia, för ditt brinnande engagemang i denna viktiga samhällsfråga!
Tempura
Granvik och Jonathan har för vana att komma överens lika bra som pannkakstårta och Amaronevin. Inte privat, där är kamraterna i fas, utan det är när en föreställning nalkas som mental kapprustning sker. Skarpt läge innebär enorm psykisk press för de två matkonstnärerna. Så även denna gång.
Att bege sig in i Söderhallarna utan egentlig förberedelse, bortsett från att det är spikat att Middagsklubben ska ge sig på tempura, visar sig vara osannolikt korkat. Planlöst vänder duon upp och ned på grönsaksavdelningen och famlar i mörker över vad som bör inhandlas där, och vad som kan vänta till ICA-besöket. Till slut kommer herrarna därifrån med vårlök, vit sparris, jalapeno och persika med vitt fruktkött (vilket senare visar sig vara en bluff då innanmätet är gult).
Hos Sandström blir Middagsklubben bemött av samme praktikant som uppträdde Fraggelmässigt när MK skulle köpa kalvinnanlår inför wienerschnitzelföreställningen. Den fiskögde varelsen har 1) aldrig hört talas om tempura 2) mage nog att saluföra en blekrosa skämtbiff för 525 kr/kg. Granvik och Jonathan pekar ut en hängmörad, mörkröd biffvariant och har sedan ett oigenomtänkt gräl huruvida en 150-gramsbit eller en 200-gramsdito blir lagom.
Klubbmedlemmarna råkar i luven på varandra ännu en gång när Jonathan glatt föreslår att de ska bege sig till den asiatiska butiken i hallarnas nedre plan. Granvik menar att stället är ett hån mot allt vad fina råvaror innebär ("Ingen som saluför chipspåsar prydda med leende seriefigursräkor i sjömansdräkt har rent mjöl i påsen"), medan Jonathan insisterar på att MK måste vidga sina vyer.
Tillslut går bakåtsträvaren med på idén och de två möts av en glasögonprydd asiatisk man som försöker förklara att alla japanska såser innehåller samma två ingredienser; risvinäger och mirin (sött risvin). Om man till exempel väljer att blanda mirin med risvinäger och mirin får man såsen X. Om man istället tar risvinäger, risvinäger, mirin blir det såsen Y. För Z krävs mirin, mirin, risvinäger, mirin, risvinäger. Middagsklubben förstår absolut ingenting av mannens resonemang, men lämnar ändå hans butik med mirin, risvinäger, färsk koriander och risnudlar.
Vid fiskdisken möts sällskapet av att praktikanten från Sandström ligger på isbädden och stirrar. 
Sandströmkillen bland is och gelikar
Efter att ha uppträtt som små scoutpojkar med varsin tjugolapp på fickan - vem vid sina sinnens fulla bruk ber expediten väga en tigerräka för att räkna ut vad den kostar? - kommer den nu i smutsen dragna klubben undan med ett halvt dussin jätteräkor samt några fina filéer gös och aborre.
ICA har ingen shiitakesvamp. Det är nära att ett gäng skogschampinjoner åker ned i varukorgen men tack och lov inser Granvik att Japan i så fall sannolikt skickar ut en snabbfotad, militant kulturattaché för att undanröja Middagsklubben. Jonathan fortsätter sin vansinniga bana genom att nyfiket fingra på en morot som sannolikt såddes när Gustav Vasa regerade Sverige. Granvik greppar blasten på en pigg knippe Gotlandsmorötter och svär åt sin kamrat som ändå insisterar på att den billiga, sargade jättemoroten bland soppgrönsakerna duger.
Jonathan reparerar felsteget med att köra handsfree på cashewnötterna. Och där känner de båda att pressen börjar släppa. Det firas genom att en halv drakfrukt impulsnedstoppas i varukorgen. Vare sig Granvik eller Jonathan vet vad den kan (absolut ingenting, visar det sig senare), eller att den halva frukten kostar drygt 40 spänn.
Tempura är en japansk friteringsteknik som är en förfining av det som portugiserna visade upp borta i Asien på 1500-talet. Vanliga friteringsobjekt är svamp, fisk, räkor, bläckfisk, sötpotatis och lotusrot. Portugiserna omvände även hundtratusentals japaner till kristendomen, men som tur var förbjöds religionen av myndigheterna ganska kvickt så konsekvenserna av den farsoten minimerades.
Förberedelserna är förnöjsamma. Djur och grönsaker skärs upp i snygga munsbitar. Det blandas fyra olika dipsåser; efter recept av Per Morberg, Jamie Oliver, Mat-Niklas samt Middagsklubbens egna variant.
Morbergs innehåller soja, vatten och mirin, men trots Middagsklubbens odelade respekt för denne rustika kung av svett och barbari tvingas den inse att Morberg inte har spetskompetens rörande japanska dipsåser. Olivers variant på risvinäger, socker, soja och ingefära är inte lika blaskig och feg i smaken, men den är inte perfekt. Mat-Niklas har en tråkig uppsyn men hans dipsås sprudlar av liv. Innehåll: mirin, risvinäger, soja och ingefära. Den knäckiga tonen gör Middagsklubben galen och tunga, långsamma applåder ljuder i köket. Middagsklubbens egen variant har en bas av whiskyn Maker's Mark. Därefter målas en förträfflig smakbild upp med hjälp av soja, risvinäger, mirin, honung, finhackad ingefära och hackad röd chili.
Att rensa tigerräkornas bajsrännor är, lite otippat kanske för alla som inte heter Carlsson i efternamn, jätteskoj. Granvik sätter genast upp yrket (ja, någon måste ju, med stor sannolikhet för hand, ha avlägsnat det bruna i alla frysta enkilospåsar som matvarukedjorna säljer tonvis av varje år) på toppfemlistan över roliga jobb och skänker en avundsjuk tanke till de som sitter på guldkneget. Innan han funderar på om anledningen till att barnarbetare får så dåligt betalt beror på att de har så roliga jobb kommer han på att barnarbete per definition är förkastligt.
Rensa bajskanal
Själva friteringen är ett tvåmannauppdrag. Granvik slabbar med att stoppa saker i smet och lämnar av dem i den bubblande grytan samtidigt som Jonathan har fullt upp med att försöka hålla temperaturen på prick 170 grader samt lyfta upp godsakerna då de står på toppen av deras underbart gyllenbruna frasfas.
Häxkittel
Gott men farligt
Nackdelen med tempura är att det inte går att göra måttfullt. Man friterar på tills man når fram till vansinniga nivåer. Och då letar man desperat i kylen efter fler saker att fritera. Resultatet blir att man förvandlas till en motbjudande blob efter avslutad måltid. Där inne gror en känsla av att man gjort något vidrigt och förbjudet.
Gott men jättefarligt (betänk att middagsklubbstallrikarna - saluförs som serveringsfat på Åhlens - mäter en halvmeter på bredden)
När det kalkyleras fram att Granvik och Jonathan stoppat i sig motsvarande en läskburk var med frityrolja tar de båda sig för pannan och förbannar sig själva, hela Japan och Granviks granntant (som plingade på och klagade över att Morbid Angels "Covenant" inte låter lika bra efter att ha filtrerats genom en vägg) som borde haft medmänsklighet och sinnesnärvaro nog att stoppa det sinnesjuka frosseriet innan det var för sent.
Klubben vill verkligen inte avråda folk från att tillreda rätten, då den i sansade händer är väldigt god, men varnar akut för mängden. Om man står i affären och tänker att, säg, 150 gram av en viss vara bör räcka, ska man ta högst en trededel med sig från butiken.
En annan nackdel är den omfattande städoperationen (var tusan är praktikan-Kristian när man behöver honom?).
Före
Efter
Med stapplande steg flyr Jonathan ut i natten för att bekämpa ångesten med frisk luft. På väg hem tyr han sig till skuggorna så att inte människorna ska se vilket vidrigt monster han är. Granvik upptäcker att skamkänslorna dämpas något av att han lutar pannan mot toalettdörren, sätter upp händerna mot karmen som om han vore fastkedjad och föreställer sig att han blir piskad.
Gädda
Jubel i busken! Den ärevördiga Middagsklubben har nu knoppat av sig i form av prospectföreningen Middagskommando Syd (MKS), vars enväldige diktator och enda medlem är den magiske Gäddmaster Jeppsson. MKS premiärbidrag till matbloggarnas matblogg är en epidemi av gäddfeber, då det två onsdagar i rad lagats gädda i ugn på Upplandsgatan i Malmö samt instiftats en speciell helgdag - Gäddonsdag, med tillhörande Annandag Gädda - för ändamålet.
Gäddan dras med ett allmänt dåligt rykte: den anses vara ful, dum, kannibalistisk (fakta, ej rykte. Middagsklubben/Anm), smaka dy, vara sprängfull med tungmetaller och onda ben, med mera. För att återupprätta något av fiskens skamfilade heder har MKS valt att tillaga gädda enligt ett modifierat recept av Tore Wretman - old school så det förslår, med andra ord.
Receptet, lagom till tre personer, är enkelt:
1 kg gädda
1 kruka färsk timjan
Så många vitlöksklyftor (med skalet kvar) som ryms i fisken
Smör
Salt
0,5-1 dl vitvinsvinäger
Ingrediensanskaffningen är inte mycket att orda om; Ica Malmborgs har en finfin fiskdisk som erbjuder pinfärsk gädda för 39,90 kilot (en tjugosjundedel av vad det sägenomspunna Guldköttet kostar och fortfarande billigt om man räknar med att halva fisken är ben och annat rens). Möjligen innebär detta till att det inte är riktigt samma tunga förväntningar i luften under matlagningen eftersom insatsen är så låg, men i gengäld kan detta locka middagsfans som inte har Stockholmskontorets obegränsade resurser och muttrar om gastronomisk elitism när nya middagsodysséer presenteras.
Denna veckas gädda var tyvärr färdigrensad vid inköp, vilket gjorde att den planerade fotosessionen inte blev alls så metal som planerat (tänk Dismembers "Like an everflowing stream" i fiskrensversion för att få en mental bild av ambitionerna). Tur det i och för sig; till skillnad från entrecotedoft är gäddlukt inget man skulle vilja göra parfymer, deodoranter och Wunderbaums av. Såväl lägenhet som kock hade förmodligen behövt kemtvättas mer än en gång efteråt.
Förberedelserna är minimala: dra loss njurresterna från fiskens innandöme (låter brutalare än vad det är), skölja och sedan fylla med timjan, Maldon-salt, vitlök och lite smör. Det som åker in i 225 graders värme ser blekt och måttligt spännande ut, men efter halva tillagningstiden (15 minuter av totalt 30) börjar det sprida sig en fin arom av timjan och fisk i köket. Här kommer nästa moment i tillagningen: fisken ska ösas med vitvinsvinäger. Dels tar det bort eventuell antydan till dysmak i fisken (MKS har aldrig stött på detta och misstänker att det rör sig om en tarvlig smutskastningskampanj mot Esox Lucius), dessutom blandar sig vinägern med smöret i långpannan och blir en smaksättare till den sås man serverar till maten.
Under tiden som fisken bakas i ugnen organiseras tillbehören: färskpotatis, skärbönor och en vitvinssås. Sistnämnda aktör nyckeln till en lyckad Gäddonsdag, då den är det absolut smakrikaste på tallriken och binder ihop de övriga, mer försynta deltagarna till en lycklig helhet.
Det som puttrar i långpannan blandas med någon deciliter vitt vin (tetran Grand Sud, #3790, 19 kr för 0,2 l, är ett idealiskt vitt matlagningsvin), grädde, fiskfond (på flaska; MKS har provat att göra egen och tycker hädiskt nog att det trots skyhög impfaktor inte var värt besväret), maizena, lite mer grädde, cayennepeppar, salt och en gnutta muscovadosocker.
Slutresultatet är förträffligt, med gäddans diskreta smak som perfekt lagkamrat till den slagkraftiga, påtagligt syrliga såsen. Vitlöksklyftorna är milt intensiva i smaken och färskpotatis är alltid färskpotatis; rena godiset. Min middagsgäst Micaela - en av initiativtagarna till Gäddonsdagen - prisar måltiden och förklarar att hennes själsliga balans har återställs av denna vanryktade fisk.
På minuskontot hamnar möjligen att det är snudd på omöjligt att äta gädda med något som liknar ett värdigt bordsskick; av någon anledning har gäddan fått för sig att fylla sin kropp med miljoner små ben som förmodligen inte fyller någon funktion alls utom att fastna i fiendens hals. 
Med andra ord blir det ett evigt pillande när oförutsedda ben - man lyckas på något sätt ALDRIG rensa ut alla medan fisken fortfarande ligger på tallriken och uppför sig civiliserat - dyker upp på överraskningsvisit i gommen. MKS planerar att konsultera Magdalena Ribbing för att komma tillrätta med detta problem, alternativt be EU om att tillåta GMO-modifierad, benfri gädda.
MKS tillbakavisar härmed alla anklagelser mot gäddan och menar att den är välsmakande, vild och vacker (Ernst Kirchsteiger skulle gissningsvis kunna tillverka något förtjusande av dess skinn). 
Den förtjänar utan tvekan en egen dag i almanackan, samt fler medlemmar i hyllningsgruppen på Facebook.
Er gädda i vassen, Jonn Jeppsson
Nem Nem Qúan
Åsögatan 90
Öppettider: Mån–fre kl 11–22, lör–sön kl 15–22
Middagsklubben håller på att sätta ölet Hanoi i vrångstrupen när förrätterna gör entré. Papayasallad med jordnötter ser ut som färgglad pizzasallad och nem (färska vårrullar) påminner mest om ett preventivmedel. Förvisso funderar klubben på om det går att tillskansa sig något annat än skräp för de cirka sextio kronor som spenderats på vardera anrättning. Med Willy Ohlsson och hans guldkött som referens förefaller prislapparna närmast löjeväckande låga.
Era gastronomiska väktare befinner sig på Nem Nem Qúan. Det vietnamesiska köket stoltserar inte med någon vidare representation i Stockholm. Därför är det skönt att restaurangen på Åsögatan 90 försöker bryta mönstret. Namnet ger associationer till det man kanske främst förknippar den vietnamesiska kokkonsten med: Nem.
Lyckligtvis smakar kondomkompisarna bättre än de ser ut. De kylda glasnudlarna retas med sinnena, och koriandern bryter av det hela fint. Dipsåsen som de serveras med är så god att man skulle kunna dricka en karaff av den rent. De två vill kidnappa den lille såsmästaren, men inser vidden av brottet. Därför läggs arbetet ut på praktikant-Kristian.
Även de friterade vårrullarna är intressanta, men inget man döper sin förstfödde i.
Papayasalladen är i det närmaste briljant. Det är en okänd (för andra än Middagsklubben) respekt för grönsaker som bringar denna rätt till liv. Grönsakerna är löjeväckande krispiga, och papayan är söt och läskande på samma gång. Jordnötterna spelar förvisso en biroll, men de övertygar ändå om sitt vara i rätten.
Enligt en större dagstidning, som hann före Granvik och Jonathan till restaurangen, ska man skippa ankan och istället kliva in på nudel- och wokpartyt. Det är just vad Middagsklubben gör, men möts tyvärr av något som inte lever upp till förväntningarna. Äggnudlar med biff och grönsaker är värt pengarna (dryga hundratjugolappen), men inget man drömmer om att uppleva igen. Samma sak gäller risnudlarna som kommer med kyckling. Rätten står upp, men kan inte dansa.
Däremot får biffen med asiatisk basilika gänget på bättre humör. Den har beställts med tre chilisymboler (varje rätt kommer med valmöjligheter på styrkefronten), och framkallar därför en kaskad av jämränden. Det tycker dock Middagsklubben är kul och slickar därför tallriken ren från den utmärkta såsen som blir över.
En annan jätterolig sak är vietnamesiskt kaffe. Det serveras i en kopp med tillhörande kaffebryggare ovanpå. Den mörka brygden får sedan lugnt och snällt droppa ned i koppen. Vill man ha mjölk till är det bara att stoppa ner skeden och röra om, där i botten finns nämligen ett lager av kondenserad mjölk. När man rört om smakar det i och för sig bara barnkalas, men det är ändå roligt.
Chili
Mamma Granvik har ifrågasatt klubbens mentala status genom att undra om det verkligen är värt att tillverka tallrikar med Middagsklubbens logo på.
Anna och Josefsson (läs inte deras befängda samtal här) har gått så långt att de planerar att starta en blogg (nåt kändisspottingtrams) med syftet att "konkurrera ut Middagsklubben". Josefsson kallar denna matbibel för "fånig matblogg" och han använder vansinnesuttryck som "sabla guldkött".
Anna hävdar att Middagsklubben egentligen är en "nudist förening (SIC) där dom gnider sina nakna kroppar med råa köttstycken och pratar om vin eller så. För så här upphetsade kan dom ju inte vara över chili con carne?".
Middagsklubben har förvisso använt Amarone som after shave och även bollat med tanken att göra parfym av guldkött, men någon nudistförening är det sannerligen inte. Jonathans flickvän Malin och hennes kamrat Emelie har dessutom startat en middagsklubb vars stadgar ålägger klubben att handla alla råvaror på Willys (ja, den vidriga lågpriskedjan). Denna skandalförening verkar ha som enda syfte att spotta Middagsklubben i ansiktet.
Då det lurar belackare runt varje hörn har alltså säkerheten höjts till max, vilket innebär en paranoid nivå. Kan tyckas förmätet, men på Hemköp ger insikten om en världskonspiration mot Middagsklubben utdelning. Vid kassan hör Granvik en order delas ut. Den lyder "No, usted no puede tener chili!" och betyder "Stjäl chiliutrustningen!". Han ser sig runt och upptäcker först ingenting. Sedan ser han en liten agent, smart utklädd till fjäril, som alltså fått i uppdrag av en äldre kvinna att med sin snabbhet och knappt märkbara små armar komma över den chiliutrustning Middagsklubben inhandlat på Chez Albert. Tack vare den höga säkerthetsnivån kan Middagsklubben avstyra attentatsförsöket.
Uppdragsgivaren ger chiliagenten en bassning för att kuppen misslyckats
Som om inte Hemköpsbesöket innebar nog med problem. Det visar sig också att hela spiskumminsfrön inte finns i sortimentet. Granvik frågar en anställd som hävdar att någon sådan krydda inte ingår i deras utbud. Jonathan tycker det går lika bra med mald spiskummin. Granvik blir extremt upprörd och kallar Hemköpskillen för praktikant och Jonathan för "ett litet problem". Jonathan svarar syrligt att "ja, jämfört med dig är jag det". Granvik hittar ett telefonnummer på baksidan av en Knorr-kryddburk och ringer företagets kundtjänst för att fråga varför de inte har hel spiskummin i sitt sortiment. Kundtjänsten svarar att den har stängt.
Efter att ha gått förbi Hemköps köttdisk och skrattat åt den vakuumförpackade, fulbruna och sladdriga högreven svänger Middagsklubben förbi ICA som inte heller har hel spiskummin. Efter mycket bråk tas det svettiga beslutet att det får bli mald spiskummin.
Det som ska lagas är alltså chili, efter receptet "North Texas Red" som vunnit chili-vm. Grundmaterialet - torkade anchopepparfrukter, birdseye (fanns tyvärr inte men väl en ersättningschili som ska vara likvärdig), chipotlepeppar, jalapeno och majsmjöl - inhandlas på den mysiga delikatessbutiken Chez Albert på Roslagsgatan. När varorna ska betalas undrar personalen om det minsann ska lagas "världens bästa chili". Det ska det. En kund frågar om det är efter Hornfeldts recept. När mannen får reda på att så är fallet utropar han glatt att den chilin är ingenting annat än fantastisk.
Med råg i ryggen promenerar Granvik och Jonathan till Willy Ohlsson i Östermalmshallen. Aftonens chili har vid det här laget döpts till The Governor. På vägen kläcker Granvik idén att Guvernören ska vidareutvecklas. En dröm om att Middagsklubben ska vinna chili-vm uppenbarar sig och Granvik är säker på att vinnarreceptet ska lagas på Willy Ohlssons guldkött. Jonathan ställer sig tveksam till att använda entrecoté för 1 100 kr/kg till chili. Inte enbart för det höga priset, utan också på grund av att guldköttet kanske inte pallar en så lång koktid. Granvik kontrar med att guldkött alltid gör allting godare, varför det måste ingå i receptet. Sannolikt bör man ha Willy Ohlssons högrev som grundmaterial, låta det koka i tre timmar och sedan låta brynta bitar av guldköttet koka med sista timmen.
Väl hos Willy Ohlson blir Middagsklubben väl emottagna. Två kilo högrev beställs och Willy presenterar en värdig 2,3-kilosbit som klubben genast gör anspråk på. Willy undrar om Middagsklubben ska laga beuf bourgignon. När svaret blir chili för två personer ler Willy och funderar högt att 2,3 kilo nog kommer att räcka till ändamålet.
Sen blir det alltså Hemköp Skanstull, men den otäcka episoden har vi ju redan avklarat.
Dags att sätta igång med chilin! Först rensar man (slarva gärna så att en del kärnor blir kvar) och kokar den torkade chilin i femton minuter. Chilivattnet sparas och hälls senare i grytan. Den nu mjuka chilin hackas. Högreven skärs i kuber (det här är kul) och bryns i omgångar i stekpanna och läggs därefter i en stor gjutjärnskastrull.
Dela högrev
Högrev för två personer
Innan man pytsar i en kopp vatten för att suga upp den högrev som jobbats in i stekpannan svettar man fem skivade vitlöksklyftor. Man blandar en knapp deciliter chilipulver med en dryg halvdeciliter vetemjöl som pudras över köttet och vitlöken.
Därefter tillsätter man chilispadet, tre flaskor Corona-öl, en oxbuljongtärning, en matsked oregano, en matsked (helst hel, men nu tyvärr mald) spiskummin, en matsked malda korianderfrön samt ett par teskedar socker. I ska även två hackade chipotle och fyra hackade jalapeno. Originalreceptet föreslår halva mängden, men Middagsklubben kommer senare fram till att chili-vm-vinnaren har en mjäkig gom (eller så har det falerat någonstans i översättningsprocessen, det har gått via Texas-journalisten Francis X Tolbert via Hornfeldt).
Följande period är mycket underhållande. Man ägnar sig åt att kolla på en bra tvserie, som sjunde säsongen av "24", och/eller spelar Googlebingo. Alltmedan det händer saker på spisen. Nackdelen/fördelen är att man måste pausa var tionde minut och springa till köket och kolla in den bubblande grytan (det här är jättekul).
Middagsklubben väljer först Googlebingo med tema chili och sen "24". Googlebingon blir som vanligt en rafflande match där tresetaren avgörs vid 4-4 i tredje set när Granvik och Jonathan kör skrivning på "Tex mex" (som det står på Santa Maria-påsen majschips som är tillbehör till chilin). Granvik gissar på 6 000 000 träffar. Rätt svar är 5 740 000 och Granvik tar hem en skön seger.
Första timmen: sällskapet förfäras över att chilipulverkryddan helt dominerar doftkanalerna som sänds ut av Guvernören.
Första timmen
Andra timmen: Det ordnar upp sig. Chilipulvret och spiskummininslag ter sig allt mer integrerat. Guvernören har satt ned foten och under cowboystöveln frodas det goda.
Andra timmen
Tredje timmen: Nu är det så roligt att kolla på chilin att all annan sysselsättning stannar av.
Tredje timmen
Tre och en halv timme
Fjärde timmen: Nu går Middagsklubben och kikar till chilin var femte minut. Det händer saker som ingen vill missa. Granvik och Jonathan märker hur otroligt rogivande det är att röra i grytan. De kommer på att alla dessa antideppillermedel som Zoloft, Cipramil och Johanneshört och så vidare är överflödiga. I stället ska man ge patienterna en gryta chili att röra i.
En chili som kokat fyra timmar är fantastiskt rolig att röra i
Den avslappnande effekten är obetalbar. Chilin lever, på ett kul sätt, och man vill inget annat än ta reda på vad den kan. Att ta en slev och röra runt i grytan är som att vara med vid the big bang. Ljud man inte trodde fanns framträder. Grytan talar till en, och den säger exakt vad som behöver sägas. Säsong 7 av "24" har inte en chans. Det här känns obekvämt att behöva säga, men vegitarianer kan ta en laddning hästskit och värma i grytan och röra i. Den terapeutiska effekten torde vara densamma.
När Guvernören inte riktigt är slut uppstår ett problem. De åtta tortillabröden är all. Granvik ämnar ringa 112 för att få fler. Idén är att säga till polisen att det låter som om grannen misshandlar någonting, skriken känns outhärdliga så det kanske rör sig om att grannen blandat bönor eller lök i en chili, och att de kan väl köpa med en packe tortillabröd när de ändå är på väg. Jonathan är mer inne på att meddela 112 att grannen har tagit frun som gisslan och kräver ett åttapack tortillas som lösen.
Jonathan och chilin
Granvik och chilin
På väg hem vid strax efter midnatt får Granvik ett telefonsamtal som handlar om chili. När han kliver av vid Skanstulls tunnelbanehållplats möter han ett gäng som frågar om chilin. Han går hem och loggar in på internet och möts av en fråga om chilin på Facebook. Han somnar.
Jonathan har gått omkring i lägenheten i Kärrtorp och tapetserat väggarna med det som är kvar av chilin. Nej, det har han inte, men han önskar att han gjort det.
Klockan sex vaknar Granvik och magen undrar vad som står på. Den säger att det här med chili var väl inte så kul. Granvik går in på toaletten och förklarar för magen att det här med chili är jättekul.
Dagen efter vaknar Jonathan vid åtta av att han tänker på chili. Han går på toaletten.
Klockan nio vaknar Granvik igen. Han tar med sig en bok in på toaletten.
Klockan halv tolv skickar Jonathan ett sms till Granvik som bara lyder "chili". Granvik svarar "jag vaknade sex i morse och tänkte på chili". Sen skickar Granvik ett till sms som lyder "Sen somnade jag om och vaknade nio och tänkte på om jag drömt om chili (vilket jag hade). Sen somnade jag om och vaknade av ett sms som jag hoppades handla om chili (vilket det gjorde). Nu förbannar jag mig själv för att jag glömde chilin hemma hos dig eftersom jag tänkte borsta tänderna med chili".
Granvik går hem till Jonathan och äter chili till lunch. Sällskapet diskuterar The President och det råder olika teorier. Granvik vill ta chilin in i framtiden och byta ut Coronan mot Oxford, byta ut sockret mot Coca-cola, byta ut en del av saltet mot soja och som sagt ha i guldkött. Jonathan vill snarare ta chilin till forntiden och koka med ett läderbälte sista timmen, kanske en hästsko. Jonathan tänker även idén att servera chilin i en cowboyhatt.
De enas om att de måsta tala mer om det här med chili.
Dagen efter tar Granvik med en matlåda chili och möter Jonathan i Vitabergsparken (tyvärr närvarar även Malin och Emelie, som pratar om lågpriskedjan Willys och deras Middagsklubb). Senare går Granvik hem och äter chili. Dagen efter det vaknar Granvik sju och hittar lite torkad chili på en tallrik i köket. Han äter upp chilin (som nu är godare än allt) och bestämmer sig för att blogga om chilin.
Dansk fläskstek
Den andra viktiga saken är att man ska laga två danska fläskstekar på en gång, för den sinnessjukt knapriga svålen på en stek är alldeles för liten.
Svål heaven
Det ultimata, för två personer, vore alltså att dela på köttet från en stek på cirka 1,2 kilo och sedan få varsin svål. Det överblivna köttet kan man ju spara till dagen efter. Nej, det ultimata vore att man genmanipulerar en grisras så att det blir en enda stor svål, med en liten cylinder med kött långt där inne.
Hemligheten med en bra tillagad svål är att man, första kvarten, kör svinet med svålsidan nedåt i en ugnsform med vatten så pass att det täcker svålen. Detta ska göras på hög temp, cirka 250 grader. När svålen softats till vänder man på steken, gnuggar in mer tvsalt än man tror behövs, och kör klart den på 160 grader.
Middagsklubben väljer följande tillbehör:
- Sås som görs på stekskyn (som består av säkert 60 procent smält fett - sila bort så lite fett du har hjärta till), äpplemos, grädde, soja, portvin, whiskeyn Maker's Mark, tvsalt, svartpeppar och maizenamjöl.
- Rödkålssallad som görs på finstrimlad rödkål, färskpressad apelsin, russin, krossade valnötter, olivolja och tvsalt
- Kulpotatis (görs själv med ett kuljärn - går ej att köpa på burk) stekt i smör, socker och tvsalt
- Det fantastiskt goda ölet Bedarö Bitter.
Dansk fläskstek med kulpotatis, sås, rödkålssallad och äpplemos
