MK

Granvik och Jonathan har för vana att komma överens lika bra som pannkakstårta och Amaronevin. Inte privat, där är kamraterna i fas, utan det är när en föreställning nalkas som mental kapprustning sker. Skarpt läge innebär enorm psykisk press för de två matkonstnärerna. Så även denna gång.

Att bege sig in i Söderhallarna utan egentlig förberedelse, bortsett från att det är spikat att Middagsklubben ska ge sig på tempura, visar sig vara osannolikt korkat. Planlöst vänder duon upp och ned på grönsaksavdelningen och famlar i mörker över vad som bör inhandlas där, och vad som kan vänta till ICA-besöket. Till slut kommer herrarna därifrån med vårlök, vit sparris, jalapeno och persika med vitt fruktkött (vilket senare visar sig vara en bluff då innanmätet är gult).

Hos Sandström blir Middagsklubben bemött av samme praktikant som uppträdde Fraggelmässigt när MK skulle köpa kalvinnanlår inför wienerschnitzelföreställningen. Den fiskögde varelsen har 1) aldrig hört talas om tempura 2) mage nog att saluföra en blekrosa skämtbiff för 525 kr/kg. Granvik och Jonathan pekar ut en hängmörad, mörkröd biffvariant och har sedan ett oigenomtänkt gräl huruvida en 150-gramsbit eller en 200-gramsdito blir lagom.

Klubbmedlemmarna råkar i luven på varandra ännu en gång när Jonathan glatt föreslår att de ska bege sig till den asiatiska butiken i hallarnas nedre plan. Granvik menar att stället är ett hån mot allt vad fina råvaror innebär ("Ingen som saluför chipspåsar prydda med leende seriefigursräkor i sjömansdräkt har rent mjöl i påsen"), medan Jonathan insisterar på att MK måste vidga sina vyer.

Tillslut går bakåtsträvaren med på idén och de två möts av en glasögonprydd asiatisk man som försöker förklara att alla japanska såser innehåller samma två ingredienser; risvinäger och mirin (sött risvin). Om man till exempel väljer att blanda mirin med risvinäger och mirin får man såsen X. Om man istället tar risvinäger, risvinäger, mirin blir det såsen Y. För Z krävs mirin, mirin, risvinäger, mirin, risvinäger. Middagsklubben förstår absolut ingenting av mannens resonemang, men lämnar ändå hans butik med mirin, risvinäger, färsk koriander och risnudlar.

Vid fiskdisken möts sällskapet av att praktikanten från Sandström ligger på isbädden och stirrar.

Sandströmkillen bland is och gelikar

Efter att ha uppträtt som små scoutpojkar med varsin tjugolapp på fickan - vem vid sina sinnens fulla bruk ber expediten väga en tigerräka för att räkna ut vad den kostar? - kommer den nu i smutsen dragna klubben undan med ett halvt dussin jätteräkor samt några fina filéer gös och aborre.

ICA har ingen shiitakesvamp. Det är nära att ett gäng skogschampinjoner åker ned i varukorgen men tack och lov inser Granvik att Japan i så fall sannolikt skickar ut en snabbfotad, militant kulturattaché för att undanröja Middagsklubben. Jonathan fortsätter sin vansinniga bana genom att nyfiket fingra på en morot som sannolikt såddes när Gustav Vasa regerade Sverige. Granvik greppar blasten på en pigg knippe Gotlandsmorötter och svär åt sin kamrat som ändå insisterar på att den billiga, sargade jättemoroten bland soppgrönsakerna duger.

Jonathan reparerar felsteget med att köra handsfree på cashewnötterna. Och där känner de båda att pressen börjar släppa. Det firas genom att en halv drakfrukt impulsnedstoppas i varukorgen. Vare sig Granvik eller Jonathan vet vad den kan (absolut ingenting, visar det sig senare), eller att den halva frukten kostar drygt 40 spänn.

Tempura är en japansk friteringsteknik som är en förfining av det som portugiserna visade upp borta i Asien på 1500-talet. Vanliga friteringsobjekt är svamp, fisk, räkor, bläckfisk, sötpotatis och lotusrot. Portugiserna omvände även hundtratusentals japaner till kristendomen, men som tur var förbjöds religionen av myndigheterna ganska kvickt så konsekvenserna av den farsoten minimerades.

Förberedelserna är förnöjsamma. Djur och grönsaker skärs upp i snygga munsbitar. Det blandas fyra olika dipsåser; efter recept av Per Morberg, Jamie Oliver, Mat-Niklas samt Middagsklubbens egna variant.

Morbergs innehåller soja, vatten och mirin, men trots Middagsklubbens odelade respekt för denne rustika kung av svett och barbari tvingas den inse att Morberg inte har spetskompetens rörande japanska dipsåser. Olivers variant på risvinäger, socker, soja och ingefära är inte lika blaskig och feg i smaken, men den är inte perfekt. Mat-Niklas har en tråkig uppsyn men hans dipsås sprudlar av liv. Innehåll: mirin, risvinäger, soja och ingefära. Den knäckiga tonen gör Middagsklubben galen och tunga, långsamma applåder ljuder i köket. Middagsklubbens egen variant har en bas av whiskyn Maker's Mark. Därefter målas en förträfflig smakbild upp med hjälp av soja, risvinäger, mirin, honung, finhackad ingefära och hackad röd chili.

Att rensa tigerräkornas bajsrännor är, lite otippat kanske för alla som inte heter Carlsson i efternamn, jätteskoj. Granvik sätter genast upp yrket (ja, någon måste ju, med stor sannolikhet för hand, ha avlägsnat det bruna i alla frysta enkilospåsar som matvarukedjorna säljer tonvis av varje år) på toppfemlistan över roliga jobb och skänker en avundsjuk tanke till de som sitter på guldkneget. Innan han funderar på om anledningen till att barnarbetare får så dåligt betalt beror på att de har så roliga jobb kommer han på att barnarbete per definition är förkastligt.


Rensa bajskanal

Själva friteringen är ett tvåmannauppdrag. Granvik slabbar med att stoppa saker i smet och lämnar av dem i den bubblande grytan samtidigt som Jonathan har fullt upp med att försöka hålla temperaturen på prick 170 grader samt lyfta upp godsakerna då de står på toppen av deras underbart gyllenbruna frasfas.


Häxkittel


Gott men farligt

Nackdelen med tempura är att det inte går att göra måttfullt. Man friterar på tills man når fram till vansinniga nivåer. Och då letar man desperat i kylen efter fler saker att fritera. Resultatet blir att man förvandlas till en motbjudande blob efter avslutad måltid. Där inne gror en känsla av att man gjort något vidrigt och förbjudet.


Gott men jättefarligt (betänk att middagsklubbstallrikarna - saluförs som serveringsfat på Åhlens - mäter en halvmeter på bredden)

När det kalkyleras fram att Granvik och Jonathan stoppat i sig motsvarande en läskburk var med frityrolja tar de båda sig för pannan och förbannar sig själva, hela Japan och Granviks granntant (som plingade på och klagade över att Morbid Angels "Covenant" inte låter lika bra efter att ha filtrerats genom en vägg) som borde haft medmänsklighet och sinnesnärvaro nog att stoppa det sinnesjuka frosseriet innan det var för sent.

Klubben vill verkligen inte avråda folk från att tillreda rätten, då den i sansade händer är väldigt god, men varnar akut för mängden. Om man står i affären och tänker att, säg, 150 gram av en viss vara bör räcka, ska man ta högst en trededel med sig från butiken.

En annan nackdel är den omfattande städoperationen (var tusan är praktikan-Kristian när man behöver honom?).

Före


Efter

Med stapplande steg flyr Jonathan ut i natten för att bekämpa ångesten med frisk luft. På väg hem tyr han sig till skuggorna så att inte människorna ska se vilket vidrigt monster han är. Granvik upptäcker att skamkänslorna dämpas något av att han lutar pannan mot toalettdörren, sätter upp händerna mot karmen som om han vore fastkedjad och föreställer sig att han blir piskad.