MK

Man måste beundra inställningen att en bra hamburgare inte är något som man smäller ihop på en höft med frysta broskplattor och industribröd. För ett par år sedan drog Jon Widegren till USA och forskade i snabbmatens livmoder. Han for kors och tvärs över det stora landet, inspekterade allt från lastbilssyltor på vischan till finhak i New York och återvände hem till Sverige med hundratalet olika burgare färskt i minnet. För ungefär en månad sedan blev drömmen verklighet för 34-åringen: ett superamerikainfluerat hamburgerhak i Jin & Peters gamla lokal på Kungsholmen i Stockholm.

En bra, för att inte säga obligatorisk, uppladdning inför ett besök är att man kollar in bloggen där Jon löpande publicerade mängder av intressanta testresultat från sin pilgrimsfärd i nymalet nötkött. Klicka runt i arkivet längst ned till höger och njut.

Flippin’ Burgers har haft inkörningsproblem. Ganska snabbt stod det klart att ett stekbord av dockhusstorlek inte skulle palla trycket varpå stället stängde och ordnade om i köket. Ända sedan dörrarna slogs upp för första gången har kön på trottoaren vid Kungsholms Strand 157 varit konstant. Vid ett tillfälle, en fredagskväll vid 20-snåret, gav MK upp då det såg ut som om lokalen snarare erbjöd ett gratisgig med Pete Doherty än sålde ekologisk, skärpt skräpmat.

Men i går vid 17.30 lyckas Granvik och Jonathan, efter cirka 20 minuters kötid, få ett bord i den trånga lokalen. Allra längst inne i hörnet vid toaletten sitter den grånande nöjesjournalisten Jens Peterson och ser ut som Donald Sutherland, men annars är gästerna i 20- och 30-årsåldern. Alkoholtillstånd ska tydligen beviljas inom kort och så länge får man nöja sig med läsk, trefemmor från microbryggeri eller milkshake.


”Nä, om man kanske skulle ta och demonisera den vidriga lågpriskedjan Willys efter maten”, tänker Jonathan.

Burgarna finns i antingen enkelt (150 gram) eller dubbelt utförande (2 x 100 gram) med en prisskillnad på några tior. Det blir två enkla för Granvik, som struntar i strips.

En ren cheeseburgare. Bra bröd, otroligt smakrikt kött som har en rosa kärna och god ost. Dock har brödet inte rostats, samtidigt som bordsgrannarna får in sina burgare med svartbrända bröd. Den gode Jon har fortfarande detaljer att slipa på, men denna burgare än fantastiskt smarrig. Vid bordet står flaskor med ketchup, senap och dragonmajonäs men bäst är att låta köttet glänsa i fred.

På sin blogg berättar ägaren att Cricket burger var en av de burgare som han var mest taggad på inför resan och det blev även premiärburgaren när den intogs på Cherry Creek i Denver på resans första kväll. Den är trimmad med cream cheese, både inlagd och karamelliserad rödlök och jalapeno. Jättegott, men ändå inte i nivå med cheeseburgaren där det suveräna köttet verkligen kommer till sin rätt.

Jonathans korg med signaturburgaren Flippin som har två biffar, ost, karamelliserad lök, senap, ketchup och majonäs. Det blir tummen upp även för den kreationen och dragonmajonäsen blir ett perfekt, bealiknande tillbehör till stripsen (som dock är mediokra och kanske inte värda 35 kronor).

MK älskar tydlighet och transparens. Tanken var att från och med förra inlägget alltid publicera bild på notan, men här blir det tyvärr inte så. Granvik ger sig nämligen på att antidricksa. Summan för kalaset ovan är 470 kronor och Granvik tömmer lädret och langar fram 468 kronor och frågar om det går bra eller om han ska hala fram kortet. Killen i kassan tecknar visserligen att det är lugnt att antidricksa, men gör det med darr på manchetten. Av Jons kollegas förvånade blick att döma förstår Granvik att det som händer är lite udda, så det är inte läge att hänga kvar för att invänta kvittot.

Så här: serverar man inte alkohol förvinner dricksregeln. Visst, den kanske inte krymper till minusformat, men den försvinner.

MK lovar att göra återbesök när det serveras öl och vin och då ska det fan inte prutas.