Clarion brunchbuffé
Ett av problemen med brunchbufféer är baconen. Om de är nystekta och crunchiga, vad finns det då som hindrar en att äta sextio bacon, skölja ned det med ett par baljer grapejuice och sedan gå hem och undra vad fan som hände?
Skulle vara förnuftet då, för de som på något magiskt vis lyckas ha det tillgängligt i en situation som innefattar obegrändsad tillgång till rökt och gudabenådat knaprig gris. En baconpolis borde därför finnas utplacerad på varje brunchbufféinrättning med ambition om god service.
Någon sådan behövs dock inte på Clarion eftersom baconen - av vilka enbart hälften har spenderat tillräckligt med tid i pannan - har legat på värme för länge. Man kan inte steka sjuhundra bacon, lägga dem i ett stort rostfritt varmhållningskärl, stänga locket och hoppas att gästerna som kommer om en halvtimme eller timme ska gå en rolig syn till mötes. Mörker och kompakt ånga är en garant för en oglad gris, till och med när den är död.
I och för sig är ju ledsna bacon rätt goda de med, så Granvik blir i alla fall kompis med ett tiotal. Detta efter att först på fjärde försöket fått sig en ren tallrik. Slarvigt!
Tallrikstragedin
Att Clarion - beläget vid Skanstull med utsikt mot Eriksdalshallen, Årstaviken och motörvägarna till Globen - har så gott rykte som brunchställe är förbluffande. Fläckiga tallrikar åsido - kastar man fram 245 kr vill man inte konfronteras med en avdelning industripannkakor. Sempers exakt cirkelformade varianter, som sedan maskinviks till identiska halvmånar, uppradade som om det vore en skolbespisning. Ynkligt.
Granvik försöker dölja den utpräglade ickesmaken med socker, sylt, lönnsirap samt grädde. På Ulriksdals Värdshus brunch har de en anställd vars arbetsuppgift består av att på gästens beställning grädda vofflor. Och där erbjuds kvalitetsylt - inte Bobs tiolitershink med pannkakssylt.
Måhända att ceasarsallad i tidernas begynnelse enbart bestod av romansallad, parmensanost (Clarion befattar sig med en mild fjantvariant som smakmässigt mest minner om torkad hushållsost), krutonger och ceasardressing. Men att inte bifoga kyckling är snålt.
Avdelningen för kallskuret. Pressad kokt och rökt skinka. Inga roliga korvar. Ökenstämning kring det bordet.
En av behållningarna på en bra brunchbuffé är juiceavdelningen. Snygga kannor med sval, flytande frukt. Här är det juicemaskin med blaskigt gråt, helt utan fruktkött, som inte ens överglänser flygplansjuice.
Det enda - det ENDA - Clarion lyckas med är hamburgaren. Trots att de legat på värme är de rosa innuti. Och de har formats av köttfärs i köket och inte av en maskin på Scan.
Efterrättsbordet är en besvikelse. Weinerbröden verkar vara gräddad i går. Morotskakan är på gränsen till torr. Fruktsalladen är förvisso bättre än i Polen, men den badar i fem liter sockerlag så all naturlig fruktsyra har satts ur spel. Sötsliskig barnmat.
Det som på menyn på hemsidan beskrivs som "mini chokladmilkshake" är ett shotglas med en ljusbrun sörja som, i den mån det existerar någon smakar alls, smakar som O'boy blandat med spraygrädde och vatten.
Klienteliet är väldigt blandat. Livliga barnfamiljer, kostymklädda affärsmän, tatuerade rockkillar med hästsvans, aset Richard Wolf samt en snubbe som kan vara Kleerup.
Skulle vara förnuftet då, för de som på något magiskt vis lyckas ha det tillgängligt i en situation som innefattar obegrändsad tillgång till rökt och gudabenådat knaprig gris. En baconpolis borde därför finnas utplacerad på varje brunchbufféinrättning med ambition om god service.
Någon sådan behövs dock inte på Clarion eftersom baconen - av vilka enbart hälften har spenderat tillräckligt med tid i pannan - har legat på värme för länge. Man kan inte steka sjuhundra bacon, lägga dem i ett stort rostfritt varmhållningskärl, stänga locket och hoppas att gästerna som kommer om en halvtimme eller timme ska gå en rolig syn till mötes. Mörker och kompakt ånga är en garant för en oglad gris, till och med när den är död.
I och för sig är ju ledsna bacon rätt goda de med, så Granvik blir i alla fall kompis med ett tiotal. Detta efter att först på fjärde försöket fått sig en ren tallrik. Slarvigt!
Tallrikstragedin
Att Clarion - beläget vid Skanstull med utsikt mot Eriksdalshallen, Årstaviken och motörvägarna till Globen - har så gott rykte som brunchställe är förbluffande. Fläckiga tallrikar åsido - kastar man fram 245 kr vill man inte konfronteras med en avdelning industripannkakor. Sempers exakt cirkelformade varianter, som sedan maskinviks till identiska halvmånar, uppradade som om det vore en skolbespisning. Ynkligt.
Granvik försöker dölja den utpräglade ickesmaken med socker, sylt, lönnsirap samt grädde. På Ulriksdals Värdshus brunch har de en anställd vars arbetsuppgift består av att på gästens beställning grädda vofflor. Och där erbjuds kvalitetsylt - inte Bobs tiolitershink med pannkakssylt.
Måhända att ceasarsallad i tidernas begynnelse enbart bestod av romansallad, parmensanost (Clarion befattar sig med en mild fjantvariant som smakmässigt mest minner om torkad hushållsost), krutonger och ceasardressing. Men att inte bifoga kyckling är snålt.
Avdelningen för kallskuret. Pressad kokt och rökt skinka. Inga roliga korvar. Ökenstämning kring det bordet.
En av behållningarna på en bra brunchbuffé är juiceavdelningen. Snygga kannor med sval, flytande frukt. Här är det juicemaskin med blaskigt gråt, helt utan fruktkött, som inte ens överglänser flygplansjuice.
Det enda - det ENDA - Clarion lyckas med är hamburgaren. Trots att de legat på värme är de rosa innuti. Och de har formats av köttfärs i köket och inte av en maskin på Scan.
Efterrättsbordet är en besvikelse. Weinerbröden verkar vara gräddad i går. Morotskakan är på gränsen till torr. Fruktsalladen är förvisso bättre än i Polen, men den badar i fem liter sockerlag så all naturlig fruktsyra har satts ur spel. Sötsliskig barnmat.
Det som på menyn på hemsidan beskrivs som "mini chokladmilkshake" är ett shotglas med en ljusbrun sörja som, i den mån det existerar någon smakar alls, smakar som O'boy blandat med spraygrädde och vatten.
Klienteliet är väldigt blandat. Livliga barnfamiljer, kostymklädda affärsmän, tatuerade rockkillar med hästsvans, aset Richard Wolf samt en snubbe som kan vara Kleerup.
