MK

Sedan Camilla på MK-kontoret kom tillbaka från barnledigheten i mars har hon haft fullt upp med att öppna fanpost. Nu när Jonathan är i Storbritannien och forskar och Granvik har kedjat fast sig i ett element inne på La Neta behöver hon inte närvara på så många möten och föra anteckningar och servera fläskbuljong, utan har lite tid över.

 

En av de vanligaste frågorna som MK får är var det fantastiska inlägget om Willy Ohlssons guldkött finns. På grund av praktikant-Kristian hamnade den rapporten i Granviks blogg i stället för i MK-bloggen och nu, äntligen, rättar Camilla till det felet.

 

8 februari, 2009.

En bekant till Granvik beställde en spansk gatuhund för några år sedan. På bilden hade den sett supersöt ut. När Beso väl anlände till sin svenska ägare visade han upp jordens underbett. Den lille vovven såg inte riktigt klok ut. Att annullera beställningen hade säkert gått, men har man verkligen hjärta att göra det? Nej, Beso accepterades såsom han var.

 

Ungefär samma dilemma råkar Granvik och Jonathan utför då de slutligen, vid 15-tiden, står och trycker näsorna mot glaset vid Willy Ohlssons köttdisk i Östermalms Saluhall.

 

Det började osa katt redan en halvtimme innan. Granvik var sen och ringde Jonathan för att meddela detta. Jonathan befann sig redan inne i Saluhallen med uppsikt över Willys stånd. Nervöst berättade han att en av de anställda stod och bjussade en stor klase barn på korv. En klar säkerhetsrisk. Man vill ju inte ha en massa snoriga, skräniga barn i närheten av guldköttet.

 

Småfolket skingras och MK kan slutligen inspektera guldköttet. Första intrycket blir fasansfullt. Där, bland mörkröda t-bensstekar och saftiga biffar ligger en härsken bit kött som består av minst femtio procent gulvit fett med små inslag av grönt. En skylt talar om att denna mögelhärd är det beryktade guldköttet. Granvik och Jontahan tror knappt sina ögon.

 

Jonathan blir livrädd och vägrar erkänna för Willy att han har förbeställt detta allt annat än för ögat tilltalande bit djur. I stället säger han svävande: "Vi funderar lite på det där guldköttet men ska det verkligen se så där fult ut? Och varför är det nästan mer fett än kött?"
– Ja, alltså, vi skär ju bort lite av möglet och så, säger Willy stramt.

 

Panik i lägret. MK måste ha rådslag och tar ett par steg tillbaka. En kund handlar entrecoten som mörats i fyra veckor (guldköttet har alltså hängt dubbelt så lång tid) och påpekar att det är fantastsikt bra. Och fyraveckorsbiten ser helt sjukt god ut. Inge mögel, lagom med fett och köttet är så där perfekt rött att det nästan lyser. Och den kostar 545 kr/kg och är alltså hälften så dyr som guldköttet.

 

Jonathan föreslår att MK ska backa. Klubben är trots allt icke redo för Willys guldkött. Bättre att kliva in på köttet som ser aptitligt ut. Granvik stretar emot för det känns som ett svidande nederlag: "Vi måste prata med Willy igen. Han måste få oss att förstå."

 

Willy och hans anställda förklarar att just den här laddningen guldkött är det bästa på år och dar. I en kör säger de att det ser sanslöst bra ut. Men de inser att MK är så förtvivlade att ingenting biter. Varpå Willy rekommenderar fyraveckors. Någonstans här växer MK:s förnuft och klubben enas om att acceptera det förbeställda guldköttet som det är.
– Va, har ni beställt alltså? säger Willy med höjda ögonbryn.

 

"Ja, Jonathan", svarar Jonathan.

 

– Hm, Taylor.

 

Willy ger MK en uppgiven blick innan han hämtar ett paket som byter ägare efter att 690 spänn betalats.

 

Vilka nötter beställer guldkött - som just denna vecka dessutom blev nästan orimligt lyckat - och sedan mörkar och står och velar vid disken i en kvart? Svar: två amatörer från södra delarna av stan.

 

Tyvärr finns inget bildmaterial från Saluhallen eftersom MK var alltför skärrade. När man är mitt uppe i skräcken är att föreviga den det sista som man har i tankarna.

 

Nästa instans är ostdisken och därefter lyckas ett riktigt grönsaksproffs kränga en avokado, några tomater, en knippe sallad, en knippe sparris och en hög bönor till MK för 200 spänn. Jonathan börjar skratta högt och hjärtligt när prislappen tillkännages.

Handlingen avklarad.

I det här läget börjar obehagskänslorna blekna. I stället tar nyfikenheten över och på väg hem funderar MK på hur deras bitar guldkött kommer att se ut. Visst måste de ha putsat bitarna bra så att de består av i alla fall 70 procent kött? Hur kommer de att lukta? Och framför allt, hur kommer guldköttet att smaka?

Wow, blir reaktion vid första mötet. Underbar marmorering. Fett i rimlig proportion. De där nästan svarta fläckarna ser spännande ut.

Blixtfoto på marmoreringen.

När Granvik och Jonathan undersöker bitarna närmare känner de glädje. Ytan är alldeles fet och mustig och härlig. Doften är fräsch och diskret.

Tillagningen kan börja.

Cirka en minut på varje sida i ett superhett grilljärn.

Jonathan insisterar på att Granvik ska posera vid stekningen. "Böj dig närmare spisen" uppmanar han. Här känner Granvik sig upprymd och stolt. Lite förvånande, med tanke på att hans hårman faktiskt brinner.

Brinnande hår i närbild.

När Granvik upptäcker att håret står i lågor är första tanken inte hur det ska gå med frisyren. Däremot blir han livrädd att köttet infekterats med bränt hår. Det är Granviks bit som är närmast olycksplatsen och förtvivlat plockar han bort rester av bränd kalufs från sin guldköttsbit. Gulp. Kommer detta att påverka smaken?

I bakgrunden skymtas dryckesvalet:  Serego Alighieri Vaio Armaron.

Granviks bit.

Jonathans bit.

Snittyta Granviks bit.

Snittyta Jonathans bit.

Efter första tuggan faller MK i princip ned på knä och tackar Willy för allt han gjort. Köttet har en fullständigt underbar smak (helt utan inslag av bränt hår, tack och lov). Veckans Affärer beskrev smaken som hedonisk. Den lust och njutning som guldköttet bjuder på kan tveklöst betraktas som tillvarons värde och mål.

 

MK fick det beskrivet för sig att skillnaden mellan fyraveckors och åttaveckors hängmörad entrecote inte ligger i mörheten, utan i smaken. Guldkött är mört, det ska sägas, men aningen mindre mört än väntat. Det smälter inte i munnen utan har ett, som MK tycker, tilltalande tuggmotstånd. Det är smaken som är grejen. Sofistikerat nötaktig, vackert djurisk och fantastiskt fyllig. Fettet har en läcker ton av gräddkola.

 

Vette tusan om det är värt 1 100 kr/kg, men dagen efter snackar MK om att starta en guldköttsfond. Jonathan är till och med inne på att sälja organ eller begå brott för att få råd med mer guldkött. Det får man nog ta med en nypa salt, liksom sms-konversationen som de två matkonstnärerna hade dagen innan hämtningen av Willys guldkött:

Jonathan: Farsan säger att vi kan låna hans gjutjärnspanna.
Granvik: Bra! Hälsa pappa att vi kan strunta i att diska den om han vill. Så att arom och fibrer av guldköttet stannar i pannan.

Jonathan: Ungefär som att du och jag aldrig mer ska bajsa efter lördag?
Granvik: Mja, jag hade ju tänkt bajsa men givetvis äta guldbajset sen. Fast det säger man ju inte. Eller det kan man ju säga men då som att man skojar. Jag skojade när jag skrev att jag tänker käka guldbajset.

Jonathan: Skämtar du nu?
Jag: Du vet svaret på den frågan. Om du känner efter.

Jonathan: Ja. Nej.

En av de anställda - han som gillar Paper - på Mathias Dahlgren Matbaren känner igen MK så pass mycket att han yttrar följande mening när han levererar den monumentala efterrätten "Ungsbakad vild choklad från Bolivia, tofféeglass, nötter" till Hjalmar: "Efterrätter är väl för dagisbarn och Wahlgrenfamiljen...?"

 

Granvik korrigerar den sköne hovmästaren med att det är dagisbarn och TV4-anställda som gillar efterrätter, samtidigt som han försöker dölja smulorna efter den ungdsbakade chokladskönheten som han nyligen har haft en kletig affär med:

Där har ni den – den syndigaste efterrätten i Stockholm.

 

Allting börjar så klart på ett mycket rimligare plan. En stor bunke kantareller med sotade sticklökar och en superreducerad kycklingbuljong kanske vore nåt?

Om sältan i denna rätt skulle tillkännagivas skulle EU sätta i gång en utredning om salthalt i mat som skulle vältras i sju år och kosta 400 000 000 000 Euro. Därför konstaterar Granvik kort att detta är bra. Han älskar det, men vill inte få ögonen på sig. Det finns folk som hatar salt.

 

MK-fanet Hjalmar tror att den amerikanske superbanksnubben Alan Greenspan sitter vid bardisken och käkar med två donnor. Efter en närmare granskning går Alan fri och Hjalle sjunker ned i sin mat:

Rödbetor &  jordärtskocka, tryffel, vattenkrasse och hasselnötter.

 

Rödbetsrätten var uppskattad när MK besökte Matbaren för ungefär ett år sedan:

 

Den är lika härlig i dag. Detta kan vara världens godaste vegorätt.

 

Hällstekt grovmalen hängmörad entrecôte, gruyére, tomat, silverlök och vattenkrasse

Eftersom MK är lika med tydlighet kommer notan här nedan. På fredag stänger Mathias Dahlgren för sommaren och de bjöd på två sommaröl, så de syns inte.

Eftersom MK även dyrkar omåttlighet slutade lunchen med sju timmars balkonghäng hos Granvik, där det serverades biff med rostad potatis, ägg, lök och persilja:

 

Och frågesport där Granvik vann mot Hjalmar.

För två och ett halvt år sedan såg det ut så här när MK besökte B.A.R.

 

Inför återbesöket laddar Granvik upp i MK-fanet Josefssons Extreme Food-butik på Östgötagatan 66. I nya numret av Slitz kallas Josefsson helt rättmätigt såskungen. Inför den fyrasidiga artikeln fick han uppgiften att välja ut tio starka såser, som han trodde att några andra skulle testa så han valde ut sådant som man kan riva hus med. När reportern dök upp visade det sig att det var Josefsson som skulle vara testgom.

Det slutade med att han gav en sås 12 av 10 i styrka.

 

Väl på B.A.R. är valet enkelt: akvariet med levande krabbor och hummrar är för lockande för att få vara i fred. Granvik och Josefsson pekar ut en pigg Mainehummer som irriterat viftar bort Malin Skog, doktorand vid Lunds universitet, som i en intervju med Sveriges Radio för fyra år sedan hävdade att hummrar "använder kemiska signaler som de släpper ut i sin urin så man kan egentligen säga att de kissar varandra i ansiktet".

 

 #1 Hummerfiskare

 

 Här har hummern ett nästan oövervinnerligt övertag.

 

Dock överarbetar den situationen och försöker kissa sin kombatant i ansiktet varpå kavajmannen lyckas brotta ned den på vågen.

 

Kokad med majonäs och citron. En fynd för 65 kr/hg vilket blir cirka 180 spänn för en nykokt, perfekt saltad halva. Givetvis missar MK att foto notan (att komma i håg att göra det är oerhört svårt) så priserna rapporteras löpande då MK dyrkar tydlighet.

 

Här kan flikas in att såskungen Josefsson och Granvik innan hummerfesten började fick in bröd utan smör och vatten utan glas. Servicen har lite att jobba på, även om personalen är trevlig.

 

I fiskdisken sticker en fläckig invånare ut.

 

Havskatten talar till Granvik, som antecknar att lämpliga tillbehör är:

 

Avocado & grapesallad med granatäpple och chili (35 kr).

 

Bladsallad, vinaigrette och krutonger (35 kr).

 

Utanför bild syns en gurkyoghurt, lime, vitlök (18 kr).

 

Havskatten är grillad till perfektion. Lite lathet att inte pilla bort de synliga citronkärnorna, men citronen blir faktiskt överflödig eftersom grapesalladen och vinaigretten har tillräckligt mycket syra.

 

Är man sugen på fisk är B.A.R. ett av de allra bästa alternativen i Stockholm. Med några öl och ett par glas vin blev totalnotan för två pers inte mer än 1 300 spänn.

 

Såskungen åt en helt briljant röding.