Nook
Claes Grännsjö var kökschef i blott en månad på The Flying Elk innan han sa upp sig. I onsdags öppnade han Nook på Åsögatan på Södermalm tillsammans med sommelieren Alexander Bäckman, som han tidigare jobbat med på Kock Och Vin i Göteborg. Och det ska sägas på en gång, hatar man göteborgare har man kommit fel. Detta då flera i serveringspersonalen är väldigt göteborgskt käcka. "Jaaaaa, hur mår mina herrar?!" är en standardfras. Kanske är det av strategiska skäl som det har placerats ett högljutt dansktalande sällskap brevid MK. I den konkurrensen låter allt rimligt. I andra änden av lokalen sitter Erik Haag och Lotta Lundgren. Vet inte om det är officiellt, men nog ser det ut som att de är ett par.
Menyn kan man läsa på en stor bildskärm. Inte så sexigt, eller praktiskt om man sitter i fel vinkel. Dock finns även tryckta menyer.
MK testar samtliga snacks. Bäst är Sopaipillia, chancho en pebre (friterat chilenskt bröd med en smarrig sås som syns till vänster) och friterad fläsksvål, kycklingskinn, kräftchips med algmajonnäs. Men alla är goda.
Råbiff på oxinnanlår, picklad svartrot, ostron- och persiljeemulsion, friterad lök. Det är salt, syrligt, animaliskt och med en krispig topping. Makalöst bra förrätt.
Pilgrimsmussla från Hitra med rökt och torkad rom, jordärtsskocka, mandel, soya. Ett till genidrag. Dock är det nästan fusk då detta nästan är som en bra efterrätt. Typ Toscakaka med havssmak. Det där lät inte lika gott som det är.
Ankleverterrine, björnbärsbakad rödbeta, pistage, portvin. Bra, men nu är vi nere på normal nivå. Den lite virriga serveringspersonalen missar att servera det beställda sauternesvinet, så det får Granvik ropa in.
Servicen är så trög att vinet hinns drickas upp innan huvudrätten anländer. Torskrygg, crème på bouillabaissegrönsaker och krabba, boquerones, koriander, chili. Perfekt tillagad fisk och härliga smaker.
Kyckling från Hagby gård: bröst, lår, hjärta och lever, lök. Denna fastnade inte på bild, men lite fantasi har ni väl? Riktigt bra och servitören rekommenderade ett grymt Barolovin, vars namn MK:s nu avskedade assistent Riddick Paul-Scott dock missade att anteckna.
I stället bjuder vi på en bild på det så kallade vikingabordet. Dessa 8 platser är alltid obokade, så man kan alltid hänga på låset för att få plats.
MK testade ju nyligen Arirangs bibimbap och var då måttligt imponerade. Här kan man läsa rapporten. Denna är bättre. Köttet är mört och smakrikt. Det enda som saknas är den där röda, starka såsen (Gochujang) som brukar höra till denna koreanska rätt.
Alla rätter kan köpas lösa, så man kan blanda från menyerna. Dock blir det så pass mycket dyrare att man väljer de fasta menyerna. Då åker man på ett par halvtrista desserter. Yogurtsorbet, svartpepparcrème, havtorn, morot, vit choklad.
Ingefärsglass, chokladsorbet, dulce de leche, rostade hasselnötter, päron, mynta. MK är så less på "innovativa" efterrätter med ingefära, svartpeppar, blåtång, afrikansk dansmyra, granbarrsstreck och annat "oväntat".
Speceriet – pizzagästspel
Delägaren/kocken Anton Bjurh drog till New York tillsammans med SM-mästaren i pizzabakning Jonas Karlsson. Målet var att hitta världens godaste pizza. På Robertas i Brooklyn ansåg de sig ha kommit i mål.
En charmoffensiv inleddes antagligen, för nu står Robertas pizzabagare Lauren i köket på Speceriet i ett två dagar kort gästspel. Även om pizzorna kostar 175 kr styck är det svårt att få ihop ekonomin i den ekvationen, men alla former av matkulturutbyten bör stödjas. Därför är MK förlåtande när Lasse Holms "Canelloni, macaroni" spelas för att välkomna gästerna. Givetvis är det gjort med ironi, men vissa saker är tveksamma till och med med ironi inblandat. Försök bära en Arvingarna-tröja. Eller gå in i en Willy:s-butik.
Specken Wolf. Rökt sidfläsk, ostronskivling, mozzarella och rödlök. Lite försiktiga smaker. Inte dåligt på något sätt men man hade förväntat sig amerikansk studsighet och detta är mer mellansvensk lagomhet.
Millenium Falcon. Om en pizza döpt efter ett Star Wars-skepp inte kör in en massa härliga smaker i truten bör någon brännmärkas. Här undviks våldsamheter. Pizzan innehåller fläsk, parmensan, tomatsås och basilika. Den har ett härligt sting så antagligen innehåller tomatsåsen en god dos chili. En riktig höjdare.
Natural born kaler. Innehåller svartkål, paprika och mandel. Riktigt gott, men paprikan märks inte.
Det finns fem pizzor att välja mellan och den enda inte MK testar är Margherita. Varianten på bilden heter Sylvia och är toppad med ansjovis, kapris, persilja och korven salchichon. Detta är tyvärr en besvikelse. De borde ha dundrat på med ansjovis för den simmar så långt i bakgrunden att den skulle behöva sjunga och inneha en oroande mängd konstgödsel för att märkas. Och det gör sällan en sedan länge avliden fisk.
Åker man över Atlanten borde man ta i mer. Detta skulle rimligen kunna ha presterats utan en amerikansk pizzamästare. De borde ha tänkt större och haft utpräglad USA-vinkling. Toppat med en tabascostänkt mac and cheese och en hummerklo. Eller något annat som skulle kännas som en käftsmäll från vänster.
Klicka på respektive restaurangnamn för att se hur det såg ut när MK tidigare har besökt Speceriet och systerkrogen Gastrologik.
