Blodpudding
Att komma över svinblod är, i det tjugoförsta århundradet, inte den lättaste av operationer. På 70-talet hade alla familjer en hink grisvin i jordkällaren, det vet alla. Numera räcker det inte att gå en trappa ned utan man måste ringa kollegorna/fansen hos Sandström i Söderhallarna.
En junior hos köttnasaren förklarar att de skeppar iväg fryst blod i händiga enlitershinkar till den intresserade. MK lägger omedelbart in en bokning, och kompletterar med en näve späck, det vill säga samma djurs (Ralph) underhudsfett.
Jonathan befinner sig i London vid tidpunkten då blodet ska hämtas, han sitter i möte med Heston angående en ny teknik vid framställandet av musklubba, där bland annat gengas ingår. Därför är det enkom Granvik som får njuta av att yttra repliken "hej, min kompis har beställt en liter grisblod", och få svaret "just ja, och späck".
Ett jätteproblem uppenbarar sig när Sandström meddelar att både bacon och rimmat sidfläsk är slut. Granvik viker sig dubbel av ångest och svettpärlor stänker från hans panna mot de andra kunderna. Sandström tar då fram en kilosbit orimmat fläsk och baddar Granviks oroliga anlete med den. Tillsammans har de löst ett JP. Det enda som behövs är att salta fläsket, vilket MK både kan och vill.
Det här med blod i mat kan först kännas lite udda, kanske till och med vulgärt. När MK lättar på locket märkt "Grisblod" möts de av en syn som måste betyda synd. En morbid och ganska stor klump av okänt ursprung ligger och dansar på ytan. Blodet silas så fort gruppen samlat sig, sedan dränks rågmjöl, äpplen, rödlök, späck, sirap, mejram, ingefära, kryddpeppar, vitpeppar, svartpeppar, timjan och nejlikor av den djupröda såsen. Späckmyset har en tendens att gifta sig med vispen, man får då ta till sin bästa CSI-teknik för att skilja dem åt.
Något som alla vet är att MK planerar sina konstverk mycket noggrant innan de presenteras i skriven form. Ingenstans kunde klubben hitta hela nejlikor värdiga att ingå svinblodets allians. De dröp av ohälsosam jul och prydnadsstatus. Via MK-syd-syd-syd-syd-syd-syd i Addis Abeba får de tu nys om att en alldeles oerhört trevlig nejlikeart har påträffats lokalt. Genom att snurra praktikanttombolan får MK tag på en orädd yngling, som inte alls är främmande för tanken att resa för det större bättre.
Basse (praktikant) och Marie (fan) handlar nejlikor i roliga hattar
Väl på plats MMS:ar Basse över en bild och ett förslag på en storviltaladåb. Tyvärr har flygbolaget mage att förbjuda transport av kadaver. En annan negativ aspekt på det hela var att praktikanten hade fräckheten att be Granvik om en tjänst, varför MK omedelbart avskedar honom.
Plottrig presentation, men potentialen lyser
Sargad beger sig Basse ut på den tanzanianska savannen. I dagar vandrar han planlöst omkring, svävandes i konstant livsfara. Vid en konfrontation med ett lejon slår snilleblixten rakt ned och den kastlöse MMS:ar en ny bild, denna gång ackompanjerad med en helt genial receptskiss på lejoncrepés. Basse träder omedelbart åter i tjänst!
BP-smeten hälls i smörade formar (jättekul), täcks med folie, och sätts i vattenbad i 175-gradig ugn (jättekul). Där bor de i en dryg timme. Blodpudding är som känt svagt för kontraster, så efter bastubadet hoppar formarna rakt ut i minusgraderna på balkongen. Där vaktas de av gigantiska istappar i ungefär två timmar.
Blod i ugn
Sedan återstår att förbereda svålen, steka fläsket och karamellisera äppelskivorna. Blodpuddingen ska naturligtvis också skäras och stekas. Det klassiska tillvägagångssättet är dock att äta sin pudding ostekt. Enbart på senare år, har den ädla blodlängden föredragits nystekt framför nybakad. MK lever i nuet.
BP, strax innan den steks
BP, strax efter den stekts
Till den färdiga BP:n dricker MK givetvis Bedarö. Men de kompletterar med Guinness, som lirar utomordentligt fint med den svulstiga puddingen. Jämförelsen borde rimligtvis vara mot ful-BP som köps färdig. MK:s är ljusår bättre. Den har en helt annan komplexitet i konsistensen, fantastiskt frasig på utsidan och härligt mjäll på insidan. Alla kryddor framträder individuellt, inte som en enda smak, vilket MK är särdeles nöjda med. Att det tar sex timmar att skapa samt det faktum att det är ungefär tio gånger dyrare per portion, jämfört med köpe-BP, är inte heller något gänget grämer sig över.
En junior hos köttnasaren förklarar att de skeppar iväg fryst blod i händiga enlitershinkar till den intresserade. MK lägger omedelbart in en bokning, och kompletterar med en näve späck, det vill säga samma djurs (Ralph) underhudsfett.
Jonathan befinner sig i London vid tidpunkten då blodet ska hämtas, han sitter i möte med Heston angående en ny teknik vid framställandet av musklubba, där bland annat gengas ingår. Därför är det enkom Granvik som får njuta av att yttra repliken "hej, min kompis har beställt en liter grisblod", och få svaret "just ja, och späck".
Ett jätteproblem uppenbarar sig när Sandström meddelar att både bacon och rimmat sidfläsk är slut. Granvik viker sig dubbel av ångest och svettpärlor stänker från hans panna mot de andra kunderna. Sandström tar då fram en kilosbit orimmat fläsk och baddar Granviks oroliga anlete med den. Tillsammans har de löst ett JP. Det enda som behövs är att salta fläsket, vilket MK både kan och vill.
Det här med blod i mat kan först kännas lite udda, kanske till och med vulgärt. När MK lättar på locket märkt "Grisblod" möts de av en syn som måste betyda synd. En morbid och ganska stor klump av okänt ursprung ligger och dansar på ytan. Blodet silas så fort gruppen samlat sig, sedan dränks rågmjöl, äpplen, rödlök, späck, sirap, mejram, ingefära, kryddpeppar, vitpeppar, svartpeppar, timjan och nejlikor av den djupröda såsen. Späckmyset har en tendens att gifta sig med vispen, man får då ta till sin bästa CSI-teknik för att skilja dem åt.
Något som alla vet är att MK planerar sina konstverk mycket noggrant innan de presenteras i skriven form. Ingenstans kunde klubben hitta hela nejlikor värdiga att ingå svinblodets allians. De dröp av ohälsosam jul och prydnadsstatus. Via MK-syd-syd-syd-syd-syd-syd i Addis Abeba får de tu nys om att en alldeles oerhört trevlig nejlikeart har påträffats lokalt. Genom att snurra praktikanttombolan får MK tag på en orädd yngling, som inte alls är främmande för tanken att resa för det större bättre.
Basse (praktikant) och Marie (fan) handlar nejlikor i roliga hattar
Väl på plats MMS:ar Basse över en bild och ett förslag på en storviltaladåb. Tyvärr har flygbolaget mage att förbjuda transport av kadaver. En annan negativ aspekt på det hela var att praktikanten hade fräckheten att be Granvik om en tjänst, varför MK omedelbart avskedar honom.
Plottrig presentation, men potentialen lyser
Sargad beger sig Basse ut på den tanzanianska savannen. I dagar vandrar han planlöst omkring, svävandes i konstant livsfara. Vid en konfrontation med ett lejon slår snilleblixten rakt ned och den kastlöse MMS:ar en ny bild, denna gång ackompanjerad med en helt genial receptskiss på lejoncrepés. Basse träder omedelbart åter i tjänst!
BP-smeten hälls i smörade formar (jättekul), täcks med folie, och sätts i vattenbad i 175-gradig ugn (jättekul). Där bor de i en dryg timme. Blodpudding är som känt svagt för kontraster, så efter bastubadet hoppar formarna rakt ut i minusgraderna på balkongen. Där vaktas de av gigantiska istappar i ungefär två timmar.
Blod i ugn
Sedan återstår att förbereda svålen, steka fläsket och karamellisera äppelskivorna. Blodpuddingen ska naturligtvis också skäras och stekas. Det klassiska tillvägagångssättet är dock att äta sin pudding ostekt. Enbart på senare år, har den ädla blodlängden föredragits nystekt framför nybakad. MK lever i nuet.
BP, strax innan den steks
BP, strax efter den stekts
Till den färdiga BP:n dricker MK givetvis Bedarö. Men de kompletterar med Guinness, som lirar utomordentligt fint med den svulstiga puddingen. Jämförelsen borde rimligtvis vara mot ful-BP som köps färdig. MK:s är ljusår bättre. Den har en helt annan komplexitet i konsistensen, fantastiskt frasig på utsidan och härligt mjäll på insidan. Alla kryddor framträder individuellt, inte som en enda smak, vilket MK är särdeles nöjda med. Att det tar sex timmar att skapa samt det faktum att det är ungefär tio gånger dyrare per portion, jämfört med köpe-BP, är inte heller något gänget grämer sig över.
Stockholms Matvarufabrik
Som sig bör är det full drabbning när MK anländer till Stockholms Matvarufabrik vid åttatiden. Gulddrakenomineringen (mellanklass) borgar gör att folk och fä hittar till det lite undanskymda läget på bakgatan Idungatan väster om Vanadislunden i Vasastan. Bland förätterna utmärker sig Pilgrimscarpaccio ”bouillabaisse” havskräfta, blåmusslor och skaldjursemultion (145 kr) och Smörstekt kalvbräss med jordärtskocka, tryffel samt karl-johansvamp och rostad lök (150 kr). Den djupa skaldjurssmaken är len men har ändå attityd. Kalvbrässen är mjäll som pudersnö och anrättningen andas harmoni och bra djurhållning. Päronet i Ankleverterrine på brioche med saltade pumpakärnor, hasselnötsvinegrette och päron (155 kr) tar över med sin pekande spritsmak. Själva terrinen är mumsig men smakar nästan som en efterrätt. Väldigt fettig och påminner nästan om lakritsglass.
Ankleverterrine
Pilgrimscarpaccio
Att få varmrätterna i halvportioner går inte för sig, medddelar servitrisen. Här måste man satsa allt på ett kort. Då leder stigen raka vägen till Smörstekt Marulkskind och pilgrimsmusslor med risotto på matvete, rökt sidfläsk och musselsky (260 kr). Det där med kinder är en stark trend bland Stockholmskockar, och den har nu alltså utökats till att innefatta invånare från fiskhabitatet. Kindmuskeln får jobba hårt eftersom det uppenbarligen är hysteriskt kul att vara djur varför man måste värma den länge innan ätning. Regeln för landjur är att ju längre i grytan desto mörare blir köttet. Vattendjuren jobbar i motsatt riktning varför kindoperation på blubbblubbdjur är en delikat historia. Slutresultatet blir lite torrt, men smaken är intim. Pilgrimsmusslorna är perfekt grillade och det rökta sidfläsket ger en skön sälta. Ärade MK-fanet Hjalmar greppar dock saltkaret medan Granvik låter bli (det går ett sus genom matsalen).
Marulkskinder
Boeuf Bourguignon på oxkind med rostad vitlökspotatispuré, syrad pärllök och karljohansvamp (210 kr) är, som sig bör, en mustig historia. Mört smajlredskap och en vinsmak som dansar på tungan sin tyngd till trots.
Vid ett återbesök lockar Variation på Pata Negra gris - Lågtempererad grissida, rotselleri, rostat vete samt stjärnanisglace (265 kr) och även Oxfilé tournedos med tryffelpotatispuré vit sparris, halstrad anklever och rödvinssky (310 kr).
Smakfull konst
Ankleverterrine
Pilgrimscarpaccio
Att få varmrätterna i halvportioner går inte för sig, medddelar servitrisen. Här måste man satsa allt på ett kort. Då leder stigen raka vägen till Smörstekt Marulkskind och pilgrimsmusslor med risotto på matvete, rökt sidfläsk och musselsky (260 kr). Det där med kinder är en stark trend bland Stockholmskockar, och den har nu alltså utökats till att innefatta invånare från fiskhabitatet. Kindmuskeln får jobba hårt eftersom det uppenbarligen är hysteriskt kul att vara djur varför man måste värma den länge innan ätning. Regeln för landjur är att ju längre i grytan desto mörare blir köttet. Vattendjuren jobbar i motsatt riktning varför kindoperation på blubbblubbdjur är en delikat historia. Slutresultatet blir lite torrt, men smaken är intim. Pilgrimsmusslorna är perfekt grillade och det rökta sidfläsket ger en skön sälta. Ärade MK-fanet Hjalmar greppar dock saltkaret medan Granvik låter bli (det går ett sus genom matsalen).
Marulkskinder
Boeuf Bourguignon på oxkind med rostad vitlökspotatispuré, syrad pärllök och karljohansvamp (210 kr) är, som sig bör, en mustig historia. Mört smajlredskap och en vinsmak som dansar på tungan sin tyngd till trots.
Vid ett återbesök lockar Variation på Pata Negra gris - Lågtempererad grissida, rotselleri, rostat vete samt stjärnanisglace (265 kr) och även Oxfilé tournedos med tryffelpotatispuré vit sparris, halstrad anklever och rödvinssky (310 kr).
Smakfull konst
Bonusbilder från Senatorn
3 kg högrev från Willy Ohlsson
En fantastisk sörja av jalapeño, chipotle, ancho, birdseye och "churhcill"
Bryna kött i fågelfett: helt klart ett bra system
Karamellisera vitlök i muscavadosocker är roligt
Man kan röra
Man kan titta
Ser ut att vara timme tre, en rolig timme
Defcon 3
Vacker utan spackel
Pappa Hjalmar hälsar på Senatorn
Senator # 1
Vem minns inte saluhallsdebaklet och morotskriget vid tempuran? Ingen kan väl glömma spiskumminskrisen när Guvernören skulle födas? Det brinnande håret under guldköttsföreställningen?
Middagsklubbens planering inför frambringandet av den första presidentkandidaten är minutiös. De två vill, för allt i världen, undvika en ny katastrof och spenderar därför veckorna innan den 28 november med att sitta i planeringsmöten för att skissera möjliga scenarier som kan uppstå, och på så sätt preventivt undvika dem. Ett sådant scenario är naturligtvis tillfället när råvarorna ska införskaffas, varför klubben under ett par veckor spenderar sina dagar med att shoppa mums. De gör det dock på egen hand, så att inga kriser kan uppstå. Jonathan axlar ölet, medan Granvik med bravur trollar fram Muscavadosockret, majsmjölet och brödet. Vissa russin är dock alldeles för goda att pilla ur kakan på egen hand, så kompanjonerna beger sig i samlad trupp till Albert för att skaffa stommen. Fundamentet. Grundpelaren. Chiliutrustningen.
Under ett enormt viktigt lunchmöte undertecknas en konstitution som klubben måste följa. Den stipulerar bland annat att chilipulvret ska bytas ut mot paprika, att sockret ska karamelliseras innan det åker i, samt att cheddarn ska byta plats med testunchiliost (MK:s egenhändigt komponerade variant bestående av Testun al Barolo och lagrad Herrgård). Med klara riktlinjer blir besöket hos Chez Albert så mycket behagligare. Som om de aldrig gjort annat plockar det två, i perfekt harmoni, hem allt som behövs: birdseye-, ancho-, chipotle-, churchill-, och jalapeñopeppar. Att en av chilifrukterna heter som en engelsk premiärminister stämmer inte riktigt, men den doftar och smakar precis som man kan föreställa sig att hans kavajer luktade. Även lyxnachos och perfekt grovmalen paprika får följa med dem hem till MK-syds lokaler, där föreställningen äger rum. Klubben har beslutat att förlägga den första presidentvalsdebatten på samma territorium där Guvernören skapades, allt för att förhindra att jätteproblem uppstår.
Albert, frankofon som han är, viftar även fram en särdeles trevlig salami som hänger på torken. Det innebär att man låter den vila på ett ställ i rumstemperatur tills rätt doft och smak är kommen. Granvik hugger genast en decimeterlång bit, medan Jonathan bara kan titta på i ren avund.
En liten förklaring må vara på sin plats. Middagsklubben har ändå sedan de första gången hörde talas om chili-VM i USA varit övertygade om att de har kapaciteten att ta hem bucklan. Första gången de kokade chili bestämde de sig för att den fulländade varianten rimligtvis måste döpas till Presidenten. Men för att välja en president måste man presentera en grupp kandidater, senatorer. Planen är, när Presidenten är installerad, att resa till staterna och komma hem med prispengen om tjugotvå tusen dollar. Tolv tusen kommer gå rakt in i MK-fonden, och tio spenderas på en stor galaföreställning där en maxichili kommer tillredas. Tanken är att maxin blir en homage till alla som gjort det möjligt, fansen.
Den slutgiltiga shoppingturen sker på förmiddagen den 28:e. I god tid har klubben säkrat att en nästan tre kilo tung djupröd högrevskoloss väntar dem hos Willy (nej, givetvis inte den vidriga lågpriskedjan). Hos honom kommer duon ner på jorden igen när han vänligt men bestämt förklarar att de inte får köpa guldköttsfett att steka i. Istället hänvisar han till kollegorna på Melanders vilt, som huserar ankfett. Att det är fruktansvärt roligt och farligt att steka i detta fett ska de två senare bli varse.
Willy, den barmhärtige, låter dem dock köpa två burkar av hans finaste kalvfond.
Nästa anhalt är Söderhallarna. Här har MK räknat ut att nyckeln till chiliframgång finns. Sedan den före detta klåparen Sandström gjort sig av med illbattingen som inte visste vad tempura var har Jonathan och Granviks respekt för kötthandlaren på Södermalm ökat. Dessutom har de insett att den södra saluhallen lämpar sig bra för fläskprodukter, medan den på Östermalm visar stor skicklighet när det kommer till nöt. Gott så.
Under rekognoseringen fann de att Sandström saluför ett nästintill svartrökt grisben som doftar primitivt härligt av eldsvåda och sot. Märkligt nog etiketteras det dock som hundmat.
Efter att ha förvissat sig om att det inte innebär omedelbar fara för tvåbenta varelser att inmundiga benet, förefaller det en självklarhet att senatorn ska få sig ett att gnaga på. Planen är att låta det koka med och samtidigt fungera som omrörningsverktyg och slev.
Efter att ha konsulterat ostdisken beger sig riddarna till slagfältet och låter föreställningen börja.
Ankfett är som sagt hysteriskt roligt och farligt att steka i. Det blir aldrig bränt som smör, vilket tillåter en enormt hög värme att utvecklas i pannan. Det har också en tendens att bete sig lite trotsigt, om man så säger, genom att konstant spotta MK i ansiktet med glödande heta fettpärlor. Jonathans kök blir ordentligt insmort av kvackande fett och de båda inser att de borde gjort som Dexter, klätt in scenen med heltäckande plast innan de uppträdde. Högrevstärningarna får dock en underbar stekyta innan de, en efter en, ska möta sin skapare i grytan. Under tiden som köttet torteras förbereds artilleripjäserna i form av chilifukter som rensas, hackas och kokas. Tillsammans med majsmjöl och San Miguel-öl tar grytan sin form, och klockan är bara strax efter två. Vad som följer är ett nervöst umgänge där klubbens medlemmar försöker slappna av och ägna sig åt annat. Detta är dock lättare sagt än gjort eftersom de båda innerst inne bara vill stå och röra i och titta på sin skapelse under de dryga sex timmar den kokar.
För att illustrera följer härmed en kronologisk översikt över chilins olika tillstånd under kvartsdygnet den står på spisen.
Första timmen: pepparfukterna åker i och spelar till en början anfallsspel. Chilin är jättestark.
För att tämja den vildsinta chilisorteringen karamelliserar MK vitlöken i Muscavadosocker. Ner i grytan åker något som är goda än alla efterrätter i universum. Eftersom just efterrätter är för allergiker och arbetslösa är klubben extra glada åt detta möte.
Nu börjar Senatorn sätta sig, de olika mötesdeltagarna har introducerats för varandra, och den nervösa stämningen släpper allt mer. Detta kallas introduktions- och acklimatiseringsfasen. Notera även att pappa grisben är med och delibererar.
Efter att blygheten har släppt talar alla i mun på varandra. Mitt i ser vi en separatist som förgäves försöker fly. Detta händer ofta och är inget man som chiligud behöver ägna allt för stor uppmärksamhet, även om det är svårt att inte sitta sitta som klistrad i åhörarsalen. 
Här ser vi hur Senatorn självmant sorterar agnarna från vetet genom att skicka upp ankfettet till ytan. MK tackar för visat förtroende och följer Senatorns råd genom att sleva av fettet. Som alla vet är detta vad som utgör processen att brygga ett delikat djurvin. Detta sparas och dricks senare varmt som té, eller breds kylt på kex.
Framåt slutet, efter cirka sex timmar, går det väldigt fort. Senatorns stab kommer tillslut överens och alla olika deltagare sluter samman och bildar en underbar gegga. Nu är det sagolikt underhållande att röra i honom. Han viskar och väser om vartannat.
MK kontemplerar över slutfasen, när Senatorn fått säga sitt, och diskuterar hans slutgiltiga programförklaring.
Jonathan: Den är perfekt. Ser ut som bajs på en brottsplats.
Granvik: Det ser verkligen ut som hästskit. En så perfekt klump gnäggavföring att Järvsöfaks gömmer sig bakom skygglapparna i ren avundsjuka.
Jonathan: Den ser lite ut som om en medeltida bentransplantation har utförts på
ett utedass.
Granvik: Ja, det, mixat med pärleporten.
MD uppdatering
Som en bonus till Mathias Dahlgren-recensionen kommer här menyerna som inte testades. Det är med en liten tår i ögat man lämnade "Hackad gelé på mollusker" oprövad.
***
***
Mathias Dahlgren
När Pär Bergkvist mumsade i sig etthundra Michelinstjärnor på ett år hamnade Mathias Dahlgren (två stjärnor) på plats tre i sammanräkningen. Alldeles bakom placerades The Fat Duck, Londonkrogen där Heston Blumenthal (när han inte ger folk matförgiftning) styr med exempelvis snigelgröt och valspya.
De enda av världens restauranger Pär ansåg vara bättre än MD var trestjärniga Plaza Athénée i Paris och tvåstjärniga Mugaritz i San Sebastian, som knep förstaplatsen. Tillägas bör dock att den svenske Michelinfantasten inte lyckats få bord på El Bulli, trots fyra år av ansökningsansträngningar.
Att få kika på Mathias Dahlgrens meny i förväg är stört omöjligt. Den skräddarsys efter vilka råvaror som är bäst för tillfället. Det finns några förrätter, huvudrätter och efterrätter men har man väl lyckats boka bord - inte helt lätt, man får boka max en månad i förväg och även om man ringer halv nio på morgonen en månad i förväg är det stor risk att det är fullbokat - känns avsmakningsmenyerna om fem eller åtta rätter mest intressanta.
Den mest omfattande menyn "Det naturliga köket" har en både avskalad och pretentiös titel, vilket passar bra. Maten och miljön på Mathias Dahlgren andas just viss enkelhet och - i högre utsträckning - hög ambition. Guldtema på toaletten, vitt lantligt (men ståtligt) i matsalen. Servicen är så klart snudd på provocerande bra. När man går på muggen blixtrar gärna någon i personalen fram och öppnar dörren och så fort man sätter sig till bord igen ser någon till att stolen dras bak och att en fräsch linneservett läggs i knäet.
På tal om blixt meddelar personalen vänligt men bestämt att man inte får fotografera någonting annat än närbilder på maten, utan blixt. Dock hinner pappa Granvik fånga en snabb familjebild (katalysatorn till att fotoreglementet luftas).
Foto: Mats Granvik (pappa och MK-fan)
Då MK av tradition inte gärna erbjuder läsarna bra bilder passar kamerarestriktionerna fint, så ingen fara för den fortsatta rapporten. Granvik råkar dessutom bränna av ett par blixtfoton av misstag under matresans gång.
Granviks familj vill uppmärksamma en födelsedag samt hedersomnämningen som offentliggjordes i samband med Matbloggspriset 2009. Jonathan undersöker möjligheterna att göra en gelé av utblåshål av vikval på ett laboratorium i Karlskrona, så han kan tyvärr ej närvara.
Varje rätt och dryck presenteras på max trettio sekunder. Föredömligt kort, även om man stundom får klura lite på exakt vad man har framför sig på tallriken.
Som amuse-bouche serveras potatischips med tryffelost, ett utplockat naturellt ostron och mer tunna chips av bland annat rödbeta och ren. En god start.
Till den briljanta brödkorgen återfinns bland annat kärnsmör från Danmark, en tub med färskost samt Mathias Dahlgrens första matminne - en underbar liten bulle med smör i:
Åttarättersmenyn inleds med:
Svensk hummer & rimmad sej med avokado, gurka, grapefrukt och pepparrot
Det är en riktig Hollywood-öppning. Välregisserat, men utan riktig integritet. Granvik tycker att det är en smula lättköpt och skruvar lite på sig i den abnormt sköna stolen. Han ser en chockbild framför sig, hur han efter sittningen tar en taxi till Rolfs Kök för att på laptopen skriva en medioker recension med Lantsorts Lager rinnande längs kinderna och dikalvssylta hängandes ur vänster mungipa.
Smakerna är rena, gurkan tornar upp sig och säger att ska du ta med en enda gurka i graven så är det mig. Fast det känns som om man lika bra kan säga "Fuck you, gurka". Du är en gurka, och kommer alltid att bestå av nittiosex procent vatten.
Den aggressiva pepparroten känns för skarp för anrättningen, vilket gör att den hyggliga hummern får svårt att andas. Rätten vinner dock stark sympati hos de övriga i sällskapet som berömmer de stiliga, fräscha svenska smakarna.
Dryck till första rätten: Meursault 1er cru Les Genevrières 2006 (Domanie Rémi Jobard, Meursault, France). Passar bra, inget att klaga på men ljuskronan i taket svajar icke.
Redan i andra skapelsen "Pumpa papper" viftas det med trollspöet.
Att arrangera pumpa, tryffel, mandel och parmensan på detta vis är inte normalt. Skummet i toppen lockar och toppen i botten, där de mest koncentrerade smakerna bor, ger en svindel. Tillsammans med pumpapapper tunnare än en kirurghandske bildas en förbluffande angenäm helhet. Campagnen Vintage Brut 1999 från Gosset är en genialisk sidekick.
Medan man tänker sig att Magica de Hexx och Gargamel trillar av en cykel i ren avundsjuka levererar den norsktalande servitören:
Havskräfta & griskind med ärtor, stekt blomkål, knaprig svål och libbsticka
Den här rätten är makalöst bra. Ärtguacamolen har en stöddig syra och en styrka man undrar var den kommer ifrån. Griskinden har en lätt vulgär smak, verkligen djup och härlig griston. Den är i fysiskt underläge gentemot havskräftan men dess koncentrarade djurkostym skulle knuffa undan vilket havsdjur som helst om inte mängden hölls i schack. Just kombinationen lite griskäft, mer havskräfta gör att det slutar med ett oerhört lyckligt möte.
Den knapriga svålen är undersaltad, som den alltid verkar vara när den serveras i offentlig miljö. Tråkigt, men den minimala mängden svål gör det till en ickedetalj. Delikata ölet Slottlager lämpar sig väl som dryck.
Rätt fyra är inte heller blygsam:
Stekt vetesurdeg & ost från ko
honung, olivolja, havssalt, svartpeppar
Den står upp och ser lite svår ut. Hur tar man sig an den? Man grabbar med labbar och första bettet smakar jättegott. Flottigt bröd.
Det är nästan efterrättskänsla på grund av sötman och den höga fetthalten. Men när man tar tugga två når man den smälta osten/pärleporten. Gud gömmer sig bakom en stor sten då han förstår att människan inte behöver honom längre. Nu finns vitmögelosten Sigvard Rödskägg från Vilhelmsdals Gårdsmejeri. Den rinner likt en syndaflod som blivit god. Det här är en maträtt man hittar på med genimössan på. Savdrycken från Jämtland är spännande, utan att vara spektakulär.
Tartar på biff och ostron
vattenkrasse, rå lök, tagemulsion
Den här rätten pratas det om i bilen på väg hem. Snuskigt rena smaker, som att gnida gommen med lyckopiller i form av kött/ostron-massa. Det är nästan skämtsamt enkelt, och skrattretande smaskigt. Att den utseendemässigt påminner om en liten olycka gör ingenting. Dryckesvalet Nögne Porter från Grimstad i Norge gifter sig bra med smakerna.
Morot & foie gras & lakrits, med rågbröd och fänkålsdill
Otroligt knapriga rågbrödsskapelser med en superkrämig smet av anklever (eller gås kanske?) och lakrits som exploderar i gommen för varje tugga. Len men smakrik morotsmousse till. Storslaget, både vad gällande smak och konsistens. Franska starkvinet Macvin de Jura med inslag av äpple, smör och nötter mår riktigt gott i sällskap med rätten, fast bäst mår den lycklige matgästen.
Dags för hudvudrätten:
Renfilé & blodcréme. Med brysselkål, lökar, äpple, druvor och mandel
Köttet är som sig bör blodigare än Stalingrad och ack så mört. Blodcrémen har en väldigt oblyg smak och kompakt konsistens. Först visar herr Kummin sitt mörka och vackra ansikte och strax därefter, när man kombinerar med köttet och löken och äpplet, så hissas en ytterst diskret liten curryflagg. Det hissar rätten till någon slags röd alert-nivå. Vem som tryckt på knappen eller vad som händer är oklart, men resultatet är snudd på bedövande.
Anar du en marionettspelare? Jodå, han finns, och går under betäckningen Esprit de Beaucastel 2005. Ett rödvin från Kalifornien som passar otroligt bra till anrättningen. Delikata inslag av mörka bär, choklad, tobak och örter.
Dags att lugna ned sig med "Kaffe & bulle", löjligt goda små toppar typ lyxiga mandelbiskvier och färska björnbär, samt en havtornssorbet och en grön sorbet med smak åt Mojitohållet.
Efterrätter är ju för dagisfröknar, vänsterhänta och familjen Wahlgren. Men nog smakar det väldigt gott, alltsammans.
Prismässigt är det på host-host-nivå (mat 1 500 kr och dryck 1 300 kr), men en sådan här lysande femtimmars matupplevelse kan inte vara annat än svindyr. MK kommer garanterat tillbaka, men först måste konkurrenter som Lux och Frantzén/Lindeberg synas i sömmarna.
De enda av världens restauranger Pär ansåg vara bättre än MD var trestjärniga Plaza Athénée i Paris och tvåstjärniga Mugaritz i San Sebastian, som knep förstaplatsen. Tillägas bör dock att den svenske Michelinfantasten inte lyckats få bord på El Bulli, trots fyra år av ansökningsansträngningar.
Att få kika på Mathias Dahlgrens meny i förväg är stört omöjligt. Den skräddarsys efter vilka råvaror som är bäst för tillfället. Det finns några förrätter, huvudrätter och efterrätter men har man väl lyckats boka bord - inte helt lätt, man får boka max en månad i förväg och även om man ringer halv nio på morgonen en månad i förväg är det stor risk att det är fullbokat - känns avsmakningsmenyerna om fem eller åtta rätter mest intressanta.
Den mest omfattande menyn "Det naturliga köket" har en både avskalad och pretentiös titel, vilket passar bra. Maten och miljön på Mathias Dahlgren andas just viss enkelhet och - i högre utsträckning - hög ambition. Guldtema på toaletten, vitt lantligt (men ståtligt) i matsalen. Servicen är så klart snudd på provocerande bra. När man går på muggen blixtrar gärna någon i personalen fram och öppnar dörren och så fort man sätter sig till bord igen ser någon till att stolen dras bak och att en fräsch linneservett läggs i knäet.
På tal om blixt meddelar personalen vänligt men bestämt att man inte får fotografera någonting annat än närbilder på maten, utan blixt. Dock hinner pappa Granvik fånga en snabb familjebild (katalysatorn till att fotoreglementet luftas).
Foto: Mats Granvik (pappa och MK-fan)
Då MK av tradition inte gärna erbjuder läsarna bra bilder passar kamerarestriktionerna fint, så ingen fara för den fortsatta rapporten. Granvik råkar dessutom bränna av ett par blixtfoton av misstag under matresans gång.
Granviks familj vill uppmärksamma en födelsedag samt hedersomnämningen som offentliggjordes i samband med Matbloggspriset 2009. Jonathan undersöker möjligheterna att göra en gelé av utblåshål av vikval på ett laboratorium i Karlskrona, så han kan tyvärr ej närvara.
Varje rätt och dryck presenteras på max trettio sekunder. Föredömligt kort, även om man stundom får klura lite på exakt vad man har framför sig på tallriken.
Som amuse-bouche serveras potatischips med tryffelost, ett utplockat naturellt ostron och mer tunna chips av bland annat rödbeta och ren. En god start.
Till den briljanta brödkorgen återfinns bland annat kärnsmör från Danmark, en tub med färskost samt Mathias Dahlgrens första matminne - en underbar liten bulle med smör i:
Åttarättersmenyn inleds med:
Svensk hummer & rimmad sej med avokado, gurka, grapefrukt och pepparrot
Det är en riktig Hollywood-öppning. Välregisserat, men utan riktig integritet. Granvik tycker att det är en smula lättköpt och skruvar lite på sig i den abnormt sköna stolen. Han ser en chockbild framför sig, hur han efter sittningen tar en taxi till Rolfs Kök för att på laptopen skriva en medioker recension med Lantsorts Lager rinnande längs kinderna och dikalvssylta hängandes ur vänster mungipa.
Smakerna är rena, gurkan tornar upp sig och säger att ska du ta med en enda gurka i graven så är det mig. Fast det känns som om man lika bra kan säga "Fuck you, gurka". Du är en gurka, och kommer alltid att bestå av nittiosex procent vatten.
Den aggressiva pepparroten känns för skarp för anrättningen, vilket gör att den hyggliga hummern får svårt att andas. Rätten vinner dock stark sympati hos de övriga i sällskapet som berömmer de stiliga, fräscha svenska smakarna.
Dryck till första rätten: Meursault 1er cru Les Genevrières 2006 (Domanie Rémi Jobard, Meursault, France). Passar bra, inget att klaga på men ljuskronan i taket svajar icke.
Redan i andra skapelsen "Pumpa papper" viftas det med trollspöet.
Att arrangera pumpa, tryffel, mandel och parmensan på detta vis är inte normalt. Skummet i toppen lockar och toppen i botten, där de mest koncentrerade smakerna bor, ger en svindel. Tillsammans med pumpapapper tunnare än en kirurghandske bildas en förbluffande angenäm helhet. Campagnen Vintage Brut 1999 från Gosset är en genialisk sidekick.
Medan man tänker sig att Magica de Hexx och Gargamel trillar av en cykel i ren avundsjuka levererar den norsktalande servitören:
Havskräfta & griskind med ärtor, stekt blomkål, knaprig svål och libbsticka
Den här rätten är makalöst bra. Ärtguacamolen har en stöddig syra och en styrka man undrar var den kommer ifrån. Griskinden har en lätt vulgär smak, verkligen djup och härlig griston. Den är i fysiskt underläge gentemot havskräftan men dess koncentrarade djurkostym skulle knuffa undan vilket havsdjur som helst om inte mängden hölls i schack. Just kombinationen lite griskäft, mer havskräfta gör att det slutar med ett oerhört lyckligt möte.
Den knapriga svålen är undersaltad, som den alltid verkar vara när den serveras i offentlig miljö. Tråkigt, men den minimala mängden svål gör det till en ickedetalj. Delikata ölet Slottlager lämpar sig väl som dryck.
Rätt fyra är inte heller blygsam:
Stekt vetesurdeg & ost från ko
honung, olivolja, havssalt, svartpeppar
Den står upp och ser lite svår ut. Hur tar man sig an den? Man grabbar med labbar och första bettet smakar jättegott. Flottigt bröd.
Det är nästan efterrättskänsla på grund av sötman och den höga fetthalten. Men när man tar tugga två når man den smälta osten/pärleporten. Gud gömmer sig bakom en stor sten då han förstår att människan inte behöver honom längre. Nu finns vitmögelosten Sigvard Rödskägg från Vilhelmsdals Gårdsmejeri. Den rinner likt en syndaflod som blivit god. Det här är en maträtt man hittar på med genimössan på. Savdrycken från Jämtland är spännande, utan att vara spektakulär.
Tartar på biff och ostron
vattenkrasse, rå lök, tagemulsion
Den här rätten pratas det om i bilen på väg hem. Snuskigt rena smaker, som att gnida gommen med lyckopiller i form av kött/ostron-massa. Det är nästan skämtsamt enkelt, och skrattretande smaskigt. Att den utseendemässigt påminner om en liten olycka gör ingenting. Dryckesvalet Nögne Porter från Grimstad i Norge gifter sig bra med smakerna.
Morot & foie gras & lakrits, med rågbröd och fänkålsdill
Otroligt knapriga rågbrödsskapelser med en superkrämig smet av anklever (eller gås kanske?) och lakrits som exploderar i gommen för varje tugga. Len men smakrik morotsmousse till. Storslaget, både vad gällande smak och konsistens. Franska starkvinet Macvin de Jura med inslag av äpple, smör och nötter mår riktigt gott i sällskap med rätten, fast bäst mår den lycklige matgästen.
Dags för hudvudrätten:
Renfilé & blodcréme. Med brysselkål, lökar, äpple, druvor och mandel
Köttet är som sig bör blodigare än Stalingrad och ack så mört. Blodcrémen har en väldigt oblyg smak och kompakt konsistens. Först visar herr Kummin sitt mörka och vackra ansikte och strax därefter, när man kombinerar med köttet och löken och äpplet, så hissas en ytterst diskret liten curryflagg. Det hissar rätten till någon slags röd alert-nivå. Vem som tryckt på knappen eller vad som händer är oklart, men resultatet är snudd på bedövande.
Anar du en marionettspelare? Jodå, han finns, och går under betäckningen Esprit de Beaucastel 2005. Ett rödvin från Kalifornien som passar otroligt bra till anrättningen. Delikata inslag av mörka bär, choklad, tobak och örter.
Dags att lugna ned sig med "Kaffe & bulle", löjligt goda små toppar typ lyxiga mandelbiskvier och färska björnbär, samt en havtornssorbet och en grön sorbet med smak åt Mojitohållet.
Efterrätter är ju för dagisfröknar, vänsterhänta och familjen Wahlgren. Men nog smakar det väldigt gott, alltsammans.
Prismässigt är det på host-host-nivå (mat 1 500 kr och dryck 1 300 kr), men en sådan här lysande femtimmars matupplevelse kan inte vara annat än svindyr. MK kommer garanterat tillbaka, men först måste konkurrenter som Lux och Frantzén/Lindeberg synas i sömmarna.
Guldregn
På Oscarsgalan kallas det Academy Honorary Award och ges till filmpersonligheter för lång, trogen och exceptionellt välutförd tjänst. I bloggosfärens version heter det Matbloggprisets Hedersomnämnande för, just det, lång, trogen och exceptionellt välutförd tjänst.
Med följande motivering tilldelades MK ett hedersomnämnande vid årets gala:
"Denna blogg fick jurymedlemen Kinna Jonsson att skratta så högt och mycket att övriga jurymedlemmars trumhinnor höll på att spricka. Det är ett par killar som innehar en hel del kunskap om mat, men istället för omvandla det till att vara pretentiösa, så använder sig killarna av en stor dos humor. Ungefär som Killinggänget möter ett gäng studentikosa matkritiker."
I tacktalet, som sändes från MK-högkvarteret via satellitlänk, hälsade kockarna att de var "ärade att få ta emot priset. Vi hoppas att vi, med det här priset, kan inspirera fler ungdomar där ute att hålla sig borta från gatan, undvika Willys (ja, den vidriga lågpriskedjan) och istället satsa veckopengen på härligt gräddig och pigg högrev, Testun al Barolo och tryffelsalami."
För pressbilder och intervjuförfrågan mejlar man middagsklubb@gmail.com
Med följande motivering tilldelades MK ett hedersomnämnande vid årets gala:
"Denna blogg fick jurymedlemen Kinna Jonsson att skratta så högt och mycket att övriga jurymedlemmars trumhinnor höll på att spricka. Det är ett par killar som innehar en hel del kunskap om mat, men istället för omvandla det till att vara pretentiösa, så använder sig killarna av en stor dos humor. Ungefär som Killinggänget möter ett gäng studentikosa matkritiker."
I tacktalet, som sändes från MK-högkvarteret via satellitlänk, hälsade kockarna att de var "ärade att få ta emot priset. Vi hoppas att vi, med det här priset, kan inspirera fler ungdomar där ute att hålla sig borta från gatan, undvika Willys (ja, den vidriga lågpriskedjan) och istället satsa veckopengen på härligt gräddig och pigg högrev, Testun al Barolo och tryffelsalami."
För pressbilder och intervjuförfrågan mejlar man middagsklubb@gmail.com
B.A.R: Havsgrill på Blasieholmen
Som namnet antyder ligger fokus på sjövilt och på grillat. Att det ens ligger en del rött kött - av utseendet att döma högst ordinära versioner av entrecôte (italiensk) och andra landdjursdelar - känns onödigt. Till denna nyöppnade restaurang strax bakom Grand Hôtel går man för att decimera det fjäll- och skalbeklädda släktet.
På en genomskinlig glasskiva står de för dagen aktuella fiskarna uppskrivna med svart penna. Är man inte Ugglan Helge lär man resa sig från bordet för att syna utbudet. Eller så hakar man på serveringspersonen till fisk- och köttdisken belägen mitt i lokalen.
Fisk fisk fisk
Skaldjursansamling
En av kockarna jublar när Granvik pekar ut den enda abborren i besättningen. Kocken lovar att det är kvällens bästa fiskupplevelse och att den kommer att grillas hel.
En bit hälleflundra och en abborre laddar för kvällen
Martin har panik och väljer en uerfilé av ren reflex. Sandra går igång på en fast fin bit hälleflundra medan Hjalmar irrar runt planlöst. Till slut ger han ifrån sig ett hälleflundraliknande läte.
MK:s VD och ständige sekreterare Jonathan styr med ett stort MK-klubbhus som byggs på landet och närvarar därför inte denna afton.
Så här långt har gästerna fått jobba sittdynerna av sig med flera påfrestande val. Dags att slå sig ned och adoptera en pingvins vardag: slappna av och mys.
Den nya tillbakalutade inställningen ger betalt. Martin hade tidigare förnuft nog att offentligt klaga över att man inte kan beställa en småladdning hjärtmusslor, utan det är helportion som gäller. Den skånskknorrande klagosången snappades upp av servitrisen som tar grepp om verkligheten genom att leverera en stor skål av musselsorten i en underbar gräddspetsad vinbuljong, helt utan kostnad för sällskapet. Det signalerar en seriositet man inte ska baktala. Så är det också krögarna Henrik Norström och Peter Johansson från välrespekterade Lux som ligger bakom restaurangen. Och eftersom detta är premiärkväll kan det vara listigt att stryka gästerna medhårs. Man får hoppas att den generösa inställningen håller i sig.
Menyn inleds med kalla och varma smårätter. Sandra testar tre glada ostron (svenskt flatostron för 28 kr/st) med lök och vinäger-system samt tabasco. Tummen upp där, men gladast är nog Martin. Hans havskräftor gratinerade med Café de Paris-smör (165 kr för fem halvor) är otroligt smakfulla. Granvik och Hjalmar tar varsin hel kokt hummer (65 kr per 100 gram) och Martin och Sandra delar på en grillad kung av skaldjur.
Hummernästet
Är man barnslig ber man att få gå fram till akvariet och peka ut och döpa sin hummer innan den lyfts upp med en kratta. Granvik intresserar sig snabbt för Dennis. Dennis gillar undervattenshockey. Han ogillar ryssja, nät och Kavli. Servitrisen förklarar att humrarna har utarbetat en teknik som innebär att de spelar döda så fort de lyfts från vattnet. Detta i hopp om att man ska tröttna på dem och kanske ta en knaperstekt ungrissida med mandelpotatis, syltad lök och senap (195 kr) eller ölsbräserad biff med potatis (185 kr) i stället.
När Dennis hajar att stunden är kommen bryter han mönstret och ställer till med en liten scen. Han viftar hotfullt med klorna och gör ett utfall när Granvik ska fotografera honom. Dennis är från Kanada och har rest långt varför hans irrationella beteende måste förlåtas.
Dennis The Menace
Martin pekar ut Pedro och Hjalmar väljer Viking. Efter en hård viktmatch vinner Pedro på 550 gram.
Hjamlar och Viking
MC Hummer och Pedro (foto: Knasen, skärpa: Schassen)
Humrarna är suveränt tillagade och majonäsen som beställs som tillbehör för 15 spänn har ett bra bett av senap.
Dennis 2.0
Martin byter ut uern och betar i stället av tio stycken gratinerade havskräftshalvor till huvudrätt. Granvik är mycket nöjd med sin abborre vars kött är saftigt, perfekt saltat och har en behaglig grillton i smaken. Till huvudrätten väljer man tillbehör för 28 kr och såser för 15 kr. Granvik blir besviken på den mesiga chilisåsen med ingefära som kocken rekommenderade. Den påminner otäckt mycket om vanlig ketchup. Däremot är den grillade paprikan med fetaost och citron en höjdare.
Mitt under middagen mms:ar Middagskommando Syd en bild på en Immortal-öl.
Abbath-ölen
Hälleflundran har snygga grillränder och smakar ljuvligt. Sandras sallad på tomat, avokado, lök och oliver passar bra till medan Hjalmar underkänner potatisgratängen. Hur man får en potatisgratäng att smaka blaskigt är en gåta. Även bearnaisesåsen är ett svagt kort. Café de Paris-smöret är inte heller i toppform då det smakar för skarpt av örter och saknar den mångfasetterade botten ett dylikt smör ska ha. Däremot är kaprismajonäsen en tiopoängare varför Hjalmar ropar in en extra laddning.
På vinfronten ser det bra ut. Hjalmar och Granvik är otroligt nöjda med sin Domaine De L'Aigle Pinot Noir 2007 (655 kr). Däremot är drinkavdelningen knappast ett föredöme. Blåbärsmartinin är snudd på osmaklig och Caipirinhan når inga höjder.
Sällskapet inser att det haft tur när det gäller bordsplaceringen. Att tänka på när man bokar bord är att be att få hamna direkt till höger när man kommer in från entrén. Där finns ett mindre rum med några bås. En klart mysigare miljö än den stora, stimmiga och sterila matsalen på andra sidan barområdet.
Granvik och stor, stimmig matsal
Sandra höjer glaset till MK:s ära
På efterrättsmenyn finns exempelvis karamelliserad ananas med kokosglass (85 kr) och fattiga riddare med vaniljglass och hallonsylt (70 kr). Men efterrätter är för dagisfröknar och diabetiker så något sådant blir det inte tal om.
På en genomskinlig glasskiva står de för dagen aktuella fiskarna uppskrivna med svart penna. Är man inte Ugglan Helge lär man resa sig från bordet för att syna utbudet. Eller så hakar man på serveringspersonen till fisk- och köttdisken belägen mitt i lokalen.
Fisk fisk fisk
Skaldjursansamling
En av kockarna jublar när Granvik pekar ut den enda abborren i besättningen. Kocken lovar att det är kvällens bästa fiskupplevelse och att den kommer att grillas hel.
En bit hälleflundra och en abborre laddar för kvällen
Martin har panik och väljer en uerfilé av ren reflex. Sandra går igång på en fast fin bit hälleflundra medan Hjalmar irrar runt planlöst. Till slut ger han ifrån sig ett hälleflundraliknande läte.
MK:s VD och ständige sekreterare Jonathan styr med ett stort MK-klubbhus som byggs på landet och närvarar därför inte denna afton.
Så här långt har gästerna fått jobba sittdynerna av sig med flera påfrestande val. Dags att slå sig ned och adoptera en pingvins vardag: slappna av och mys.
Den nya tillbakalutade inställningen ger betalt. Martin hade tidigare förnuft nog att offentligt klaga över att man inte kan beställa en småladdning hjärtmusslor, utan det är helportion som gäller. Den skånskknorrande klagosången snappades upp av servitrisen som tar grepp om verkligheten genom att leverera en stor skål av musselsorten i en underbar gräddspetsad vinbuljong, helt utan kostnad för sällskapet. Det signalerar en seriositet man inte ska baktala. Så är det också krögarna Henrik Norström och Peter Johansson från välrespekterade Lux som ligger bakom restaurangen. Och eftersom detta är premiärkväll kan det vara listigt att stryka gästerna medhårs. Man får hoppas att den generösa inställningen håller i sig.
Menyn inleds med kalla och varma smårätter. Sandra testar tre glada ostron (svenskt flatostron för 28 kr/st) med lök och vinäger-system samt tabasco. Tummen upp där, men gladast är nog Martin. Hans havskräftor gratinerade med Café de Paris-smör (165 kr för fem halvor) är otroligt smakfulla. Granvik och Hjalmar tar varsin hel kokt hummer (65 kr per 100 gram) och Martin och Sandra delar på en grillad kung av skaldjur.
Hummernästet
Är man barnslig ber man att få gå fram till akvariet och peka ut och döpa sin hummer innan den lyfts upp med en kratta. Granvik intresserar sig snabbt för Dennis. Dennis gillar undervattenshockey. Han ogillar ryssja, nät och Kavli. Servitrisen förklarar att humrarna har utarbetat en teknik som innebär att de spelar döda så fort de lyfts från vattnet. Detta i hopp om att man ska tröttna på dem och kanske ta en knaperstekt ungrissida med mandelpotatis, syltad lök och senap (195 kr) eller ölsbräserad biff med potatis (185 kr) i stället.
När Dennis hajar att stunden är kommen bryter han mönstret och ställer till med en liten scen. Han viftar hotfullt med klorna och gör ett utfall när Granvik ska fotografera honom. Dennis är från Kanada och har rest långt varför hans irrationella beteende måste förlåtas.
Dennis The Menace
Martin pekar ut Pedro och Hjalmar väljer Viking. Efter en hård viktmatch vinner Pedro på 550 gram.
Hjamlar och Viking
MC Hummer och Pedro (foto: Knasen, skärpa: Schassen)
Humrarna är suveränt tillagade och majonäsen som beställs som tillbehör för 15 spänn har ett bra bett av senap.
Dennis 2.0
Martin byter ut uern och betar i stället av tio stycken gratinerade havskräftshalvor till huvudrätt. Granvik är mycket nöjd med sin abborre vars kött är saftigt, perfekt saltat och har en behaglig grillton i smaken. Till huvudrätten väljer man tillbehör för 28 kr och såser för 15 kr. Granvik blir besviken på den mesiga chilisåsen med ingefära som kocken rekommenderade. Den påminner otäckt mycket om vanlig ketchup. Däremot är den grillade paprikan med fetaost och citron en höjdare.
Mitt under middagen mms:ar Middagskommando Syd en bild på en Immortal-öl.
Abbath-ölen
Hälleflundran har snygga grillränder och smakar ljuvligt. Sandras sallad på tomat, avokado, lök och oliver passar bra till medan Hjalmar underkänner potatisgratängen. Hur man får en potatisgratäng att smaka blaskigt är en gåta. Även bearnaisesåsen är ett svagt kort. Café de Paris-smöret är inte heller i toppform då det smakar för skarpt av örter och saknar den mångfasetterade botten ett dylikt smör ska ha. Däremot är kaprismajonäsen en tiopoängare varför Hjalmar ropar in en extra laddning.
På vinfronten ser det bra ut. Hjalmar och Granvik är otroligt nöjda med sin Domaine De L'Aigle Pinot Noir 2007 (655 kr). Däremot är drinkavdelningen knappast ett föredöme. Blåbärsmartinin är snudd på osmaklig och Caipirinhan når inga höjder.
Sällskapet inser att det haft tur när det gäller bordsplaceringen. Att tänka på när man bokar bord är att be att få hamna direkt till höger när man kommer in från entrén. Där finns ett mindre rum med några bås. En klart mysigare miljö än den stora, stimmiga och sterila matsalen på andra sidan barområdet.
Granvik och stor, stimmig matsal
Sandra höjer glaset till MK:s ära
På efterrättsmenyn finns exempelvis karamelliserad ananas med kokosglass (85 kr) och fattiga riddare med vaniljglass och hallonsylt (70 kr). Men efterrätter är för dagisfröknar och diabetiker så något sådant blir det inte tal om.
Undertecknat
I dag signerade ordförande Granvik och VD:n samt ständige sekreteraren Jonathan ett väldigt viktigt dokument. Detta skedde under ett lunchmöte på Matkultur på Södermalm. Pressen och olika fans, däribland Matkulturs ägare Björn, samlades utanför och MK ställde upp på en kvick fotosession.
Undertecknat och klart
Undertecknat och klart
Motbjudande
Vem minns inte de kontroversiella H&M-affischerna med Anna Nicole Smith som skapade debatt 1993? Sexton år har gått och Willy:s (ja, den vidriga lågpriskedjan) försöker tänja gränserna för hur anstötande material man kan publicera i offentlig miljö.
Willy:s har mage att klä ut en ledsen, totalt överstekt bit skämtkött i grillkrydda och kalla det oxfilé. Att klassa den gigantiska postern för reklam vore vanvett - detta, om något, är ren skräckpropaganda.
Hur kan Stockholm Stad tillåta att oseriösa företag vilseleder medborgarna? MK firar Willy:s födelsedag med att uppmana alla MK-fans att riva ned all skräckpropaganda de stöter på. Och på måndag klockan 13.00 samlas vi allihop utanför Rosenbad och bränner Willy:s-kassar och protesterar.
Upp till kamp!
Willy:s har mage att klä ut en ledsen, totalt överstekt bit skämtkött i grillkrydda och kalla det oxfilé. Att klassa den gigantiska postern för reklam vore vanvett - detta, om något, är ren skräckpropaganda.
Hur kan Stockholm Stad tillåta att oseriösa företag vilseleder medborgarna? MK firar Willy:s födelsedag med att uppmana alla MK-fans att riva ned all skräckpropaganda de stöter på. Och på måndag klockan 13.00 samlas vi allihop utanför Rosenbad och bränner Willy:s-kassar och protesterar.
Upp till kamp!
Rolfs Kök
Middagsklubben har två egentliga mål med sin verksamhet: att ligga i absolut kulinarisk framkant och att ha många fans. Det första delmålet sköter Jonathan och Granvik bäst själva, bakom stängda dörrar. Att få många fans kräver dock att MK gör vissa officiella framträdanden, oftast brukar det innebära att dinera på lokal med de mest hängivna fansen.
En sak som ofta brukar hända när MK ställer upp på dessa jippon är att fansen försöker imponera på sina idoler. På Djuret gjorde Hjalmar starkt intryck genom att se till att det dök upp en flaska Cornas för 1 545 kr på bordet. När genierna med följe besöker Rolfs Kök på Tegnérgatan är det Martins tur.
Rolf har två paradrätter: konfiterad fläsksida från Rocklunda gård med vitkål, ölkokt schalottenlök & rostad vitlök (215 kr) och rödvinsbrässerade oxkinder med gotlandstryffel & potatispuré (225 kr). Martin insisterar på att han måste ha båda, varför han beordrar en ung Rolf* att servera honom den ena som förrätt och den andra som huvudrätt – med båda rätterna i orginalstorlek/utförande. Jonathan och Sandra kommer överens om att det är smartast att låta sniglarna (20 kr/st) spela första fiol och beställer därför ett dussin av de rara små slajmklumparna.
Lektor Granvik funderar länge och väl och har till slut trumf på hand då han berättar för Rolf att det är sylta på dikalv från Ösvreta gård med parmesan, caponata & rucola (125 kr) han ska ha. När Rolf glatt förklarar att syltan är gjord enligt klassiskt snitt, det vill säga på ansikte och fötter, skiner Granvik upp i ett brett leende.
Martin inser ganska snart att han tagit sig vatten över huvud och det slutar med att han delar sin fläsksidesförrätt med Hjalmar, samt att de tu följer Granviks råd och även delar på en sylta.
Den som tror att sylta är fulkäk kan inte vara längre från sanningen. Rolfs är så beundransvärd att Granvik bara kan skratta när han sätter gaffeln till munnen. Smaken är nästan obeskrivligt bra (dagen efter har Jonathan och Granvik ett samtal där den unge påstår att syltan är godare än guldkött. Granvik förklarar snällt men bestämt att man inte får säga så, oavsett omständigheterna, men inser att hans kollega har rätt). Det Rolf gjort av dikalven ligger närmare trolleri än matlagning.
Sniglarna smakar härligt förbjudet. Inuti varje skal upptäcker man, när bostadsinnehavaren är avhyst, en svart smet. Middagsklubben vill veta vad det är och enas om att geggan är rasande trevlig att slurpa upp. Rolf talar dock inte klarspråk när sällskapet funderar över vad som kan vara så gott. ”Njaeh, det är… snigel” ursäktar sig Rolf och skyndar iväg in i det öppna köket. En trevlig sak med Rolfs kök är att det till och med finns några sittplatser som är placerade så nära som en dryg meter från spisen. En annan schysst detalj är att Rolf har gått i samma gymnasieklass som Bullet-gitarristen Hampus Klang.
Epicentrum (i köket skymtas Rolf, Rolf, Rolf och Rolf)
Martin, som inledde föreställningen så väl, har mage att klaga på att den konfiterade grissidan som kokat i ankfett i tio timmar är för salt. Middagsklubben tror knappt sina öron. Mycket riktigt är den välsaltad, men knappast aggressiv. Härligt fet och krispig svål agerar partytält åt det suveränt skära köttet. När en produkt fått koka i tio timmar i ankfett finns inte mycket pondus kvar i form av tuggmotstånd. Grisen är istället underbart mör, sönderfallande och ljuvlig. Till den serveras som sagt en syrlig vitkålssallad, ölkokta chalottenlökar och potatispuré med rostad vitlök. Genialiskt!
Fansen har i afton valt att gå emot MK genom att välja motsatta huvudrätter vilket resulterar i att både Martin, Hjalmar och Sandra dinerar oxkind. Den är naturligtvis också välgjord även om Jonathan förklarar för sällskapet att den är lite mer monoton i smakerna. Potatispurén med tryffel har den där underbara och oförklarliga smaken som den bör ha. Tryffel smakar ju gott men på ett sätt som är mycket svårt att beskriva, det är lite unket och fult. Kinden har också fått sig en rejäl sittning på spisen. Den är, precis som grisen, fantastiskt mör och härlig. Marinerad i vin i två dagar för att sedan spendera sina sista tolv timmar i en kastrull på sjuttio grader.
Förutom Piggvarsgratäng med pilgrimsmussla, hummer & Champagne (415 kr) - som MK först hade tänkt beställa in och dela på som efterrätt, en plan som övergavs till följd av mättnad - håller sig varmrättspriserna kring tvåhundrakronorsstrecket. Väldigt generös för så ohyggligt välkomponerad mat och bländande service. Det här är ett ställe MK kommer att vallfärda till. Och varje gång kommer dikalvssyltan att tillbedjas som den heliga babyko den är. Granvik funderar på att åka tillbaka till Rolf, köpa loss tre kilo sylta och ha den som vintermössa/proviantmössa nu när kylan kommer krypande.
*Rolf kan heta någonting annat, men det är inget MK stödjer
En sak som ofta brukar hända när MK ställer upp på dessa jippon är att fansen försöker imponera på sina idoler. På Djuret gjorde Hjalmar starkt intryck genom att se till att det dök upp en flaska Cornas för 1 545 kr på bordet. När genierna med följe besöker Rolfs Kök på Tegnérgatan är det Martins tur.
Rolf har två paradrätter: konfiterad fläsksida från Rocklunda gård med vitkål, ölkokt schalottenlök & rostad vitlök (215 kr) och rödvinsbrässerade oxkinder med gotlandstryffel & potatispuré (225 kr). Martin insisterar på att han måste ha båda, varför han beordrar en ung Rolf* att servera honom den ena som förrätt och den andra som huvudrätt – med båda rätterna i orginalstorlek/utförande. Jonathan och Sandra kommer överens om att det är smartast att låta sniglarna (20 kr/st) spela första fiol och beställer därför ett dussin av de rara små slajmklumparna.
Lektor Granvik funderar länge och väl och har till slut trumf på hand då han berättar för Rolf att det är sylta på dikalv från Ösvreta gård med parmesan, caponata & rucola (125 kr) han ska ha. När Rolf glatt förklarar att syltan är gjord enligt klassiskt snitt, det vill säga på ansikte och fötter, skiner Granvik upp i ett brett leende.
Martin inser ganska snart att han tagit sig vatten över huvud och det slutar med att han delar sin fläsksidesförrätt med Hjalmar, samt att de tu följer Granviks råd och även delar på en sylta.
Den som tror att sylta är fulkäk kan inte vara längre från sanningen. Rolfs är så beundransvärd att Granvik bara kan skratta när han sätter gaffeln till munnen. Smaken är nästan obeskrivligt bra (dagen efter har Jonathan och Granvik ett samtal där den unge påstår att syltan är godare än guldkött. Granvik förklarar snällt men bestämt att man inte får säga så, oavsett omständigheterna, men inser att hans kollega har rätt). Det Rolf gjort av dikalven ligger närmare trolleri än matlagning.
Sniglarna smakar härligt förbjudet. Inuti varje skal upptäcker man, när bostadsinnehavaren är avhyst, en svart smet. Middagsklubben vill veta vad det är och enas om att geggan är rasande trevlig att slurpa upp. Rolf talar dock inte klarspråk när sällskapet funderar över vad som kan vara så gott. ”Njaeh, det är… snigel” ursäktar sig Rolf och skyndar iväg in i det öppna köket. En trevlig sak med Rolfs kök är att det till och med finns några sittplatser som är placerade så nära som en dryg meter från spisen. En annan schysst detalj är att Rolf har gått i samma gymnasieklass som Bullet-gitarristen Hampus Klang.
Epicentrum (i köket skymtas Rolf, Rolf, Rolf och Rolf)
Martin, som inledde föreställningen så väl, har mage att klaga på att den konfiterade grissidan som kokat i ankfett i tio timmar är för salt. Middagsklubben tror knappt sina öron. Mycket riktigt är den välsaltad, men knappast aggressiv. Härligt fet och krispig svål agerar partytält åt det suveränt skära köttet. När en produkt fått koka i tio timmar i ankfett finns inte mycket pondus kvar i form av tuggmotstånd. Grisen är istället underbart mör, sönderfallande och ljuvlig. Till den serveras som sagt en syrlig vitkålssallad, ölkokta chalottenlökar och potatispuré med rostad vitlök. Genialiskt!
Fansen har i afton valt att gå emot MK genom att välja motsatta huvudrätter vilket resulterar i att både Martin, Hjalmar och Sandra dinerar oxkind. Den är naturligtvis också välgjord även om Jonathan förklarar för sällskapet att den är lite mer monoton i smakerna. Potatispurén med tryffel har den där underbara och oförklarliga smaken som den bör ha. Tryffel smakar ju gott men på ett sätt som är mycket svårt att beskriva, det är lite unket och fult. Kinden har också fått sig en rejäl sittning på spisen. Den är, precis som grisen, fantastiskt mör och härlig. Marinerad i vin i två dagar för att sedan spendera sina sista tolv timmar i en kastrull på sjuttio grader.
Förutom Piggvarsgratäng med pilgrimsmussla, hummer & Champagne (415 kr) - som MK först hade tänkt beställa in och dela på som efterrätt, en plan som övergavs till följd av mättnad - håller sig varmrättspriserna kring tvåhundrakronorsstrecket. Väldigt generös för så ohyggligt välkomponerad mat och bländande service. Det här är ett ställe MK kommer att vallfärda till. Och varje gång kommer dikalvssyltan att tillbedjas som den heliga babyko den är. Granvik funderar på att åka tillbaka till Rolf, köpa loss tre kilo sylta och ha den som vintermössa/proviantmössa nu när kylan kommer krypande.
*Rolf kan heta någonting annat, men det är inget MK stödjer
City 4800
"Nya menyer kommer snart. God fortsättning" står det på City 4800:s hemsida. Ja, glad jul på er också. Det här med digital uppdatering är nog inte prio grande för personalen på finkrogen som dök upp på Gullmarsplan för drygt ett år sedan. Då var priserna högre, men har sänkts för att appelera bättre till de syltgäster som verkar röra sig i det kvarteret.
Visst är den föredömligt korta menyn generöst prissatt. Få huvudrätter springer över tvåhundrakronorsstrecket. Förbryllande är att kocken rekommenderar kycklingen med risotto medan kyparen avråder från just kycklingen då tjugotre stycken pippifåglar är på väg ut i den svartvita, strama matsalen.
Ännu mer anmärkningsvärt är, förutom att Tiamat spelas i högtalarsystemet, att bröderna Hanses är på plats.
Mitt i middagen vänder sig Peter Hanses till Martin, som han aldrig träffat tidigare, och frågar "Varför hatar du mig?". En förklaring till den frågan är att Peter intuitivt förstår att alla hatar honom. Martin spelar dock det sociala spelet med stor skicklighet och övertygar Peter om att han tycker att bröderna Hanses är ett kanonkoncept.
Stor-Hanses, Daniel, är den av de två som har smaklökarna i trim. Han är den som ber kyparen kyla ned rödvinet 3-4 grader och han är den som testar musslorna för en dryg hundring. Helt ok smak på skaldjuren, men inget sanslöst.
Stället har märkligt nog respekt för Peters fäbless för ickedjurisk kost. Ingen vegetarisk huvudrätt på menyn, men kyparen lovar att köket roddar ihop någonting smaskigt. När potatispuré toppat med svartrot, gulbetor och kantareller kommer in förstår Peter inte vad han har framför sig. Efter att han ätit rätten är han inte mycket klokare. Granvik provsmakade dock och intygar att de 185 kronorna var väl spenderade. Fräscht och balanserat.
Tråkigare är det för de i sällskapet som bokat ställets dyraste rätt, biff med chipotlecréme, avrunnen gräddfil och rostad potatis (225 kr). Att ha med ordet avrunnen på en meny tyder på mentalt läckage. Värre är att chipotlecrémen är lika grund som en plastfilm. Hettan är allt som märks, det finns ingenting där bakom. Hur man kan göra en chipotlecréme som inte har en schysst rökighet är ett mysterium. Att öppna en burk chipotlekonserv och hälla ut spadet ger en märkbart bättre smak. Märkligt.
Men det sorgliga med rätten är köttet. Biffen är perfekt stekt enligt medium/rare-modellen. Men köttsmaken är tunnare än Bambi. En typisk Ica-biff och då vill man gärna langa upp en extra hundring och få en bra hängmörad svensk biff. MK slänger City 4800:s sparpaket rakt i nyllet på sparivraren. Ska ni ha biff på menyn och ha ambition så servera en vettig variant, tack. Och ta betalt för det. En bra krog lyckas tömma fickorna på gästerna, så enkelt/svårt är det.
Då är det betydligt smartare att gå på den hyfsat väldresserade kycklingen (175 kr) eller den underprissatta hastigt stekta råbiffen med persiljesmör och pommes frites (115 kr).
Martin råkar berätta för personalen att en stor matskribent ingår i sällskapet, varpå det serveras fri Fernet till alla. Smart drag då Fernet är äckligare än Gud. Vad man än ätit innan framstår det som mumma för gommen, men MK har spelat in allt med sina omtalade smaklökar och kan på så sätt recensera middagen.
Innan det är dags att bege sig till Fryshuset och Amon Amarth och Entombed säger Daniel en viktig sak till Rikard (sångare i Regurgitate): "Jag vill gifta mig med dig. Och jag är inte homo... jag är snarare homofob". Peter håller sig på en mer rimlig nivå och klargör för Rikard att han ser exakt ut som Legolas i "Sagan om ringen".
Nej, det bästa med den här kulinariska kvällen var när Daniel och Granvik under eftermiddagen delade på en flaska Chateau Musar Gaston Hochar 2001. Libanesen. Grisblod, hästandedräkt, syndaflod och slaveri är några av smakbeskrivningarna.
Visst är den föredömligt korta menyn generöst prissatt. Få huvudrätter springer över tvåhundrakronorsstrecket. Förbryllande är att kocken rekommenderar kycklingen med risotto medan kyparen avråder från just kycklingen då tjugotre stycken pippifåglar är på väg ut i den svartvita, strama matsalen.
Ännu mer anmärkningsvärt är, förutom att Tiamat spelas i högtalarsystemet, att bröderna Hanses är på plats.
Mitt i middagen vänder sig Peter Hanses till Martin, som han aldrig träffat tidigare, och frågar "Varför hatar du mig?". En förklaring till den frågan är att Peter intuitivt förstår att alla hatar honom. Martin spelar dock det sociala spelet med stor skicklighet och övertygar Peter om att han tycker att bröderna Hanses är ett kanonkoncept.
Stor-Hanses, Daniel, är den av de två som har smaklökarna i trim. Han är den som ber kyparen kyla ned rödvinet 3-4 grader och han är den som testar musslorna för en dryg hundring. Helt ok smak på skaldjuren, men inget sanslöst.
Stället har märkligt nog respekt för Peters fäbless för ickedjurisk kost. Ingen vegetarisk huvudrätt på menyn, men kyparen lovar att köket roddar ihop någonting smaskigt. När potatispuré toppat med svartrot, gulbetor och kantareller kommer in förstår Peter inte vad han har framför sig. Efter att han ätit rätten är han inte mycket klokare. Granvik provsmakade dock och intygar att de 185 kronorna var väl spenderade. Fräscht och balanserat.
Tråkigare är det för de i sällskapet som bokat ställets dyraste rätt, biff med chipotlecréme, avrunnen gräddfil och rostad potatis (225 kr). Att ha med ordet avrunnen på en meny tyder på mentalt läckage. Värre är att chipotlecrémen är lika grund som en plastfilm. Hettan är allt som märks, det finns ingenting där bakom. Hur man kan göra en chipotlecréme som inte har en schysst rökighet är ett mysterium. Att öppna en burk chipotlekonserv och hälla ut spadet ger en märkbart bättre smak. Märkligt.
Men det sorgliga med rätten är köttet. Biffen är perfekt stekt enligt medium/rare-modellen. Men köttsmaken är tunnare än Bambi. En typisk Ica-biff och då vill man gärna langa upp en extra hundring och få en bra hängmörad svensk biff. MK slänger City 4800:s sparpaket rakt i nyllet på sparivraren. Ska ni ha biff på menyn och ha ambition så servera en vettig variant, tack. Och ta betalt för det. En bra krog lyckas tömma fickorna på gästerna, så enkelt/svårt är det.
Då är det betydligt smartare att gå på den hyfsat väldresserade kycklingen (175 kr) eller den underprissatta hastigt stekta råbiffen med persiljesmör och pommes frites (115 kr).
Martin råkar berätta för personalen att en stor matskribent ingår i sällskapet, varpå det serveras fri Fernet till alla. Smart drag då Fernet är äckligare än Gud. Vad man än ätit innan framstår det som mumma för gommen, men MK har spelat in allt med sina omtalade smaklökar och kan på så sätt recensera middagen.
Innan det är dags att bege sig till Fryshuset och Amon Amarth och Entombed säger Daniel en viktig sak till Rikard (sångare i Regurgitate): "Jag vill gifta mig med dig. Och jag är inte homo... jag är snarare homofob". Peter håller sig på en mer rimlig nivå och klargör för Rikard att han ser exakt ut som Legolas i "Sagan om ringen".
Nej, det bästa med den här kulinariska kvällen var när Daniel och Granvik under eftermiddagen delade på en flaska Chateau Musar Gaston Hochar 2001. Libanesen. Grisblod, hästandedräkt, syndaflod och slaveri är några av smakbeskrivningarna.
Kroppkakor
Middagsklubben slinker in på Systembolaget på Folkungagatan för att köpa den perfekta måltidsdrycken, Bedarö Bitter, till husmansklassikern kroppkakor. Väl därinne pejlar Jonathan och Granvik nyheterna på vinhyllan. "Halt, Decoy!" hojtar Granvik upphetsat då den nyfikne gourmeten har upptäckt en butelj rött från Libanon. "Torde ha sprängkraftig bouquet..." klurar han och går på ett köpavslut så fort han ser att smakbeskrivningen av Chateau Musar Gaston Hochar 2001 innehåller ord som stall och uttryck som "multna löv".
Den här utmärkta vinbloggen beskriver doften till 2000 års årgång av vinet så här: "Läder, grillat kött, stall, funk och allmän orenlighet" och "Kanske ett uns av Karlssons Klister om man letar, men inget störande".
Men den delikata uppgiften att testa denna lovande Libanes får vänta, för kroppkakor är knappast en kompatibel rätt. Bedarö Bitter däremot, med sin fruktiga beska, passar ypperligt som kompliment till kroppkaksanrättningens både sötsyrliga och salta stäming.
Ja, det här med salt är som bekant något MK vurmar för. Säg den medelsvensk som har förstånd, mental styrka eller kunskap nog att ha i tillräckligt med salt när den kokar potatis eller grönsaker. Det krävs bokstavligt talat grävskopor för att översalta potatis. Ändå lyckas Granvik få Jonathans blick att slå knut på sig själv när potatisvattnet får ta emot en dryg deciliter Jozosalt. "Jag är inte helt säker på att det där är rätt väg att gå" flämtar Jonathan. "Nej, jag skulle nog tagit tv-salt och tripplat mängden" säger Granvik och tar sig för pannan.
När potatisen är färdigkokt konstaterar de två matkonstnärerna att salthalten i potatisen är minst dubbelt så hög som hos de salta chips som agerar kockgodis. En snabb kalkyl ger en förhoppning om att sältan blir gudomligt lagom när väl den pressade potatisen har blandats med det uppvispade ägget och vetemjölet.
I degklumparna, som kroppkakor är innan de kokas, måste man trolla i fyllningen. Den består av tämligen finhackat basturökt och rimmat fläsk samt lök och peppar (mycket svartpeppar, lite kryddpeppar). Middagsklubben tolererar dock inte att alla ingredienser härstammar från en vanlig pöbelbutik, och flydde därför in hos Sandström för att tillskansa sig 200 gram av hans finaste bacon - det slinker också ner.
En fiffig sak med tärnat fläsk/bacon, som steks så frasigt att det nästan börjar brinna, är att det på egen hand talar om när det är klart. Man kan lugnt lägga sig ned tätt bredvid spisen och vila på en liten madrass. När det börjar smälla och man träffas av glödande fettpärlor som känns som getingstick vet man att det rimmade och rökta fläsket är stekt. För att få maximal knaprighet och perfekt smak inledes stekningen med en rejäl klick smör. I slutändan får man flera deciliter underbart flott över och det silar man så att brända partiklar avlägsnas, sen tappar man det i lämpligt kärl som ett fint djurvin.
Bollarna ska, efter att de botoxats med den fläskbaserade blandningen, kokas i lättsaltat vatten. Efter den tidigare nämnda saltincidenten är Jonathan livrädd för att släppa loss sin kollega med saltkaret. Granvik passar dock, bakom sin kamrats rygg, på att för säkerhets skull extrasalta det lättsaltade vattnet när Jonathan inte är uppmärksam. Jonathan hittar tillbaka till köket precis lagom för att upptäcka vad saltets främste vän håller på med och ett högljutt, ostrukturerat bråk bryter ut.
När kakorna kokats (man märker när de är klara genom att de blubbar upp till ytan: hysteriskt roligt) kör vännerna Top Chef-uppläggning och njuter kropparnas fröjd. En alldeles strålande vardagsmiddag med tillagningstid på nästan fyra timmar.
Granviks tallrik
Jonathans tallrik
När Granvik kommer hem från jobbet dagen därpå möts han av en intensiv doft av stekt, rökt gris som verkar ha satt sig i varenda kvadratmillimeter av hemmet. Han drar snabbt bort duschdraperiet på toaletten och förväntar sig att hitta en företagsam och hungrig laglös man grillandes en gris över en provisorisk lägereld. Tomt. Han ler tacksamt när han kommer på att den starka doften beror på att MK glömde sätta igång köksfläkten när det hårt rökta sidfläsket stektes dagen innan.
Det är nästan så att kroppkakorna är ännu godare dagen efter. Det ultimata är att klyva mästerverken och sakta steka halvorna på alla sidor på halvlåg värme i en knapp halvtimme. Här använder man djurvinet man har kvar från fyllningsoperationen. Den knapriga ytan på dagenefterbollarna och dess gyllene färg är omvälvande. Det mjälla och smakrika innandömet torde få varenda gris och potatisbonde landet runt att le i kapp.
Omsorgsfullt stekta dagenefterkroppkakor
Den här utmärkta vinbloggen beskriver doften till 2000 års årgång av vinet så här: "Läder, grillat kött, stall, funk och allmän orenlighet" och "Kanske ett uns av Karlssons Klister om man letar, men inget störande".
Men den delikata uppgiften att testa denna lovande Libanes får vänta, för kroppkakor är knappast en kompatibel rätt. Bedarö Bitter däremot, med sin fruktiga beska, passar ypperligt som kompliment till kroppkaksanrättningens både sötsyrliga och salta stäming.
Ja, det här med salt är som bekant något MK vurmar för. Säg den medelsvensk som har förstånd, mental styrka eller kunskap nog att ha i tillräckligt med salt när den kokar potatis eller grönsaker. Det krävs bokstavligt talat grävskopor för att översalta potatis. Ändå lyckas Granvik få Jonathans blick att slå knut på sig själv när potatisvattnet får ta emot en dryg deciliter Jozosalt. "Jag är inte helt säker på att det där är rätt väg att gå" flämtar Jonathan. "Nej, jag skulle nog tagit tv-salt och tripplat mängden" säger Granvik och tar sig för pannan.
När potatisen är färdigkokt konstaterar de två matkonstnärerna att salthalten i potatisen är minst dubbelt så hög som hos de salta chips som agerar kockgodis. En snabb kalkyl ger en förhoppning om att sältan blir gudomligt lagom när väl den pressade potatisen har blandats med det uppvispade ägget och vetemjölet.
I degklumparna, som kroppkakor är innan de kokas, måste man trolla i fyllningen. Den består av tämligen finhackat basturökt och rimmat fläsk samt lök och peppar (mycket svartpeppar, lite kryddpeppar). Middagsklubben tolererar dock inte att alla ingredienser härstammar från en vanlig pöbelbutik, och flydde därför in hos Sandström för att tillskansa sig 200 gram av hans finaste bacon - det slinker också ner.
En fiffig sak med tärnat fläsk/bacon, som steks så frasigt att det nästan börjar brinna, är att det på egen hand talar om när det är klart. Man kan lugnt lägga sig ned tätt bredvid spisen och vila på en liten madrass. När det börjar smälla och man träffas av glödande fettpärlor som känns som getingstick vet man att det rimmade och rökta fläsket är stekt. För att få maximal knaprighet och perfekt smak inledes stekningen med en rejäl klick smör. I slutändan får man flera deciliter underbart flott över och det silar man så att brända partiklar avlägsnas, sen tappar man det i lämpligt kärl som ett fint djurvin.
Bollarna ska, efter att de botoxats med den fläskbaserade blandningen, kokas i lättsaltat vatten. Efter den tidigare nämnda saltincidenten är Jonathan livrädd för att släppa loss sin kollega med saltkaret. Granvik passar dock, bakom sin kamrats rygg, på att för säkerhets skull extrasalta det lättsaltade vattnet när Jonathan inte är uppmärksam. Jonathan hittar tillbaka till köket precis lagom för att upptäcka vad saltets främste vän håller på med och ett högljutt, ostrukturerat bråk bryter ut.
När kakorna kokats (man märker när de är klara genom att de blubbar upp till ytan: hysteriskt roligt) kör vännerna Top Chef-uppläggning och njuter kropparnas fröjd. En alldeles strålande vardagsmiddag med tillagningstid på nästan fyra timmar.
Granviks tallrik
Jonathans tallrik
När Granvik kommer hem från jobbet dagen därpå möts han av en intensiv doft av stekt, rökt gris som verkar ha satt sig i varenda kvadratmillimeter av hemmet. Han drar snabbt bort duschdraperiet på toaletten och förväntar sig att hitta en företagsam och hungrig laglös man grillandes en gris över en provisorisk lägereld. Tomt. Han ler tacksamt när han kommer på att den starka doften beror på att MK glömde sätta igång köksfläkten när det hårt rökta sidfläsket stektes dagen innan.
Det är nästan så att kroppkakorna är ännu godare dagen efter. Det ultimata är att klyva mästerverken och sakta steka halvorna på alla sidor på halvlåg värme i en knapp halvtimme. Här använder man djurvinet man har kvar från fyllningsoperationen. Den knapriga ytan på dagenefterbollarna och dess gyllene färg är omvälvande. Det mjälla och smakrika innandömet torde få varenda gris och potatisbonde landet runt att le i kapp.
Omsorgsfullt stekta dagenefterkroppkakor
En till pasta
Italienarna kallar den spaghetti al olio, aglio e peperoncino, vilket blir lite väl pretentiöst att försöka uttala och samtidigt låtsas om att det är världens enklaste sak. Därför har Middagsklubben stora problem att försvenska namnet på denna briljanta anrättning. Vitlökspasta låter vidrigt, chilipasta likaså. Istället låter vi er, fansen, namnge rätten; vinnande bidrag belönas med en samlingsbild på MK:s dalagästspel i somras där det grillades t-ben.
Ingredienser:
Spaghetti eller linguine
Olivolja (behöver faktiskt inte vara den schysstaste eftersom den ska värmas, något för dryga hundringen/liter räcker)
Röda chilifrukter (två per person)
Vitlök (massvis)
Persilja
Tv-salt
Gör så här:
1. Skiva vitlöken och chilin tryffeltunt och fräs den INTE i olivolja. Det är nämligen här de flesta gör fel. Olivoljan ska bara vara varm, inte stekhet. Om man fräser vitlöken och chilin blir allt beskt och vidrigt. Istället ska de bara ligga och basta i oljan medan vatten kokar upp och pastan flyger i.
2. När din pasta nästan är klar häller du bort allt vatten förutom en skvätt och öser ned det i vitlök/chilipannan, den lilla skvätten vatten krämar till det hela en aning eftersom det för med sig lite skön pastastärkelse. Givetvis är spaghettin vid det här laget översaltad enligt gängse regler. Nu vrider du också upp (gas-)spisen till max och fräser ihop alltihop i en minut eller så. Samtidigt åker massor med hackad persilja ner.
3. Servera på stora platta tallrikar med dyr, riven parmesanost och tv-salt.
Ingredienser:
Spaghetti eller linguine
Olivolja (behöver faktiskt inte vara den schysstaste eftersom den ska värmas, något för dryga hundringen/liter räcker)
Röda chilifrukter (två per person)
Vitlök (massvis)
Persilja
Tv-salt
Gör så här:
1. Skiva vitlöken och chilin tryffeltunt och fräs den INTE i olivolja. Det är nämligen här de flesta gör fel. Olivoljan ska bara vara varm, inte stekhet. Om man fräser vitlöken och chilin blir allt beskt och vidrigt. Istället ska de bara ligga och basta i oljan medan vatten kokar upp och pastan flyger i.
2. När din pasta nästan är klar häller du bort allt vatten förutom en skvätt och öser ned det i vitlök/chilipannan, den lilla skvätten vatten krämar till det hela en aning eftersom det för med sig lite skön pastastärkelse. Givetvis är spaghettin vid det här laget översaltad enligt gängse regler. Nu vrider du också upp (gas-)spisen till max och fräser ihop alltihop i en minut eller så. Samtidigt åker massor med hackad persilja ner.
3. Servera på stora platta tallrikar med dyr, riven parmesanost och tv-salt.
Djuret
En mörk höstkväll lyser Middagsklubben upp sin tillvaro med att avlägga en visit på Djuret, Leijontornets relativt nyöppnade bakficka. De två matkonstnärerna är för aftonen ackompanjerade av den gode herr Hjalmar. Jackorna hängs på krokvågar man i vanliga fall använder till att väga djur på. Väggarna är dekorerade med suggestiv djurkonst och slaktscheman över gris och ko fungerar som dukar.
Premiärdjuret gris har bytts ut mot skogens konung. Krogens koncept är att köra ett djur i taget, med en snäv meny baserad på djurets mest fördelaktiga ytor.
Hjalmar beter sig som en karl och beställer en 0,8-liters Samuel Adams (115 kr). Granvik och Jonathan beter sig som små möss med färgglada propellerkepsar då de ber servitören om ett snäppet mindre ölkrus. Ovetandes om att Djuret enbart sysslar med storlekarna 0,8 L och 0,28 L (40 kr) resulterar det i att Middagsklubbens medlemmar tvingas skåla med varsitt medicinmått i nävarna. Granvik beställer snabbt in en 0,8 L och hoppas att ingen sett honom.
Skål
Raskt kommer en munter servitör springandes med busfärskt dinkelbröd samt en tekanna fläskbuljong som amuse bouche. Båda två briljanta. För en Icakurirengom är buljongen på tok för salt. Middagsklubbens smakpaletter klapp-klappar dock åt kockens förmåga att fullständigt avstå gängse saltningsregler, och istället tv-salta tills han skäms och skrattar om vartannat.
En skön detalj är att Djuret känns som en delikat finkrog och avslappnad ölstuga i perfekt symbios. Servitören spiller gladeligen ut lite öl på Granviks bordsyta utan att torka upp eller be om ursäkt. Vem bryr sig om lite utsplid maltdryck när servicen annars är fullständigt bländande. Överkypararen Daniel förklarar för MK-sällskapet att en annan prominent matrecensent nyligen förärade restaurangen med ett besök och att denne beskrev rätten älg "Bourguignonne" med tryffelpotatis (290 kr) som "ett riktigt tungt barockskåp".
Två förrätter finns alltid på Djuret: Friterade grissvålar med majonnäs (55 kr) och Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader (190 kr). Det sistnämnda rör sig om en spansk lufttorkad skinka, som förvisso lockar, men det Middagsklubben drömt erotiska drömmar om den senaste tiden är givetvis det friterade svinfettet som man sedan doppar i fett.
Svålen är krispig men Granvik, som har den danska fläsksteken färskt i minnet, blir ändå lite besviken över att härligheten inte har den rätta sältan plus muttrar över att den gyllenbruna färg en fläsksvål bör ha lyser med sin frånvaro. Granvik och Jonathan njuter ändå av sina skålar medan Hjalmar lämnar sin skål i princip orörd.
Buljong, svål, dinkelbröd
Djurets pilsnerkorv på älg i bröd med husets senap, ketchup, surkål och majonnäs (95 kr) är en lek med den klassiska nattbukfyllan korv med bröd. Köket har fått till brödet så gott som identiskt med ett korvkioskbröd, och om det är någon egentlig bedrift att skryta med vette tusan. Själva korven är fyllig och smakrik och tillsammans med de välbalanserade tillbehören blir det till en behaglig övergång från den knaprigt nöffande inledningen till den brölande huvudrätten.
Korv med bröd, älgstyle
Daniel, denna mästare bland matsalspersonal, blir helt till sig av glädje när trion ropar in en magnumbutelj av Jean-Luc Colombo Les Ruchets Cornas 2003 (1 545 kr) och berömmer gästerna för det utsökta valet. Ett Syrahvin från Rhonedalen vars druvor växt på (minst) nittioåriga vinrankor. Daniel beskriver vinet - ja håll i er nu - "Som en hora i butelj".
Först tror Granvik att han hört fel, men det visar sig att samtliga hörde samma sak. Ingen förstår exakt vad han menar, men Daniel ler stort och trion tänker att en man med så där perfekt bakåtslickat hår kan använda vilka uttryck han vill utan att det blir orimligt. Lite obscent, javisst, men oväntade beskrivningar verkar vara en Daniels många talanger.
Daniel beskriver inte Granviks val av huvudrätt med samma glöd som han gjorde med älgbourguignonnen. Älgbiff med grönpepparsås, smörstekt lök, rårörda svarta vinbär och potatisgratäng (325 kr) får finna sig i att bli kallad "Typ biff med potatis". Älgbiff skiljer sig från kobiff på det sättet att det inte är tal om olika steklägen. Servitören, en av Daniels undersåtar, frågar inte ens hur man vill ha den stekt eftersom både rare och welldone är uteslutna för att köttet då blir för segt eller torrt.
Köttet som kommer in är ljusrosa, saftigt och smakrikt och helt underbart. Potatisgratängen är tillagad till perfektion. De svarta vinbären är syrliga och småsöta på samma gång och sätter en fantastisk prägel på rätten. Den rikliga mängden gör att svartvinbärssmaken tar överhanden och den milda grönpepparsåsen får spela statist, vilket faktiskt nog är den bästa lösningen. Granvik är helnöjd och det är först när han tar ett smakprov av älgbourguignonnen som han inser att det finns grader i älghimlen.
Älgbiff
Både Middagsklubbens ständige sekreterare Jonathan och dess största fan Hjalmar inser omedelbart att de träffat rätt när det så kallade potatismoset anländer. Det är så vansinnigt mycket smör i purén att det vore närmare sanningen att kalla den något annat. Daniel, denna servisens mästare, förklarar glatt att potatisen främst används för att binda smöret med tryffeln. Smörmoset är tänkt att spela försvarsspel medan bourguignonnen är tänkt att visa vägen. Hjalmar och Jonathan funderar istället på hur man kan förvara smörmoset, för att, säg, bre det på bröd eller doppa ölkorven jambalaya (enormt hög fetthalt) i.
Hjalmar och Jonathan
Naturligtvis är bourguignonnegrytan inget annat än magnifikt god. Den är tillredd enligt klassiskt snitt med champinjoner, rött vin, fläsk och lök. Som en pikant detalj har Daniels undersåtar även adderat oxmärg – Middagsklubben kan knappast påstå att den märks särskilt väl, men är övertygade om att märgens frånvaro skulle inverka på slutresultatet.
Anrättningen har alltså redan beskrivits som ”ett tungt barockskåp”, och MK kan inget annat än instämma. Om Jonathan och Hjalmar själva måste formulera en beskrivning av grytan beskrivs den som att arbeta sig trött med en mustig slägga och bli avlönad med två kistor guld.
Älg bourguignonnestyle (Foto: Åsa-Nisse. Skärpa: Klabbarparn)
En generös sak med Djuret är att de jobbar med ”ett fast kronpåslag på 150 kr per flaska. Detta för att gästen ska kunna dricka riktigt bra viner till en rimlig peng”. 1 545 kr för en flaska vin är givetvis inte rimligt, och när Granvik, Jonathan och Hjalmar först förde glasen till munnen var stämningen inte på topp. Hjalmar tog dock snabbt kommandot och förvissade gruppen om att vinet skulle gynnas av att stå och mysa ett tag.
Och det gjorde det. Det gynnades något helt enormt.
Sylt, djuphavsdykning, vispgrädde och bonddrängsslagsmål är adjektiv som används när sällskapet diskuterar vinet. Det är som att smälta ned en fransk idyllisk lantgård, med personal och allt, och dricka den samt undgå åtal. MK saluterar än en gång Daniels geni.
Älgvin
Slutligen vinkar Hjalmar in en osttallrik (145 kr) samt ett fat Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader, bara för att det är lite ”fan va gott, liksom”. Han kommenderar även Daniels undersåte att ge honom ett glas spanskt rött vin som tyvärr inte faller honom på läppen. ”Nej, nu är vi nere på jorden igen”, muttrar Hjalmar.
Allt som allt befinner sig dock fortfarande sällskapet i omloppsbana när de promenerar hemåt genom Gamla Stans gränder. Tillsammans funderar de över hur kopplingen mellan läromästarna Daniel och Willy Ohlsson ser ut.
Rådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e nov
Premiärdjuret gris har bytts ut mot skogens konung. Krogens koncept är att köra ett djur i taget, med en snäv meny baserad på djurets mest fördelaktiga ytor.
Hjalmar beter sig som en karl och beställer en 0,8-liters Samuel Adams (115 kr). Granvik och Jonathan beter sig som små möss med färgglada propellerkepsar då de ber servitören om ett snäppet mindre ölkrus. Ovetandes om att Djuret enbart sysslar med storlekarna 0,8 L och 0,28 L (40 kr) resulterar det i att Middagsklubbens medlemmar tvingas skåla med varsitt medicinmått i nävarna. Granvik beställer snabbt in en 0,8 L och hoppas att ingen sett honom.
Skål
Raskt kommer en munter servitör springandes med busfärskt dinkelbröd samt en tekanna fläskbuljong som amuse bouche. Båda två briljanta. För en Icakurirengom är buljongen på tok för salt. Middagsklubbens smakpaletter klapp-klappar dock åt kockens förmåga att fullständigt avstå gängse saltningsregler, och istället tv-salta tills han skäms och skrattar om vartannat.
En skön detalj är att Djuret känns som en delikat finkrog och avslappnad ölstuga i perfekt symbios. Servitören spiller gladeligen ut lite öl på Granviks bordsyta utan att torka upp eller be om ursäkt. Vem bryr sig om lite utsplid maltdryck när servicen annars är fullständigt bländande. Överkypararen Daniel förklarar för MK-sällskapet att en annan prominent matrecensent nyligen förärade restaurangen med ett besök och att denne beskrev rätten älg "Bourguignonne" med tryffelpotatis (290 kr) som "ett riktigt tungt barockskåp".
Två förrätter finns alltid på Djuret: Friterade grissvålar med majonnäs (55 kr) och Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader (190 kr). Det sistnämnda rör sig om en spansk lufttorkad skinka, som förvisso lockar, men det Middagsklubben drömt erotiska drömmar om den senaste tiden är givetvis det friterade svinfettet som man sedan doppar i fett.
Svålen är krispig men Granvik, som har den danska fläsksteken färskt i minnet, blir ändå lite besviken över att härligheten inte har den rätta sältan plus muttrar över att den gyllenbruna färg en fläsksvål bör ha lyser med sin frånvaro. Granvik och Jonathan njuter ändå av sina skålar medan Hjalmar lämnar sin skål i princip orörd.
Buljong, svål, dinkelbröd
Djurets pilsnerkorv på älg i bröd med husets senap, ketchup, surkål och majonnäs (95 kr) är en lek med den klassiska nattbukfyllan korv med bröd. Köket har fått till brödet så gott som identiskt med ett korvkioskbröd, och om det är någon egentlig bedrift att skryta med vette tusan. Själva korven är fyllig och smakrik och tillsammans med de välbalanserade tillbehören blir det till en behaglig övergång från den knaprigt nöffande inledningen till den brölande huvudrätten.
Korv med bröd, älgstyle
Daniel, denna mästare bland matsalspersonal, blir helt till sig av glädje när trion ropar in en magnumbutelj av Jean-Luc Colombo Les Ruchets Cornas 2003 (1 545 kr) och berömmer gästerna för det utsökta valet. Ett Syrahvin från Rhonedalen vars druvor växt på (minst) nittioåriga vinrankor. Daniel beskriver vinet - ja håll i er nu - "Som en hora i butelj".
Först tror Granvik att han hört fel, men det visar sig att samtliga hörde samma sak. Ingen förstår exakt vad han menar, men Daniel ler stort och trion tänker att en man med så där perfekt bakåtslickat hår kan använda vilka uttryck han vill utan att det blir orimligt. Lite obscent, javisst, men oväntade beskrivningar verkar vara en Daniels många talanger.
Daniel beskriver inte Granviks val av huvudrätt med samma glöd som han gjorde med älgbourguignonnen. Älgbiff med grönpepparsås, smörstekt lök, rårörda svarta vinbär och potatisgratäng (325 kr) får finna sig i att bli kallad "Typ biff med potatis". Älgbiff skiljer sig från kobiff på det sättet att det inte är tal om olika steklägen. Servitören, en av Daniels undersåtar, frågar inte ens hur man vill ha den stekt eftersom både rare och welldone är uteslutna för att köttet då blir för segt eller torrt.
Köttet som kommer in är ljusrosa, saftigt och smakrikt och helt underbart. Potatisgratängen är tillagad till perfektion. De svarta vinbären är syrliga och småsöta på samma gång och sätter en fantastisk prägel på rätten. Den rikliga mängden gör att svartvinbärssmaken tar överhanden och den milda grönpepparsåsen får spela statist, vilket faktiskt nog är den bästa lösningen. Granvik är helnöjd och det är först när han tar ett smakprov av älgbourguignonnen som han inser att det finns grader i älghimlen.
Älgbiff
Både Middagsklubbens ständige sekreterare Jonathan och dess största fan Hjalmar inser omedelbart att de träffat rätt när det så kallade potatismoset anländer. Det är så vansinnigt mycket smör i purén att det vore närmare sanningen att kalla den något annat. Daniel, denna servisens mästare, förklarar glatt att potatisen främst används för att binda smöret med tryffeln. Smörmoset är tänkt att spela försvarsspel medan bourguignonnen är tänkt att visa vägen. Hjalmar och Jonathan funderar istället på hur man kan förvara smörmoset, för att, säg, bre det på bröd eller doppa ölkorven jambalaya (enormt hög fetthalt) i.
Hjalmar och Jonathan
Naturligtvis är bourguignonnegrytan inget annat än magnifikt god. Den är tillredd enligt klassiskt snitt med champinjoner, rött vin, fläsk och lök. Som en pikant detalj har Daniels undersåtar även adderat oxmärg – Middagsklubben kan knappast påstå att den märks särskilt väl, men är övertygade om att märgens frånvaro skulle inverka på slutresultatet.
Anrättningen har alltså redan beskrivits som ”ett tungt barockskåp”, och MK kan inget annat än instämma. Om Jonathan och Hjalmar själva måste formulera en beskrivning av grytan beskrivs den som att arbeta sig trött med en mustig slägga och bli avlönad med två kistor guld.
Älg bourguignonnestyle (Foto: Åsa-Nisse. Skärpa: Klabbarparn)
En generös sak med Djuret är att de jobbar med ”ett fast kronpåslag på 150 kr per flaska. Detta för att gästen ska kunna dricka riktigt bra viner till en rimlig peng”. 1 545 kr för en flaska vin är givetvis inte rimligt, och när Granvik, Jonathan och Hjalmar först förde glasen till munnen var stämningen inte på topp. Hjalmar tog dock snabbt kommandot och förvissade gruppen om att vinet skulle gynnas av att stå och mysa ett tag.
Och det gjorde det. Det gynnades något helt enormt.
Sylt, djuphavsdykning, vispgrädde och bonddrängsslagsmål är adjektiv som används när sällskapet diskuterar vinet. Det är som att smälta ned en fransk idyllisk lantgård, med personal och allt, och dricka den samt undgå åtal. MK saluterar än en gång Daniels geni.
Älgvin
Slutligen vinkar Hjalmar in en osttallrik (145 kr) samt ett fat Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader, bara för att det är lite ”fan va gott, liksom”. Han kommenderar även Daniels undersåte att ge honom ett glas spanskt rött vin som tyvärr inte faller honom på läppen. ”Nej, nu är vi nere på jorden igen”, muttrar Hjalmar.
Allt som allt befinner sig dock fortfarande sällskapet i omloppsbana när de promenerar hemåt genom Gamla Stans gränder. Tillsammans funderar de över hur kopplingen mellan läromästarna Daniel och Willy Ohlsson ser ut.
KOMMANDE DJUR & VIN PÅ DJURET:
Kalv och Toscana 12:e oktRådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e nov
Kalv och Toscana 12:e okt
Rådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e no
Rådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e no
