Lilla Ego
Lilla Ego var hypat redan innan restaurangen i måndags fick DN:s Gulddraken i kategorin Mellanklass. Nu får det lilla stället i Vasastan i Stockholm ytterligare en present då MK kommer på besök.
Serveringspersonalen är avslappnad och personligt klädda. De får till och med bära keps. 70-åringen i Granvik blir nästan lite irriterad. Lilla Egos ton är faktiskt så avslappnad att den nästan, men bara nästan, blir ansträngd. På toaletten ligger Okej-tidningar, på toalocket sitter en frystejp med texten "Sitt gärna ned och koppla av... tack" och samma frystejp har använts för att markera den rosa tvålen med "Boys" och den blåa med "Girls".
Klientelet i matsalen denna kväll är förvånansvärt ålderstiget. Minst hälften ser ut att ha uppnått pensionsålder. De enda som har en tendens till hipsteruppsyn är ett gäng där några från restaurangen Linje Tio ingår. Det kan finnas de som ifrågasätter relevansen i en sådan observation. Men så finns det ju de som är skeptiska till att månlandningen verkligen har ägt rum.
Man får en tryckt meny med fem förrätter och lika många varmrätter. På väggen står tre desserter uppskrivna och ett par extra varmrätter. Man får också reda på att det saluförs "ett bra glas fulbubbel" och "kökets arbetargrogg" samt att man kan dopa sina rätter med kökets egen fattigmanstryffel.
Någon dopning behöver inte de råstekta hummerklorna. Det som i menyn beskrivs som "kryddig hummerkräm" är mer som en skummig sås. Fantastiska smaker hursomhelst. Det torkade surdegsbrödet tillför krispet som gör förrätten fulländad.
Fläsktartaren bär spår av svartkonst. Idén att tillverka ett isterbandsströssel lär inte ha kläckts under en gudstjänst direkt. Denna fullpoängare lär stanna på menyn för evigt.
Matjesillmackan bär inte så många spår av macka, men gott är det. Dock är det några snäpp kvar till Matbarens geniala matjesilluppvisning som Mathias Dahlgren har stående på menyn.
Kål på tre sätt med lamm och parmensan. Efter att bilden togs dopades rätten med fattigmanstryffeln, som definitivt är värd de blott 20 kronorna för fem riv. Rätten är ordentligt tilltagen, lammet perfekt tillagat och den glaserade, råa och friterade kålen dansar i munnen. De få potatisbitarna är dock överflödiga.
Rätten som delägaren Daniel Räms vann Årets Kock med 2013. Nu med tillägget "fast bra". Detta innebär dovhjortssadel, jordärtskocka som puré och friterad samt champinjoner och vinägersky. Detta är rakt igenom briljant. Jordärtskockspurén är så genial att backning begäres och beviljas. Rättens känsla är den när en rödräv eller grävling går in i sitt gryt och tillbringar önskad tid där utan att bli störd.
Lilla Egos andra delägare är Tom Sjöstedt, som blev årets kock 2008. Han jobbar järnet i det öppna köket hela kvällen, men tar sig ändå tid att gå ut och prata med alla gäster.
Det händer inte ofta, men ibland åker MK dit på en efterrätt. Tyvärr är denna medioker. En tallrik med chokladgrejer, kolasås och glass som mest smälter ihop till en hyfsat god men lite menlös sötsörja. Någon sorts maräng har en rökighet som snarare stör än stöttar.
Lilla Ego är dock ett underbart ställe som borde besökas ofta. Det som saboterar är att det nästan är omöjligt att få bord. Det är fullbokat fram till mars bortsett från onsdagen den 19 februari då det finns några tider efter 21.15. I mars är det omöjligt att få bord innan 20.45. Det är synd att stället inte heter Stora Ego och har kapicitet att ge fler människor den själavårdande upplevelsen ett näst intill ultimat krogbesök ger.
Linje Tio – Grisfesten
Béchamelflöjt. Noll Googleträffar. Eller nu bör det ge en träff. När Linje Tio kör spanskt tema kallar de en rätt just så. Senast MK besökte restaurangen vid Hornstull var i julas i samband med en pintxosafton. De verkar gilla att ställa till med olika kalas och nu har köksmästaren Joel Åhlin och souschef Pelle Thunström rest till regionen Extremadura i västra Spanien. Där besökte de Ibericoproducenten Maldonado och hade ett möte med några av hans grisar, som i samband med slakten övertalades att hänga på till Sverige.
Tre olika charkuterier: bog, coppa och filé. Alla supergoda och även oliverna med vildoregano smakar fantastiskt. Utanför bild en mumsig liten brödbit med tomatröra.
En chorizo innehållande blod är så klart en bra idé. Med lökkräm och en frasig svål. Även rosepeppar, körsbär och kanel är inblandade men de smakerna hamnar i skymundan.
Ett stycke béchamelflöjt. Lite för mycket sås och för lite kind, men väldigt gott.
Magnifik karré. En vid bordet tycker att köttet är något för rosa men Granvik meddelar att det är perfekt. Enda felet är att mängden kött gärna hade fått vara det dubbla.
Det blev en hel kanna skysås över trots att den var smaskig. Mer kött hade som sagt behövts. Hjalle löser problemet med att dricka såsen.
En smältande ost med paprikapulver. Varför äter man inte alltid en sådan här till frukost? Ibland undrar man vad man håller på med.
Chokladmousse gör sig inte lika bra på bild. Lite hasselnötsjoks till.
Efterrättens stora behållning är dessertvinet med en djup russinsmak och rostbrun färg. Ser ut som jodlösning.
En grisfest värd sina 1 200 kr inkl ett bra vinpaket. Något segdragen servering dock. Efter två och en halv timme hade bara tre av sex rätter landat på bordet.
Arirang
Finns Stockholms bästa bibimbap på Arirang? Det är i alla fall vad många påstår.
Kycklingen är hyfsat saftig, men något smaklös. Bäst är den "hemmakryddade starka Gochoo-jangsåsen". Ja, visst tänker man på den klassiska Hassanbusringningen. Det som ska vara ett stekt ägg saknar helt stekyta och verkar nästan vara ångkokt. Tillsammans med de marinerade grönsakerna och riset blir det en helt okej rätt, men det är verkligen ingenting att hetsa upp sig över. Om det finns en bättre version någon annanstans i Stockholm än här på Luntmakargatan i gränslandet mellan city och Vasastan är oklart, men det ska inte vara några problem att toppa denna. För 45 kr extra får man namul, vilket är ett avlångt fat med olika grönsaker där den stekta auberginen är stjärnan.
Ett betydligt roligare val är Samgyupsal: marinerade och grillade tunna skivor sidfläsk som serveras med salladsblad, ris och Gochoo-jangsåsen (Arirang säljer för övrigt sina såser på flaska så att gästerna kan köpa med dem hem). Fläsket är fantastiskt gott och väljer man namul kan man dopa sina wraps så att de blir geniala. Det är lite samma upplägg som Råkulturs hyllning till Momofuku, men där är Råkulturs show ett snäpp mer gripande. Att slita sönder ett välgrillat helt fläsklägg vid bordet är så klart trevligare än att jobba med ordinära skivor stekfläsk, även om de är dränkta i en briljant sötstark marinad. Så här såg det ut när MK i somras hyllade Råkulturs hyllning till New York-krogens signaturrätt.
Lux Dag För Dag
I höstas var MK imponerade av Lux Dag För Dags satsning på enkel, god och prisvärd mat. En pilgrimsmussla gratinerad i sitt skal var skäl till vissa applåder. JT håller på att sälja in MK till en mycket betydelsefull organisation, så han kan dessvärre inte närvara vid återbesöket. Ni är förresten många som hör av er och undrar var ni kan skänka era gåvor till MK. Kör denna paypal: [email protected]. Ni kan även mejla intresse om önskad storlek på MK-tröjor som kommer att lanseras.
Ljuvligt frasig friterad gös och en okej men anonym krabba. Alldeles för mycket sallad. Obalanserat.
Rödvinsbrässerad kronhjortsbog och jordärtskocka. Kanonkoncept, men aningen för salt kött.
Biff, pepparrot, äggula. Hjalle ger tummen upp.
Priserna är sympatiska så det lockar till att man äter flera förrätter. Hjalle är nära att beställa in flera varmrätter. Rätt var det är suddas en rätt ut på griffeltavlan, så det gäller att passa på.
Ångbakad gös med råräkor, smör, tomat och pepparrot. Fisken är snarare 30 sekunder överlagad än underlagad, men det är inte lätt att få det perfekt. Och det är absolut ingen rödflagg. De lite söta råräkorna och de syltade tomaterma är underbara.
MK-supportern Kloss äter en superbra kronhjortstek med märg och hasselbackspotatis och en sats livs/döds-juice. Granviks testtugga lever om riktigt rejält.
Ost, portvin, grappa, taxi, Hjalles kök och en stor portion efterkalas.
