MK

Sedan Camilla på MK-kontoret kom tillbaka från barnledigheten i mars har hon haft fullt upp med att öppna fanpost. Nu när Jonathan är i Storbritannien och forskar och Granvik har kedjat fast sig i ett element inne på La Neta behöver hon inte närvara på så många möten och föra anteckningar och servera fläskbuljong, utan har lite tid över.

 

En av de vanligaste frågorna som MK får är var det fantastiska inlägget om Willy Ohlssons guldkött finns. På grund av praktikant-Kristian hamnade den rapporten i Granviks blogg i stället för i MK-bloggen och nu, äntligen, rättar Camilla till det felet.

 

8 februari, 2009.

En bekant till Granvik beställde en spansk gatuhund för några år sedan. På bilden hade den sett supersöt ut. När Beso väl anlände till sin svenska ägare visade han upp jordens underbett. Den lille vovven såg inte riktigt klok ut. Att annullera beställningen hade säkert gått, men har man verkligen hjärta att göra det? Nej, Beso accepterades såsom han var.

 

Ungefär samma dilemma råkar Granvik och Jonathan utför då de slutligen, vid 15-tiden, står och trycker näsorna mot glaset vid Willy Ohlssons köttdisk i Östermalms Saluhall.

 

Det började osa katt redan en halvtimme innan. Granvik var sen och ringde Jonathan för att meddela detta. Jonathan befann sig redan inne i Saluhallen med uppsikt över Willys stånd. Nervöst berättade han att en av de anställda stod och bjussade en stor klase barn på korv. En klar säkerhetsrisk. Man vill ju inte ha en massa snoriga, skräniga barn i närheten av guldköttet.

 

Småfolket skingras och MK kan slutligen inspektera guldköttet. Första intrycket blir fasansfullt. Där, bland mörkröda t-bensstekar och saftiga biffar ligger en härsken bit kött som består av minst femtio procent gulvit fett med små inslag av grönt. En skylt talar om att denna mögelhärd är det beryktade guldköttet. Granvik och Jontahan tror knappt sina ögon.

 

Jonathan blir livrädd och vägrar erkänna för Willy att han har förbeställt detta allt annat än för ögat tilltalande bit djur. I stället säger han svävande: "Vi funderar lite på det där guldköttet men ska det verkligen se så där fult ut? Och varför är det nästan mer fett än kött?"
– Ja, alltså, vi skär ju bort lite av möglet och så, säger Willy stramt.

 

Panik i lägret. MK måste ha rådslag och tar ett par steg tillbaka. En kund handlar entrecoten som mörats i fyra veckor (guldköttet har alltså hängt dubbelt så lång tid) och påpekar att det är fantastsikt bra. Och fyraveckorsbiten ser helt sjukt god ut. Inge mögel, lagom med fett och köttet är så där perfekt rött att det nästan lyser. Och den kostar 545 kr/kg och är alltså hälften så dyr som guldköttet.

 

Jonathan föreslår att MK ska backa. Klubben är trots allt icke redo för Willys guldkött. Bättre att kliva in på köttet som ser aptitligt ut. Granvik stretar emot för det känns som ett svidande nederlag: "Vi måste prata med Willy igen. Han måste få oss att förstå."

 

Willy och hans anställda förklarar att just den här laddningen guldkött är det bästa på år och dar. I en kör säger de att det ser sanslöst bra ut. Men de inser att MK är så förtvivlade att ingenting biter. Varpå Willy rekommenderar fyraveckors. Någonstans här växer MK:s förnuft och klubben enas om att acceptera det förbeställda guldköttet som det är.
– Va, har ni beställt alltså? säger Willy med höjda ögonbryn.

 

"Ja, Jonathan", svarar Jonathan.

 

– Hm, Taylor.

 

Willy ger MK en uppgiven blick innan han hämtar ett paket som byter ägare efter att 690 spänn betalats.

 

Vilka nötter beställer guldkött - som just denna vecka dessutom blev nästan orimligt lyckat - och sedan mörkar och står och velar vid disken i en kvart? Svar: två amatörer från södra delarna av stan.

 

Tyvärr finns inget bildmaterial från Saluhallen eftersom MK var alltför skärrade. När man är mitt uppe i skräcken är att föreviga den det sista som man har i tankarna.

 

Nästa instans är ostdisken och därefter lyckas ett riktigt grönsaksproffs kränga en avokado, några tomater, en knippe sallad, en knippe sparris och en hög bönor till MK för 200 spänn. Jonathan börjar skratta högt och hjärtligt när prislappen tillkännages.

Handlingen avklarad.

I det här läget börjar obehagskänslorna blekna. I stället tar nyfikenheten över och på väg hem funderar MK på hur deras bitar guldkött kommer att se ut. Visst måste de ha putsat bitarna bra så att de består av i alla fall 70 procent kött? Hur kommer de att lukta? Och framför allt, hur kommer guldköttet att smaka?

Wow, blir reaktion vid första mötet. Underbar marmorering. Fett i rimlig proportion. De där nästan svarta fläckarna ser spännande ut.

Blixtfoto på marmoreringen.

När Granvik och Jonathan undersöker bitarna närmare känner de glädje. Ytan är alldeles fet och mustig och härlig. Doften är fräsch och diskret.

Tillagningen kan börja.

Cirka en minut på varje sida i ett superhett grilljärn.

Jonathan insisterar på att Granvik ska posera vid stekningen. "Böj dig närmare spisen" uppmanar han. Här känner Granvik sig upprymd och stolt. Lite förvånande, med tanke på att hans hårman faktiskt brinner.

Brinnande hår i närbild.

När Granvik upptäcker att håret står i lågor är första tanken inte hur det ska gå med frisyren. Däremot blir han livrädd att köttet infekterats med bränt hår. Det är Granviks bit som är närmast olycksplatsen och förtvivlat plockar han bort rester av bränd kalufs från sin guldköttsbit. Gulp. Kommer detta att påverka smaken?

I bakgrunden skymtas dryckesvalet:  Serego Alighieri Vaio Armaron.

Granviks bit.

Jonathans bit.

Snittyta Granviks bit.

Snittyta Jonathans bit.

Efter första tuggan faller MK i princip ned på knä och tackar Willy för allt han gjort. Köttet har en fullständigt underbar smak (helt utan inslag av bränt hår, tack och lov). Veckans Affärer beskrev smaken som hedonisk. Den lust och njutning som guldköttet bjuder på kan tveklöst betraktas som tillvarons värde och mål.

 

MK fick det beskrivet för sig att skillnaden mellan fyraveckors och åttaveckors hängmörad entrecote inte ligger i mörheten, utan i smaken. Guldkött är mört, det ska sägas, men aningen mindre mört än väntat. Det smälter inte i munnen utan har ett, som MK tycker, tilltalande tuggmotstånd. Det är smaken som är grejen. Sofistikerat nötaktig, vackert djurisk och fantastiskt fyllig. Fettet har en läcker ton av gräddkola.

 

Vette tusan om det är värt 1 100 kr/kg, men dagen efter snackar MK om att starta en guldköttsfond. Jonathan är till och med inne på att sälja organ eller begå brott för att få råd med mer guldkött. Det får man nog ta med en nypa salt, liksom sms-konversationen som de två matkonstnärerna hade dagen innan hämtningen av Willys guldkött:

Jonathan: Farsan säger att vi kan låna hans gjutjärnspanna.
Granvik: Bra! Hälsa pappa att vi kan strunta i att diska den om han vill. Så att arom och fibrer av guldköttet stannar i pannan.

Jonathan: Ungefär som att du och jag aldrig mer ska bajsa efter lördag?
Granvik: Mja, jag hade ju tänkt bajsa men givetvis äta guldbajset sen. Fast det säger man ju inte. Eller det kan man ju säga men då som att man skojar. Jag skojade när jag skrev att jag tänker käka guldbajset.

Jonathan: Skämtar du nu?
Jag: Du vet svaret på den frågan. Om du känner efter.

Jonathan: Ja. Nej.