Djuret
Grande Deluxe-konceptet innebär att gästerna sätter sig, öppnar sina munnar, och låter Daniel Crespis lakejer skyffla in djur. Det påminner om sekelskiftets ångmaskiner på större fartyg som krävde en armé av kolskyfflare. Middagsklubben motsvarar den gigantiska ugnen ombord på Titanic, och servisperonalen på Djuret har som uppgift att inte låta lågan slockna.
Kvällens Djur är Ko.
Föreställningen inleds med Djurets greatest hits-snacks.
Givetvis är den friterade fläsksvålen uppropad, och Middagsklubben konstaterar glatt att svålen erövrat en tydligare grissmak än vid tidigare besök. Chilimajonäsen är fantastiskt fyllig.
Strax efter svinskinnet njuter MK av en tupplevermousse. Alla runt bordet instämmer i att den onekligen har den karakteristiska tuppsmaken, den som verkligen skiljer tuppen från hönan och kycklingen.
Resan går vidare via ett halvt märgben som serveras med löjrom, smörstekt brioche och picklad rödlök. Här är Jonathan nära att kapitulera på grund av fetthalten. Det är helt enkelt för fett. Eftersom Granvik påminner Jonathan om att det är en fysikens grundlag att en brioche med märg inte kan vara för fet, återfår MK:s ständige sekreterare sin mentala ridddarrustning och tuggar glatt vidare. Det är dock fortfarande mycket fett. Väldigt mycket fett.
Tur då att tartanen är aningen lättare i sin approach. Den serveras bland annat med friterade rödbetor och kapris.
För att det inte ska bli någon hälsokur av det hela serveras nästa rätt med med smörstekt brioche. Bringan är rimmad och kokt i terrine bunden med stekt marinerad anklever och gulbeta. Med försiktigt picklade kantareller som fräschörmarkör blir detta en riktig höjdare.
Efter att ha ätit två uppsättningar snacks, och två förrätter serveras den första varmrätten. Rostbiff med rostad karl johan-svampkräm är verkligen en utmärkt rätt, även om Jonathan anser att krämens aningen mörka, jordiga, rostade ton tar över. Granvik å sin sida uppskattar det mörka djupet.
Lägget har bräserats med ale, apelsin och ingefära. Både MK och de två medföljande fansen, Hjalmar och Kloss, är överens om denna rätt är den svagaste hittills. Apelsinen och ingefäran är malplacerade och gör inget för det fina lägget.
Inte heller den rimmade, kokta och bräckta tungan, imponerar. Det är okej, men inte mer. Granvik upplever köttet som aningen torrt.
Efter tre huvudrätter hissar Granvik vit flagg. De övriga runt bordet är i chock, även om det bara, av förståeliga skäl, är Jonathan som öppet vågar kritisera ordförandens hållning. Det är trots allt synd att Granvik kapitulerar, för käsewursten på högrev och märgpipa är tveklöst en av kvällens succéer. Granvik kan bara titta på. Han är till och med för mätt för att orka lyfta den lilla mobilkameran, så det blir ingen bildlig redovisning av den finfina korven.
Sist ut är en oxsvansravioli med kyckling-mousseline och svamp-duxelle. Granvik använder sina sista krafter till att äta en portion. Få vet att Middagsklubben har en övre saltgräns. Denna rätt har dock passerat denna röda linje med knapp marginal då såsens sälta är aningen för aggressiv. Djurets övriga gäster flämtar efter andan när Granvik framför kritiken. Att ödsla energi på att ta en bild är inget som ens övervägs.
Där är det över. Men Jonathan har andra planer. Han vill ha en clubstek. Efter saltgate tror de flesta att det är omöjligt att stämningen ska kunna bli märkligare, men när MK får som svar att clubsteken inte ingår i Grande Deluxe-systemet upphör fysikens lagar att gälla och verkligheten inverteras till en djupröd helveteseld.
Innan clubkrisen hinner utmynna i fullskaligt krig återfår Djurets representanter vettet och koskyfflarna kastar in det stora köttstycket i MK:s gap. Gapet smörjs samtidigt med tryffelsmör för att underlätta att allt glider in. Det är gott.
Eftersom efterrätter är för astmatiker och kristdemokrater väljer Jonathan och Granvik att inta tarte au chocolate respektive citronsorbet på den insynsskyddade Tweed-baren en trappa upp. Det är också gott, men det håller de givetvis för sig själva.
Rapporter från tidigare besök på Djuret finns här och här.
Kvällens Djur är Ko.
Föreställningen inleds med Djurets greatest hits-snacks.
Givetvis är den friterade fläsksvålen uppropad, och Middagsklubben konstaterar glatt att svålen erövrat en tydligare grissmak än vid tidigare besök. Chilimajonäsen är fantastiskt fyllig.
Strax efter svinskinnet njuter MK av en tupplevermousse. Alla runt bordet instämmer i att den onekligen har den karakteristiska tuppsmaken, den som verkligen skiljer tuppen från hönan och kycklingen.
Resan går vidare via ett halvt märgben som serveras med löjrom, smörstekt brioche och picklad rödlök. Här är Jonathan nära att kapitulera på grund av fetthalten. Det är helt enkelt för fett. Eftersom Granvik påminner Jonathan om att det är en fysikens grundlag att en brioche med märg inte kan vara för fet, återfår MK:s ständige sekreterare sin mentala ridddarrustning och tuggar glatt vidare. Det är dock fortfarande mycket fett. Väldigt mycket fett.
Tur då att tartanen är aningen lättare i sin approach. Den serveras bland annat med friterade rödbetor och kapris.
För att det inte ska bli någon hälsokur av det hela serveras nästa rätt med med smörstekt brioche. Bringan är rimmad och kokt i terrine bunden med stekt marinerad anklever och gulbeta. Med försiktigt picklade kantareller som fräschörmarkör blir detta en riktig höjdare.
Efter att ha ätit två uppsättningar snacks, och två förrätter serveras den första varmrätten. Rostbiff med rostad karl johan-svampkräm är verkligen en utmärkt rätt, även om Jonathan anser att krämens aningen mörka, jordiga, rostade ton tar över. Granvik å sin sida uppskattar det mörka djupet.
Lägget har bräserats med ale, apelsin och ingefära. Både MK och de två medföljande fansen, Hjalmar och Kloss, är överens om denna rätt är den svagaste hittills. Apelsinen och ingefäran är malplacerade och gör inget för det fina lägget.
Inte heller den rimmade, kokta och bräckta tungan, imponerar. Det är okej, men inte mer. Granvik upplever köttet som aningen torrt.
Efter tre huvudrätter hissar Granvik vit flagg. De övriga runt bordet är i chock, även om det bara, av förståeliga skäl, är Jonathan som öppet vågar kritisera ordförandens hållning. Det är trots allt synd att Granvik kapitulerar, för käsewursten på högrev och märgpipa är tveklöst en av kvällens succéer. Granvik kan bara titta på. Han är till och med för mätt för att orka lyfta den lilla mobilkameran, så det blir ingen bildlig redovisning av den finfina korven.
Sist ut är en oxsvansravioli med kyckling-mousseline och svamp-duxelle. Granvik använder sina sista krafter till att äta en portion. Få vet att Middagsklubben har en övre saltgräns. Denna rätt har dock passerat denna röda linje med knapp marginal då såsens sälta är aningen för aggressiv. Djurets övriga gäster flämtar efter andan när Granvik framför kritiken. Att ödsla energi på att ta en bild är inget som ens övervägs.
Där är det över. Men Jonathan har andra planer. Han vill ha en clubstek. Efter saltgate tror de flesta att det är omöjligt att stämningen ska kunna bli märkligare, men när MK får som svar att clubsteken inte ingår i Grande Deluxe-systemet upphör fysikens lagar att gälla och verkligheten inverteras till en djupröd helveteseld.
Innan clubkrisen hinner utmynna i fullskaligt krig återfår Djurets representanter vettet och koskyfflarna kastar in det stora köttstycket i MK:s gap. Gapet smörjs samtidigt med tryffelsmör för att underlätta att allt glider in. Det är gott.
Eftersom efterrätter är för astmatiker och kristdemokrater väljer Jonathan och Granvik att inta tarte au chocolate respektive citronsorbet på den insynsskyddade Tweed-baren en trappa upp. Det är också gott, men det håller de givetvis för sig själva.
Rapporter från tidigare besök på Djuret finns här och här.
Kommentarer
Trackback
