MK

I en intervju i DN i maj 2011 undrade kocken och en av AG:s ägare Johan Jureskog: "Varför en bloggare ska ta på sig rollen som kritiker förstår jag inte. Vad vet de om hur man driver en restaurang, hur vi jagar råvaror och hur lätt det brister?"

 

Hur kan man tycka att en gäst, som sedan väljer att skriva om besöket, bör ha djup insikt i hur det är att driva en restaurang? Personen skriver om restaurangupplevelsen och det enda som betyder något är hur maten och servicen fungerade. Hur restaurangen jagade fatt i den utsökta finska entrecôten spelar mindre roll om den är fel stekt, översaltad eller inte når upp till de 300 gram som menyn utlovar. Och om anledningen till misstaget är att kocken hade otur eller kanske rent av utsattes för shamanism har inte heller med saken att göra, såvida inte detta kommuniceras till gästen och kompensation förekommer.

 

I intervjun fortsätter Jureskog sin balansgång mellan Nangijala och Stjärnornas Land: "Dagens Nyheter har varit mitt hat­objekt nummer ett. Rolfs kök har fått två dåliga recensioner av Krogkommissionen i På Stan, sist blev jag helt tokig och ringde och skällde ut hela redaktionen. Jag får väl acceptera att de finns och att de mestadels gillar det vi gör. Men kvaliteten måste bli bättre. Om de skriver bra, utförliga och objektiva recensioner tror jag att de får den respekt de söker."

 

Hello Sydney. Själva innebörden av en recension är att en person tycker någonting om någonting. Alltså en subjektiv text. En objektiv recension är mer en reklamtext.

 

Tur då att AG faktiskt har hållit en hög nivå de gånger som MK har besökt det tidigare lite hemliga stället på Kungsholmen som nu lyses upp av neonskyltar. Dessutom har Granvik en kockutbildning i bakfickan om Jureskog kommer ut och ställer kontrollfrågor.

 

En given start är en baconbeställning. Till skillnad från Chez Betty (läs recension här), som har lärt sig att krympa pizzor så att de kan misstas för ett födelsemärke, har AG ökat bacontyngden trots att priset är detsamma.

 

Hjalle påpekar att grissnasket nästan, nästan är aningen för tjockt och salt. Granvik håller visserligen med om sältan men konstaterar blixtsnabbt att de bådas mentala status för tillfället står på gult.

 

Efter en baconbörjan är det en bra taktik att ta AG:s hamburgartallrik, 225g, med extra allt på Jureskogs vis som också innehåller bacon. Tillsammans med Flippin Burgers är detta så bra en burgare blir i Stockholm, om man bortser från Mathias Dahlgrens wagyuburgare förstås.

 

AG:s andra stora fördel är entrecôteavdelningen. Väljer man den finska för drygt 300 spänn blir man nöjd.

 

Men ännu bättre är givetvis AG:s grand cru för dryga dubbla summan som de själva smörjer in i talg och hängmörar i 30 dagar. Köttet är skottsk highland cattle och har samma fina, sensuella ton av kola och grönmögelost som Willy Ohlssons fenomenala guldkött. Stekningen är perfekt. Paret vid bordet bredvid klagar på att deras kött är något översaltat, men det är lyckligtvis ingenting som MK utsetts för. 

 

Tillbehören är en god liten bakad potatis med smör med vinärgersting, en bra bearnaise, goda ugnsbakade tomater och en trevlig sallad.

 

Det har varit extra mycket salt i MK:s system på slutet. För att utjämna beställs Mamma Gingers äppelknyte med mandel, kola & vanilj. Nam nam, diabetiker hamnar i helvetet etc etc.

 

Ett återbesök på AG känns givet och då kanske, kanske ställets maxpjäs ska testas: 300 gram entrecôte av Iwagyukött-Anders från Värmvik Säteri utanför Västervik. Willy Ohlsson säljer samma produkt rå för 4 999 kr/kg så AG:s 1 695 kr för 300 gram är i sammanhanget rimligt med tanke på att man får det tillagat samt att det ingår tillbehör.