Rolfs Kök
En sak som ofta brukar hända när MK ställer upp på dessa jippon är att fansen försöker imponera på sina idoler. På Djuret gjorde Hjalmar starkt intryck genom att se till att det dök upp en flaska Cornas för 1 545 kr på bordet. När genierna med följe besöker Rolfs Kök på Tegnérgatan är det Martins tur.
Rolf har två paradrätter: konfiterad fläsksida från Rocklunda gård med vitkål, ölkokt schalottenlök & rostad vitlök (215 kr) och rödvinsbrässerade oxkinder med gotlandstryffel & potatispuré (225 kr). Martin insisterar på att han måste ha båda, varför han beordrar en ung Rolf* att servera honom den ena som förrätt och den andra som huvudrätt – med båda rätterna i orginalstorlek/utförande. Jonathan och Sandra kommer överens om att det är smartast att låta sniglarna (20 kr/st) spela första fiol och beställer därför ett dussin av de rara små slajmklumparna.
Lektor Granvik funderar länge och väl och har till slut trumf på hand då han berättar för Rolf att det är sylta på dikalv från Ösvreta gård med parmesan, caponata & rucola (125 kr) han ska ha. När Rolf glatt förklarar att syltan är gjord enligt klassiskt snitt, det vill säga på ansikte och fötter, skiner Granvik upp i ett brett leende.
Martin inser ganska snart att han tagit sig vatten över huvud och det slutar med att han delar sin fläsksidesförrätt med Hjalmar, samt att de tu följer Granviks råd och även delar på en sylta.
Den som tror att sylta är fulkäk kan inte vara längre från sanningen. Rolfs är så beundransvärd att Granvik bara kan skratta när han sätter gaffeln till munnen. Smaken är nästan obeskrivligt bra (dagen efter har Jonathan och Granvik ett samtal där den unge påstår att syltan är godare än guldkött. Granvik förklarar snällt men bestämt att man inte får säga så, oavsett omständigheterna, men inser att hans kollega har rätt). Det Rolf gjort av dikalven ligger närmare trolleri än matlagning.
Sniglarna smakar härligt förbjudet. Inuti varje skal upptäcker man, när bostadsinnehavaren är avhyst, en svart smet. Middagsklubben vill veta vad det är och enas om att geggan är rasande trevlig att slurpa upp. Rolf talar dock inte klarspråk när sällskapet funderar över vad som kan vara så gott. ”Njaeh, det är… snigel” ursäktar sig Rolf och skyndar iväg in i det öppna köket. En trevlig sak med Rolfs kök är att det till och med finns några sittplatser som är placerade så nära som en dryg meter från spisen. En annan schysst detalj är att Rolf har gått i samma gymnasieklass som Bullet-gitarristen Hampus Klang.
Epicentrum (i köket skymtas Rolf, Rolf, Rolf och Rolf)
Martin, som inledde föreställningen så väl, har mage att klaga på att den konfiterade grissidan som kokat i ankfett i tio timmar är för salt. Middagsklubben tror knappt sina öron. Mycket riktigt är den välsaltad, men knappast aggressiv. Härligt fet och krispig svål agerar partytält åt det suveränt skära köttet. När en produkt fått koka i tio timmar i ankfett finns inte mycket pondus kvar i form av tuggmotstånd. Grisen är istället underbart mör, sönderfallande och ljuvlig. Till den serveras som sagt en syrlig vitkålssallad, ölkokta chalottenlökar och potatispuré med rostad vitlök. Genialiskt!
Fansen har i afton valt att gå emot MK genom att välja motsatta huvudrätter vilket resulterar i att både Martin, Hjalmar och Sandra dinerar oxkind. Den är naturligtvis också välgjord även om Jonathan förklarar för sällskapet att den är lite mer monoton i smakerna. Potatispurén med tryffel har den där underbara och oförklarliga smaken som den bör ha. Tryffel smakar ju gott men på ett sätt som är mycket svårt att beskriva, det är lite unket och fult. Kinden har också fått sig en rejäl sittning på spisen. Den är, precis som grisen, fantastiskt mör och härlig. Marinerad i vin i två dagar för att sedan spendera sina sista tolv timmar i en kastrull på sjuttio grader.
Förutom Piggvarsgratäng med pilgrimsmussla, hummer & Champagne (415 kr) - som MK först hade tänkt beställa in och dela på som efterrätt, en plan som övergavs till följd av mättnad - håller sig varmrättspriserna kring tvåhundrakronorsstrecket. Väldigt generös för så ohyggligt välkomponerad mat och bländande service. Det här är ett ställe MK kommer att vallfärda till. Och varje gång kommer dikalvssyltan att tillbedjas som den heliga babyko den är. Granvik funderar på att åka tillbaka till Rolf, köpa loss tre kilo sylta och ha den som vintermössa/proviantmössa nu när kylan kommer krypande.
*Rolf kan heta någonting annat, men det är inget MK stödjer
Många väsentligheter som saknas här, varav en borde få MK:s ena hälft att rodna: vi fick reda på att vår servitör från Växjö har gått i samma klass som Bullet-Hampus.
Av alla alver är ändå dik-alven den smarrigaste.
Martin: Har du ens läst recensionen? Det framgår tydligt att Rolf har gått i samma klass som Hampus.
Visst saknas info som till exempel den genanta felstavningen av Heineken, och den praktiska dubbeltoaletten, och den fantastiska äppledrinken med mera. Men det här är en kärnfull recension, då får saker och ting komprimeras.
Men för all del, ge oss gärna tips på önskade inslag så kan vi kanske styra upp med extramaterial.
fantastiskt ställe! var där häromdan och åt tomatsoppa med spjäll, fucking delikat!
för övrigt skall alla restauranger som håller a la carte-menyn till ett minum premieras. smalare utbud med färre rätter = högre kvalitet per rätt
Aldrig förr har jag varit så sugen på att sätta tänderna i en bebisko. Middagsklubben är en kulinariskt korrumperande organisation vars makt jag inte kan värja mig mot.
Proviantmössa är tveklöst dagens ord!
Jag skyller helt och hållet på att suget i bilden fick mig att helt missa sista meningen ovanför bilden.
Var det ost på gratängen? Va? Var det det?
Dagger Deb: Lär det ha varit, annars är det ju ingen gratäng. Men tyvärr orkade vi inte köra den till efterrätt. Får bli nästa gång... eller nä, då blir det osso bucco.
