Motbjudande
Vem minns inte de kontroversiella H&M-affischerna med Anna Nicole Smith som skapade debatt 1993? Sexton år har gått och Willy:s (ja, den vidriga lågpriskedjan) försöker tänja gränserna för hur anstötande material man kan publicera i offentlig miljö.
Willy:s har mage att klä ut en ledsen, totalt överstekt bit skämtkött i grillkrydda och kalla det oxfilé. Att klassa den gigantiska postern för reklam vore vanvett - detta, om något, är ren skräckpropaganda.
Hur kan Stockholm Stad tillåta att oseriösa företag vilseleder medborgarna? MK firar Willy:s födelsedag med att uppmana alla MK-fans att riva ned all skräckpropaganda de stöter på. Och på måndag klockan 13.00 samlas vi allihop utanför Rosenbad och bränner Willy:s-kassar och protesterar.
Upp till kamp!
Willy:s har mage att klä ut en ledsen, totalt överstekt bit skämtkött i grillkrydda och kalla det oxfilé. Att klassa den gigantiska postern för reklam vore vanvett - detta, om något, är ren skräckpropaganda.
Hur kan Stockholm Stad tillåta att oseriösa företag vilseleder medborgarna? MK firar Willy:s födelsedag med att uppmana alla MK-fans att riva ned all skräckpropaganda de stöter på. Och på måndag klockan 13.00 samlas vi allihop utanför Rosenbad och bränner Willy:s-kassar och protesterar.
Upp till kamp!
Rolfs Kök
Middagsklubben har två egentliga mål med sin verksamhet: att ligga i absolut kulinarisk framkant och att ha många fans. Det första delmålet sköter Jonathan och Granvik bäst själva, bakom stängda dörrar. Att få många fans kräver dock att MK gör vissa officiella framträdanden, oftast brukar det innebära att dinera på lokal med de mest hängivna fansen.
En sak som ofta brukar hända när MK ställer upp på dessa jippon är att fansen försöker imponera på sina idoler. På Djuret gjorde Hjalmar starkt intryck genom att se till att det dök upp en flaska Cornas för 1 545 kr på bordet. När genierna med följe besöker Rolfs Kök på Tegnérgatan är det Martins tur.
Rolf har två paradrätter: konfiterad fläsksida från Rocklunda gård med vitkål, ölkokt schalottenlök & rostad vitlök (215 kr) och rödvinsbrässerade oxkinder med gotlandstryffel & potatispuré (225 kr). Martin insisterar på att han måste ha båda, varför han beordrar en ung Rolf* att servera honom den ena som förrätt och den andra som huvudrätt – med båda rätterna i orginalstorlek/utförande. Jonathan och Sandra kommer överens om att det är smartast att låta sniglarna (20 kr/st) spela första fiol och beställer därför ett dussin av de rara små slajmklumparna.
Lektor Granvik funderar länge och väl och har till slut trumf på hand då han berättar för Rolf att det är sylta på dikalv från Ösvreta gård med parmesan, caponata & rucola (125 kr) han ska ha. När Rolf glatt förklarar att syltan är gjord enligt klassiskt snitt, det vill säga på ansikte och fötter, skiner Granvik upp i ett brett leende.
Martin inser ganska snart att han tagit sig vatten över huvud och det slutar med att han delar sin fläsksidesförrätt med Hjalmar, samt att de tu följer Granviks råd och även delar på en sylta.
Den som tror att sylta är fulkäk kan inte vara längre från sanningen. Rolfs är så beundransvärd att Granvik bara kan skratta när han sätter gaffeln till munnen. Smaken är nästan obeskrivligt bra (dagen efter har Jonathan och Granvik ett samtal där den unge påstår att syltan är godare än guldkött. Granvik förklarar snällt men bestämt att man inte får säga så, oavsett omständigheterna, men inser att hans kollega har rätt). Det Rolf gjort av dikalven ligger närmare trolleri än matlagning.
Sniglarna smakar härligt förbjudet. Inuti varje skal upptäcker man, när bostadsinnehavaren är avhyst, en svart smet. Middagsklubben vill veta vad det är och enas om att geggan är rasande trevlig att slurpa upp. Rolf talar dock inte klarspråk när sällskapet funderar över vad som kan vara så gott. ”Njaeh, det är… snigel” ursäktar sig Rolf och skyndar iväg in i det öppna köket. En trevlig sak med Rolfs kök är att det till och med finns några sittplatser som är placerade så nära som en dryg meter från spisen. En annan schysst detalj är att Rolf har gått i samma gymnasieklass som Bullet-gitarristen Hampus Klang.
Epicentrum (i köket skymtas Rolf, Rolf, Rolf och Rolf)
Martin, som inledde föreställningen så väl, har mage att klaga på att den konfiterade grissidan som kokat i ankfett i tio timmar är för salt. Middagsklubben tror knappt sina öron. Mycket riktigt är den välsaltad, men knappast aggressiv. Härligt fet och krispig svål agerar partytält åt det suveränt skära köttet. När en produkt fått koka i tio timmar i ankfett finns inte mycket pondus kvar i form av tuggmotstånd. Grisen är istället underbart mör, sönderfallande och ljuvlig. Till den serveras som sagt en syrlig vitkålssallad, ölkokta chalottenlökar och potatispuré med rostad vitlök. Genialiskt!
Fansen har i afton valt att gå emot MK genom att välja motsatta huvudrätter vilket resulterar i att både Martin, Hjalmar och Sandra dinerar oxkind. Den är naturligtvis också välgjord även om Jonathan förklarar för sällskapet att den är lite mer monoton i smakerna. Potatispurén med tryffel har den där underbara och oförklarliga smaken som den bör ha. Tryffel smakar ju gott men på ett sätt som är mycket svårt att beskriva, det är lite unket och fult. Kinden har också fått sig en rejäl sittning på spisen. Den är, precis som grisen, fantastiskt mör och härlig. Marinerad i vin i två dagar för att sedan spendera sina sista tolv timmar i en kastrull på sjuttio grader.
Förutom Piggvarsgratäng med pilgrimsmussla, hummer & Champagne (415 kr) - som MK först hade tänkt beställa in och dela på som efterrätt, en plan som övergavs till följd av mättnad - håller sig varmrättspriserna kring tvåhundrakronorsstrecket. Väldigt generös för så ohyggligt välkomponerad mat och bländande service. Det här är ett ställe MK kommer att vallfärda till. Och varje gång kommer dikalvssyltan att tillbedjas som den heliga babyko den är. Granvik funderar på att åka tillbaka till Rolf, köpa loss tre kilo sylta och ha den som vintermössa/proviantmössa nu när kylan kommer krypande.
*Rolf kan heta någonting annat, men det är inget MK stödjer
En sak som ofta brukar hända när MK ställer upp på dessa jippon är att fansen försöker imponera på sina idoler. På Djuret gjorde Hjalmar starkt intryck genom att se till att det dök upp en flaska Cornas för 1 545 kr på bordet. När genierna med följe besöker Rolfs Kök på Tegnérgatan är det Martins tur.
Rolf har två paradrätter: konfiterad fläsksida från Rocklunda gård med vitkål, ölkokt schalottenlök & rostad vitlök (215 kr) och rödvinsbrässerade oxkinder med gotlandstryffel & potatispuré (225 kr). Martin insisterar på att han måste ha båda, varför han beordrar en ung Rolf* att servera honom den ena som förrätt och den andra som huvudrätt – med båda rätterna i orginalstorlek/utförande. Jonathan och Sandra kommer överens om att det är smartast att låta sniglarna (20 kr/st) spela första fiol och beställer därför ett dussin av de rara små slajmklumparna.
Lektor Granvik funderar länge och väl och har till slut trumf på hand då han berättar för Rolf att det är sylta på dikalv från Ösvreta gård med parmesan, caponata & rucola (125 kr) han ska ha. När Rolf glatt förklarar att syltan är gjord enligt klassiskt snitt, det vill säga på ansikte och fötter, skiner Granvik upp i ett brett leende.
Martin inser ganska snart att han tagit sig vatten över huvud och det slutar med att han delar sin fläsksidesförrätt med Hjalmar, samt att de tu följer Granviks råd och även delar på en sylta.
Den som tror att sylta är fulkäk kan inte vara längre från sanningen. Rolfs är så beundransvärd att Granvik bara kan skratta när han sätter gaffeln till munnen. Smaken är nästan obeskrivligt bra (dagen efter har Jonathan och Granvik ett samtal där den unge påstår att syltan är godare än guldkött. Granvik förklarar snällt men bestämt att man inte får säga så, oavsett omständigheterna, men inser att hans kollega har rätt). Det Rolf gjort av dikalven ligger närmare trolleri än matlagning.
Sniglarna smakar härligt förbjudet. Inuti varje skal upptäcker man, när bostadsinnehavaren är avhyst, en svart smet. Middagsklubben vill veta vad det är och enas om att geggan är rasande trevlig att slurpa upp. Rolf talar dock inte klarspråk när sällskapet funderar över vad som kan vara så gott. ”Njaeh, det är… snigel” ursäktar sig Rolf och skyndar iväg in i det öppna köket. En trevlig sak med Rolfs kök är att det till och med finns några sittplatser som är placerade så nära som en dryg meter från spisen. En annan schysst detalj är att Rolf har gått i samma gymnasieklass som Bullet-gitarristen Hampus Klang.
Epicentrum (i köket skymtas Rolf, Rolf, Rolf och Rolf)
Martin, som inledde föreställningen så väl, har mage att klaga på att den konfiterade grissidan som kokat i ankfett i tio timmar är för salt. Middagsklubben tror knappt sina öron. Mycket riktigt är den välsaltad, men knappast aggressiv. Härligt fet och krispig svål agerar partytält åt det suveränt skära köttet. När en produkt fått koka i tio timmar i ankfett finns inte mycket pondus kvar i form av tuggmotstånd. Grisen är istället underbart mör, sönderfallande och ljuvlig. Till den serveras som sagt en syrlig vitkålssallad, ölkokta chalottenlökar och potatispuré med rostad vitlök. Genialiskt!
Fansen har i afton valt att gå emot MK genom att välja motsatta huvudrätter vilket resulterar i att både Martin, Hjalmar och Sandra dinerar oxkind. Den är naturligtvis också välgjord även om Jonathan förklarar för sällskapet att den är lite mer monoton i smakerna. Potatispurén med tryffel har den där underbara och oförklarliga smaken som den bör ha. Tryffel smakar ju gott men på ett sätt som är mycket svårt att beskriva, det är lite unket och fult. Kinden har också fått sig en rejäl sittning på spisen. Den är, precis som grisen, fantastiskt mör och härlig. Marinerad i vin i två dagar för att sedan spendera sina sista tolv timmar i en kastrull på sjuttio grader.
Förutom Piggvarsgratäng med pilgrimsmussla, hummer & Champagne (415 kr) - som MK först hade tänkt beställa in och dela på som efterrätt, en plan som övergavs till följd av mättnad - håller sig varmrättspriserna kring tvåhundrakronorsstrecket. Väldigt generös för så ohyggligt välkomponerad mat och bländande service. Det här är ett ställe MK kommer att vallfärda till. Och varje gång kommer dikalvssyltan att tillbedjas som den heliga babyko den är. Granvik funderar på att åka tillbaka till Rolf, köpa loss tre kilo sylta och ha den som vintermössa/proviantmössa nu när kylan kommer krypande.
*Rolf kan heta någonting annat, men det är inget MK stödjer
City 4800
"Nya menyer kommer snart. God fortsättning" står det på City 4800:s hemsida. Ja, glad jul på er också. Det här med digital uppdatering är nog inte prio grande för personalen på finkrogen som dök upp på Gullmarsplan för drygt ett år sedan. Då var priserna högre, men har sänkts för att appelera bättre till de syltgäster som verkar röra sig i det kvarteret.
Visst är den föredömligt korta menyn generöst prissatt. Få huvudrätter springer över tvåhundrakronorsstrecket. Förbryllande är att kocken rekommenderar kycklingen med risotto medan kyparen avråder från just kycklingen då tjugotre stycken pippifåglar är på väg ut i den svartvita, strama matsalen.
Ännu mer anmärkningsvärt är, förutom att Tiamat spelas i högtalarsystemet, att bröderna Hanses är på plats.
Mitt i middagen vänder sig Peter Hanses till Martin, som han aldrig träffat tidigare, och frågar "Varför hatar du mig?". En förklaring till den frågan är att Peter intuitivt förstår att alla hatar honom. Martin spelar dock det sociala spelet med stor skicklighet och övertygar Peter om att han tycker att bröderna Hanses är ett kanonkoncept.
Stor-Hanses, Daniel, är den av de två som har smaklökarna i trim. Han är den som ber kyparen kyla ned rödvinet 3-4 grader och han är den som testar musslorna för en dryg hundring. Helt ok smak på skaldjuren, men inget sanslöst.
Stället har märkligt nog respekt för Peters fäbless för ickedjurisk kost. Ingen vegetarisk huvudrätt på menyn, men kyparen lovar att köket roddar ihop någonting smaskigt. När potatispuré toppat med svartrot, gulbetor och kantareller kommer in förstår Peter inte vad han har framför sig. Efter att han ätit rätten är han inte mycket klokare. Granvik provsmakade dock och intygar att de 185 kronorna var väl spenderade. Fräscht och balanserat.
Tråkigare är det för de i sällskapet som bokat ställets dyraste rätt, biff med chipotlecréme, avrunnen gräddfil och rostad potatis (225 kr). Att ha med ordet avrunnen på en meny tyder på mentalt läckage. Värre är att chipotlecrémen är lika grund som en plastfilm. Hettan är allt som märks, det finns ingenting där bakom. Hur man kan göra en chipotlecréme som inte har en schysst rökighet är ett mysterium. Att öppna en burk chipotlekonserv och hälla ut spadet ger en märkbart bättre smak. Märkligt.
Men det sorgliga med rätten är köttet. Biffen är perfekt stekt enligt medium/rare-modellen. Men köttsmaken är tunnare än Bambi. En typisk Ica-biff och då vill man gärna langa upp en extra hundring och få en bra hängmörad svensk biff. MK slänger City 4800:s sparpaket rakt i nyllet på sparivraren. Ska ni ha biff på menyn och ha ambition så servera en vettig variant, tack. Och ta betalt för det. En bra krog lyckas tömma fickorna på gästerna, så enkelt/svårt är det.
Då är det betydligt smartare att gå på den hyfsat väldresserade kycklingen (175 kr) eller den underprissatta hastigt stekta råbiffen med persiljesmör och pommes frites (115 kr).
Martin råkar berätta för personalen att en stor matskribent ingår i sällskapet, varpå det serveras fri Fernet till alla. Smart drag då Fernet är äckligare än Gud. Vad man än ätit innan framstår det som mumma för gommen, men MK har spelat in allt med sina omtalade smaklökar och kan på så sätt recensera middagen.
Innan det är dags att bege sig till Fryshuset och Amon Amarth och Entombed säger Daniel en viktig sak till Rikard (sångare i Regurgitate): "Jag vill gifta mig med dig. Och jag är inte homo... jag är snarare homofob". Peter håller sig på en mer rimlig nivå och klargör för Rikard att han ser exakt ut som Legolas i "Sagan om ringen".
Nej, det bästa med den här kulinariska kvällen var när Daniel och Granvik under eftermiddagen delade på en flaska Chateau Musar Gaston Hochar 2001. Libanesen. Grisblod, hästandedräkt, syndaflod och slaveri är några av smakbeskrivningarna.
Visst är den föredömligt korta menyn generöst prissatt. Få huvudrätter springer över tvåhundrakronorsstrecket. Förbryllande är att kocken rekommenderar kycklingen med risotto medan kyparen avråder från just kycklingen då tjugotre stycken pippifåglar är på väg ut i den svartvita, strama matsalen.
Ännu mer anmärkningsvärt är, förutom att Tiamat spelas i högtalarsystemet, att bröderna Hanses är på plats.
Mitt i middagen vänder sig Peter Hanses till Martin, som han aldrig träffat tidigare, och frågar "Varför hatar du mig?". En förklaring till den frågan är att Peter intuitivt förstår att alla hatar honom. Martin spelar dock det sociala spelet med stor skicklighet och övertygar Peter om att han tycker att bröderna Hanses är ett kanonkoncept.
Stor-Hanses, Daniel, är den av de två som har smaklökarna i trim. Han är den som ber kyparen kyla ned rödvinet 3-4 grader och han är den som testar musslorna för en dryg hundring. Helt ok smak på skaldjuren, men inget sanslöst.
Stället har märkligt nog respekt för Peters fäbless för ickedjurisk kost. Ingen vegetarisk huvudrätt på menyn, men kyparen lovar att köket roddar ihop någonting smaskigt. När potatispuré toppat med svartrot, gulbetor och kantareller kommer in förstår Peter inte vad han har framför sig. Efter att han ätit rätten är han inte mycket klokare. Granvik provsmakade dock och intygar att de 185 kronorna var väl spenderade. Fräscht och balanserat.
Tråkigare är det för de i sällskapet som bokat ställets dyraste rätt, biff med chipotlecréme, avrunnen gräddfil och rostad potatis (225 kr). Att ha med ordet avrunnen på en meny tyder på mentalt läckage. Värre är att chipotlecrémen är lika grund som en plastfilm. Hettan är allt som märks, det finns ingenting där bakom. Hur man kan göra en chipotlecréme som inte har en schysst rökighet är ett mysterium. Att öppna en burk chipotlekonserv och hälla ut spadet ger en märkbart bättre smak. Märkligt.
Men det sorgliga med rätten är köttet. Biffen är perfekt stekt enligt medium/rare-modellen. Men köttsmaken är tunnare än Bambi. En typisk Ica-biff och då vill man gärna langa upp en extra hundring och få en bra hängmörad svensk biff. MK slänger City 4800:s sparpaket rakt i nyllet på sparivraren. Ska ni ha biff på menyn och ha ambition så servera en vettig variant, tack. Och ta betalt för det. En bra krog lyckas tömma fickorna på gästerna, så enkelt/svårt är det.
Då är det betydligt smartare att gå på den hyfsat väldresserade kycklingen (175 kr) eller den underprissatta hastigt stekta råbiffen med persiljesmör och pommes frites (115 kr).
Martin råkar berätta för personalen att en stor matskribent ingår i sällskapet, varpå det serveras fri Fernet till alla. Smart drag då Fernet är äckligare än Gud. Vad man än ätit innan framstår det som mumma för gommen, men MK har spelat in allt med sina omtalade smaklökar och kan på så sätt recensera middagen.
Innan det är dags att bege sig till Fryshuset och Amon Amarth och Entombed säger Daniel en viktig sak till Rikard (sångare i Regurgitate): "Jag vill gifta mig med dig. Och jag är inte homo... jag är snarare homofob". Peter håller sig på en mer rimlig nivå och klargör för Rikard att han ser exakt ut som Legolas i "Sagan om ringen".
Nej, det bästa med den här kulinariska kvällen var när Daniel och Granvik under eftermiddagen delade på en flaska Chateau Musar Gaston Hochar 2001. Libanesen. Grisblod, hästandedräkt, syndaflod och slaveri är några av smakbeskrivningarna.
Kroppkakor
Middagsklubben slinker in på Systembolaget på Folkungagatan för att köpa den perfekta måltidsdrycken, Bedarö Bitter, till husmansklassikern kroppkakor. Väl därinne pejlar Jonathan och Granvik nyheterna på vinhyllan. "Halt, Decoy!" hojtar Granvik upphetsat då den nyfikne gourmeten har upptäckt en butelj rött från Libanon. "Torde ha sprängkraftig bouquet..." klurar han och går på ett köpavslut så fort han ser att smakbeskrivningen av Chateau Musar Gaston Hochar 2001 innehåller ord som stall och uttryck som "multna löv".
Den här utmärkta vinbloggen beskriver doften till 2000 års årgång av vinet så här: "Läder, grillat kött, stall, funk och allmän orenlighet" och "Kanske ett uns av Karlssons Klister om man letar, men inget störande".
Men den delikata uppgiften att testa denna lovande Libanes får vänta, för kroppkakor är knappast en kompatibel rätt. Bedarö Bitter däremot, med sin fruktiga beska, passar ypperligt som kompliment till kroppkaksanrättningens både sötsyrliga och salta stäming.
Ja, det här med salt är som bekant något MK vurmar för. Säg den medelsvensk som har förstånd, mental styrka eller kunskap nog att ha i tillräckligt med salt när den kokar potatis eller grönsaker. Det krävs bokstavligt talat grävskopor för att översalta potatis. Ändå lyckas Granvik få Jonathans blick att slå knut på sig själv när potatisvattnet får ta emot en dryg deciliter Jozosalt. "Jag är inte helt säker på att det där är rätt väg att gå" flämtar Jonathan. "Nej, jag skulle nog tagit tv-salt och tripplat mängden" säger Granvik och tar sig för pannan.
När potatisen är färdigkokt konstaterar de två matkonstnärerna att salthalten i potatisen är minst dubbelt så hög som hos de salta chips som agerar kockgodis. En snabb kalkyl ger en förhoppning om att sältan blir gudomligt lagom när väl den pressade potatisen har blandats med det uppvispade ägget och vetemjölet.
I degklumparna, som kroppkakor är innan de kokas, måste man trolla i fyllningen. Den består av tämligen finhackat basturökt och rimmat fläsk samt lök och peppar (mycket svartpeppar, lite kryddpeppar). Middagsklubben tolererar dock inte att alla ingredienser härstammar från en vanlig pöbelbutik, och flydde därför in hos Sandström för att tillskansa sig 200 gram av hans finaste bacon - det slinker också ner.
En fiffig sak med tärnat fläsk/bacon, som steks så frasigt att det nästan börjar brinna, är att det på egen hand talar om när det är klart. Man kan lugnt lägga sig ned tätt bredvid spisen och vila på en liten madrass. När det börjar smälla och man träffas av glödande fettpärlor som känns som getingstick vet man att det rimmade och rökta fläsket är stekt. För att få maximal knaprighet och perfekt smak inledes stekningen med en rejäl klick smör. I slutändan får man flera deciliter underbart flott över och det silar man så att brända partiklar avlägsnas, sen tappar man det i lämpligt kärl som ett fint djurvin.
Bollarna ska, efter att de botoxats med den fläskbaserade blandningen, kokas i lättsaltat vatten. Efter den tidigare nämnda saltincidenten är Jonathan livrädd för att släppa loss sin kollega med saltkaret. Granvik passar dock, bakom sin kamrats rygg, på att för säkerhets skull extrasalta det lättsaltade vattnet när Jonathan inte är uppmärksam. Jonathan hittar tillbaka till köket precis lagom för att upptäcka vad saltets främste vän håller på med och ett högljutt, ostrukturerat bråk bryter ut.
När kakorna kokats (man märker när de är klara genom att de blubbar upp till ytan: hysteriskt roligt) kör vännerna Top Chef-uppläggning och njuter kropparnas fröjd. En alldeles strålande vardagsmiddag med tillagningstid på nästan fyra timmar.
Granviks tallrik
Jonathans tallrik
När Granvik kommer hem från jobbet dagen därpå möts han av en intensiv doft av stekt, rökt gris som verkar ha satt sig i varenda kvadratmillimeter av hemmet. Han drar snabbt bort duschdraperiet på toaletten och förväntar sig att hitta en företagsam och hungrig laglös man grillandes en gris över en provisorisk lägereld. Tomt. Han ler tacksamt när han kommer på att den starka doften beror på att MK glömde sätta igång köksfläkten när det hårt rökta sidfläsket stektes dagen innan.
Det är nästan så att kroppkakorna är ännu godare dagen efter. Det ultimata är att klyva mästerverken och sakta steka halvorna på alla sidor på halvlåg värme i en knapp halvtimme. Här använder man djurvinet man har kvar från fyllningsoperationen. Den knapriga ytan på dagenefterbollarna och dess gyllene färg är omvälvande. Det mjälla och smakrika innandömet torde få varenda gris och potatisbonde landet runt att le i kapp.
Omsorgsfullt stekta dagenefterkroppkakor
Den här utmärkta vinbloggen beskriver doften till 2000 års årgång av vinet så här: "Läder, grillat kött, stall, funk och allmän orenlighet" och "Kanske ett uns av Karlssons Klister om man letar, men inget störande".
Men den delikata uppgiften att testa denna lovande Libanes får vänta, för kroppkakor är knappast en kompatibel rätt. Bedarö Bitter däremot, med sin fruktiga beska, passar ypperligt som kompliment till kroppkaksanrättningens både sötsyrliga och salta stäming.
Ja, det här med salt är som bekant något MK vurmar för. Säg den medelsvensk som har förstånd, mental styrka eller kunskap nog att ha i tillräckligt med salt när den kokar potatis eller grönsaker. Det krävs bokstavligt talat grävskopor för att översalta potatis. Ändå lyckas Granvik få Jonathans blick att slå knut på sig själv när potatisvattnet får ta emot en dryg deciliter Jozosalt. "Jag är inte helt säker på att det där är rätt väg att gå" flämtar Jonathan. "Nej, jag skulle nog tagit tv-salt och tripplat mängden" säger Granvik och tar sig för pannan.
När potatisen är färdigkokt konstaterar de två matkonstnärerna att salthalten i potatisen är minst dubbelt så hög som hos de salta chips som agerar kockgodis. En snabb kalkyl ger en förhoppning om att sältan blir gudomligt lagom när väl den pressade potatisen har blandats med det uppvispade ägget och vetemjölet.
I degklumparna, som kroppkakor är innan de kokas, måste man trolla i fyllningen. Den består av tämligen finhackat basturökt och rimmat fläsk samt lök och peppar (mycket svartpeppar, lite kryddpeppar). Middagsklubben tolererar dock inte att alla ingredienser härstammar från en vanlig pöbelbutik, och flydde därför in hos Sandström för att tillskansa sig 200 gram av hans finaste bacon - det slinker också ner.
En fiffig sak med tärnat fläsk/bacon, som steks så frasigt att det nästan börjar brinna, är att det på egen hand talar om när det är klart. Man kan lugnt lägga sig ned tätt bredvid spisen och vila på en liten madrass. När det börjar smälla och man träffas av glödande fettpärlor som känns som getingstick vet man att det rimmade och rökta fläsket är stekt. För att få maximal knaprighet och perfekt smak inledes stekningen med en rejäl klick smör. I slutändan får man flera deciliter underbart flott över och det silar man så att brända partiklar avlägsnas, sen tappar man det i lämpligt kärl som ett fint djurvin.
Bollarna ska, efter att de botoxats med den fläskbaserade blandningen, kokas i lättsaltat vatten. Efter den tidigare nämnda saltincidenten är Jonathan livrädd för att släppa loss sin kollega med saltkaret. Granvik passar dock, bakom sin kamrats rygg, på att för säkerhets skull extrasalta det lättsaltade vattnet när Jonathan inte är uppmärksam. Jonathan hittar tillbaka till köket precis lagom för att upptäcka vad saltets främste vän håller på med och ett högljutt, ostrukturerat bråk bryter ut.
När kakorna kokats (man märker när de är klara genom att de blubbar upp till ytan: hysteriskt roligt) kör vännerna Top Chef-uppläggning och njuter kropparnas fröjd. En alldeles strålande vardagsmiddag med tillagningstid på nästan fyra timmar.
Granviks tallrik
Jonathans tallrik
När Granvik kommer hem från jobbet dagen därpå möts han av en intensiv doft av stekt, rökt gris som verkar ha satt sig i varenda kvadratmillimeter av hemmet. Han drar snabbt bort duschdraperiet på toaletten och förväntar sig att hitta en företagsam och hungrig laglös man grillandes en gris över en provisorisk lägereld. Tomt. Han ler tacksamt när han kommer på att den starka doften beror på att MK glömde sätta igång köksfläkten när det hårt rökta sidfläsket stektes dagen innan.
Det är nästan så att kroppkakorna är ännu godare dagen efter. Det ultimata är att klyva mästerverken och sakta steka halvorna på alla sidor på halvlåg värme i en knapp halvtimme. Här använder man djurvinet man har kvar från fyllningsoperationen. Den knapriga ytan på dagenefterbollarna och dess gyllene färg är omvälvande. Det mjälla och smakrika innandömet torde få varenda gris och potatisbonde landet runt att le i kapp.
Omsorgsfullt stekta dagenefterkroppkakor
En till pasta
Italienarna kallar den spaghetti al olio, aglio e peperoncino, vilket blir lite väl pretentiöst att försöka uttala och samtidigt låtsas om att det är världens enklaste sak. Därför har Middagsklubben stora problem att försvenska namnet på denna briljanta anrättning. Vitlökspasta låter vidrigt, chilipasta likaså. Istället låter vi er, fansen, namnge rätten; vinnande bidrag belönas med en samlingsbild på MK:s dalagästspel i somras där det grillades t-ben.
Ingredienser:
Spaghetti eller linguine
Olivolja (behöver faktiskt inte vara den schysstaste eftersom den ska värmas, något för dryga hundringen/liter räcker)
Röda chilifrukter (två per person)
Vitlök (massvis)
Persilja
Tv-salt
Gör så här:
1. Skiva vitlöken och chilin tryffeltunt och fräs den INTE i olivolja. Det är nämligen här de flesta gör fel. Olivoljan ska bara vara varm, inte stekhet. Om man fräser vitlöken och chilin blir allt beskt och vidrigt. Istället ska de bara ligga och basta i oljan medan vatten kokar upp och pastan flyger i.
2. När din pasta nästan är klar häller du bort allt vatten förutom en skvätt och öser ned det i vitlök/chilipannan, den lilla skvätten vatten krämar till det hela en aning eftersom det för med sig lite skön pastastärkelse. Givetvis är spaghettin vid det här laget översaltad enligt gängse regler. Nu vrider du också upp (gas-)spisen till max och fräser ihop alltihop i en minut eller så. Samtidigt åker massor med hackad persilja ner.
3. Servera på stora platta tallrikar med dyr, riven parmesanost och tv-salt.
Ingredienser:
Spaghetti eller linguine
Olivolja (behöver faktiskt inte vara den schysstaste eftersom den ska värmas, något för dryga hundringen/liter räcker)
Röda chilifrukter (två per person)
Vitlök (massvis)
Persilja
Tv-salt
Gör så här:
1. Skiva vitlöken och chilin tryffeltunt och fräs den INTE i olivolja. Det är nämligen här de flesta gör fel. Olivoljan ska bara vara varm, inte stekhet. Om man fräser vitlöken och chilin blir allt beskt och vidrigt. Istället ska de bara ligga och basta i oljan medan vatten kokar upp och pastan flyger i.
2. När din pasta nästan är klar häller du bort allt vatten förutom en skvätt och öser ned det i vitlök/chilipannan, den lilla skvätten vatten krämar till det hela en aning eftersom det för med sig lite skön pastastärkelse. Givetvis är spaghettin vid det här laget översaltad enligt gängse regler. Nu vrider du också upp (gas-)spisen till max och fräser ihop alltihop i en minut eller så. Samtidigt åker massor med hackad persilja ner.
3. Servera på stora platta tallrikar med dyr, riven parmesanost och tv-salt.
Djuret
En mörk höstkväll lyser Middagsklubben upp sin tillvaro med att avlägga en visit på Djuret, Leijontornets relativt nyöppnade bakficka. De två matkonstnärerna är för aftonen ackompanjerade av den gode herr Hjalmar. Jackorna hängs på krokvågar man i vanliga fall använder till att väga djur på. Väggarna är dekorerade med suggestiv djurkonst och slaktscheman över gris och ko fungerar som dukar.
Premiärdjuret gris har bytts ut mot skogens konung. Krogens koncept är att köra ett djur i taget, med en snäv meny baserad på djurets mest fördelaktiga ytor.
Hjalmar beter sig som en karl och beställer en 0,8-liters Samuel Adams (115 kr). Granvik och Jonathan beter sig som små möss med färgglada propellerkepsar då de ber servitören om ett snäppet mindre ölkrus. Ovetandes om att Djuret enbart sysslar med storlekarna 0,8 L och 0,28 L (40 kr) resulterar det i att Middagsklubbens medlemmar tvingas skåla med varsitt medicinmått i nävarna. Granvik beställer snabbt in en 0,8 L och hoppas att ingen sett honom.
Skål
Raskt kommer en munter servitör springandes med busfärskt dinkelbröd samt en tekanna fläskbuljong som amuse bouche. Båda två briljanta. För en Icakurirengom är buljongen på tok för salt. Middagsklubbens smakpaletter klapp-klappar dock åt kockens förmåga att fullständigt avstå gängse saltningsregler, och istället tv-salta tills han skäms och skrattar om vartannat.
En skön detalj är att Djuret känns som en delikat finkrog och avslappnad ölstuga i perfekt symbios. Servitören spiller gladeligen ut lite öl på Granviks bordsyta utan att torka upp eller be om ursäkt. Vem bryr sig om lite utsplid maltdryck när servicen annars är fullständigt bländande. Överkypararen Daniel förklarar för MK-sällskapet att en annan prominent matrecensent nyligen förärade restaurangen med ett besök och att denne beskrev rätten älg "Bourguignonne" med tryffelpotatis (290 kr) som "ett riktigt tungt barockskåp".
Två förrätter finns alltid på Djuret: Friterade grissvålar med majonnäs (55 kr) och Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader (190 kr). Det sistnämnda rör sig om en spansk lufttorkad skinka, som förvisso lockar, men det Middagsklubben drömt erotiska drömmar om den senaste tiden är givetvis det friterade svinfettet som man sedan doppar i fett.
Svålen är krispig men Granvik, som har den danska fläsksteken färskt i minnet, blir ändå lite besviken över att härligheten inte har den rätta sältan plus muttrar över att den gyllenbruna färg en fläsksvål bör ha lyser med sin frånvaro. Granvik och Jonathan njuter ändå av sina skålar medan Hjalmar lämnar sin skål i princip orörd.
Buljong, svål, dinkelbröd
Djurets pilsnerkorv på älg i bröd med husets senap, ketchup, surkål och majonnäs (95 kr) är en lek med den klassiska nattbukfyllan korv med bröd. Köket har fått till brödet så gott som identiskt med ett korvkioskbröd, och om det är någon egentlig bedrift att skryta med vette tusan. Själva korven är fyllig och smakrik och tillsammans med de välbalanserade tillbehören blir det till en behaglig övergång från den knaprigt nöffande inledningen till den brölande huvudrätten.
Korv med bröd, älgstyle
Daniel, denna mästare bland matsalspersonal, blir helt till sig av glädje när trion ropar in en magnumbutelj av Jean-Luc Colombo Les Ruchets Cornas 2003 (1 545 kr) och berömmer gästerna för det utsökta valet. Ett Syrahvin från Rhonedalen vars druvor växt på (minst) nittioåriga vinrankor. Daniel beskriver vinet - ja håll i er nu - "Som en hora i butelj".
Först tror Granvik att han hört fel, men det visar sig att samtliga hörde samma sak. Ingen förstår exakt vad han menar, men Daniel ler stort och trion tänker att en man med så där perfekt bakåtslickat hår kan använda vilka uttryck han vill utan att det blir orimligt. Lite obscent, javisst, men oväntade beskrivningar verkar vara en Daniels många talanger.
Daniel beskriver inte Granviks val av huvudrätt med samma glöd som han gjorde med älgbourguignonnen. Älgbiff med grönpepparsås, smörstekt lök, rårörda svarta vinbär och potatisgratäng (325 kr) får finna sig i att bli kallad "Typ biff med potatis". Älgbiff skiljer sig från kobiff på det sättet att det inte är tal om olika steklägen. Servitören, en av Daniels undersåtar, frågar inte ens hur man vill ha den stekt eftersom både rare och welldone är uteslutna för att köttet då blir för segt eller torrt.
Köttet som kommer in är ljusrosa, saftigt och smakrikt och helt underbart. Potatisgratängen är tillagad till perfektion. De svarta vinbären är syrliga och småsöta på samma gång och sätter en fantastisk prägel på rätten. Den rikliga mängden gör att svartvinbärssmaken tar överhanden och den milda grönpepparsåsen får spela statist, vilket faktiskt nog är den bästa lösningen. Granvik är helnöjd och det är först när han tar ett smakprov av älgbourguignonnen som han inser att det finns grader i älghimlen.
Älgbiff
Både Middagsklubbens ständige sekreterare Jonathan och dess största fan Hjalmar inser omedelbart att de träffat rätt när det så kallade potatismoset anländer. Det är så vansinnigt mycket smör i purén att det vore närmare sanningen att kalla den något annat. Daniel, denna servisens mästare, förklarar glatt att potatisen främst används för att binda smöret med tryffeln. Smörmoset är tänkt att spela försvarsspel medan bourguignonnen är tänkt att visa vägen. Hjalmar och Jonathan funderar istället på hur man kan förvara smörmoset, för att, säg, bre det på bröd eller doppa ölkorven jambalaya (enormt hög fetthalt) i.
Hjalmar och Jonathan
Naturligtvis är bourguignonnegrytan inget annat än magnifikt god. Den är tillredd enligt klassiskt snitt med champinjoner, rött vin, fläsk och lök. Som en pikant detalj har Daniels undersåtar även adderat oxmärg – Middagsklubben kan knappast påstå att den märks särskilt väl, men är övertygade om att märgens frånvaro skulle inverka på slutresultatet.
Anrättningen har alltså redan beskrivits som ”ett tungt barockskåp”, och MK kan inget annat än instämma. Om Jonathan och Hjalmar själva måste formulera en beskrivning av grytan beskrivs den som att arbeta sig trött med en mustig slägga och bli avlönad med två kistor guld.
Älg bourguignonnestyle (Foto: Åsa-Nisse. Skärpa: Klabbarparn)
En generös sak med Djuret är att de jobbar med ”ett fast kronpåslag på 150 kr per flaska. Detta för att gästen ska kunna dricka riktigt bra viner till en rimlig peng”. 1 545 kr för en flaska vin är givetvis inte rimligt, och när Granvik, Jonathan och Hjalmar först förde glasen till munnen var stämningen inte på topp. Hjalmar tog dock snabbt kommandot och förvissade gruppen om att vinet skulle gynnas av att stå och mysa ett tag.
Och det gjorde det. Det gynnades något helt enormt.
Sylt, djuphavsdykning, vispgrädde och bonddrängsslagsmål är adjektiv som används när sällskapet diskuterar vinet. Det är som att smälta ned en fransk idyllisk lantgård, med personal och allt, och dricka den samt undgå åtal. MK saluterar än en gång Daniels geni.
Älgvin
Slutligen vinkar Hjalmar in en osttallrik (145 kr) samt ett fat Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader, bara för att det är lite ”fan va gott, liksom”. Han kommenderar även Daniels undersåte att ge honom ett glas spanskt rött vin som tyvärr inte faller honom på läppen. ”Nej, nu är vi nere på jorden igen”, muttrar Hjalmar.
Allt som allt befinner sig dock fortfarande sällskapet i omloppsbana när de promenerar hemåt genom Gamla Stans gränder. Tillsammans funderar de över hur kopplingen mellan läromästarna Daniel och Willy Ohlsson ser ut.
Rådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e nov
Premiärdjuret gris har bytts ut mot skogens konung. Krogens koncept är att köra ett djur i taget, med en snäv meny baserad på djurets mest fördelaktiga ytor.
Hjalmar beter sig som en karl och beställer en 0,8-liters Samuel Adams (115 kr). Granvik och Jonathan beter sig som små möss med färgglada propellerkepsar då de ber servitören om ett snäppet mindre ölkrus. Ovetandes om att Djuret enbart sysslar med storlekarna 0,8 L och 0,28 L (40 kr) resulterar det i att Middagsklubbens medlemmar tvingas skåla med varsitt medicinmått i nävarna. Granvik beställer snabbt in en 0,8 L och hoppas att ingen sett honom.
Skål
Raskt kommer en munter servitör springandes med busfärskt dinkelbröd samt en tekanna fläskbuljong som amuse bouche. Båda två briljanta. För en Icakurirengom är buljongen på tok för salt. Middagsklubbens smakpaletter klapp-klappar dock åt kockens förmåga att fullständigt avstå gängse saltningsregler, och istället tv-salta tills han skäms och skrattar om vartannat.
En skön detalj är att Djuret känns som en delikat finkrog och avslappnad ölstuga i perfekt symbios. Servitören spiller gladeligen ut lite öl på Granviks bordsyta utan att torka upp eller be om ursäkt. Vem bryr sig om lite utsplid maltdryck när servicen annars är fullständigt bländande. Överkypararen Daniel förklarar för MK-sällskapet att en annan prominent matrecensent nyligen förärade restaurangen med ett besök och att denne beskrev rätten älg "Bourguignonne" med tryffelpotatis (290 kr) som "ett riktigt tungt barockskåp".
Två förrätter finns alltid på Djuret: Friterade grissvålar med majonnäs (55 kr) och Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader (190 kr). Det sistnämnda rör sig om en spansk lufttorkad skinka, som förvisso lockar, men det Middagsklubben drömt erotiska drömmar om den senaste tiden är givetvis det friterade svinfettet som man sedan doppar i fett.
Svålen är krispig men Granvik, som har den danska fläsksteken färskt i minnet, blir ändå lite besviken över att härligheten inte har den rätta sältan plus muttrar över att den gyllenbruna färg en fläsksvål bör ha lyser med sin frånvaro. Granvik och Jonathan njuter ändå av sina skålar medan Hjalmar lämnar sin skål i princip orörd.
Buljong, svål, dinkelbröd
Djurets pilsnerkorv på älg i bröd med husets senap, ketchup, surkål och majonnäs (95 kr) är en lek med den klassiska nattbukfyllan korv med bröd. Köket har fått till brödet så gott som identiskt med ett korvkioskbröd, och om det är någon egentlig bedrift att skryta med vette tusan. Själva korven är fyllig och smakrik och tillsammans med de välbalanserade tillbehören blir det till en behaglig övergång från den knaprigt nöffande inledningen till den brölande huvudrätten.
Korv med bröd, älgstyle
Daniel, denna mästare bland matsalspersonal, blir helt till sig av glädje när trion ropar in en magnumbutelj av Jean-Luc Colombo Les Ruchets Cornas 2003 (1 545 kr) och berömmer gästerna för det utsökta valet. Ett Syrahvin från Rhonedalen vars druvor växt på (minst) nittioåriga vinrankor. Daniel beskriver vinet - ja håll i er nu - "Som en hora i butelj".
Först tror Granvik att han hört fel, men det visar sig att samtliga hörde samma sak. Ingen förstår exakt vad han menar, men Daniel ler stort och trion tänker att en man med så där perfekt bakåtslickat hår kan använda vilka uttryck han vill utan att det blir orimligt. Lite obscent, javisst, men oväntade beskrivningar verkar vara en Daniels många talanger.
Daniel beskriver inte Granviks val av huvudrätt med samma glöd som han gjorde med älgbourguignonnen. Älgbiff med grönpepparsås, smörstekt lök, rårörda svarta vinbär och potatisgratäng (325 kr) får finna sig i att bli kallad "Typ biff med potatis". Älgbiff skiljer sig från kobiff på det sättet att det inte är tal om olika steklägen. Servitören, en av Daniels undersåtar, frågar inte ens hur man vill ha den stekt eftersom både rare och welldone är uteslutna för att köttet då blir för segt eller torrt.
Köttet som kommer in är ljusrosa, saftigt och smakrikt och helt underbart. Potatisgratängen är tillagad till perfektion. De svarta vinbären är syrliga och småsöta på samma gång och sätter en fantastisk prägel på rätten. Den rikliga mängden gör att svartvinbärssmaken tar överhanden och den milda grönpepparsåsen får spela statist, vilket faktiskt nog är den bästa lösningen. Granvik är helnöjd och det är först när han tar ett smakprov av älgbourguignonnen som han inser att det finns grader i älghimlen.
Älgbiff
Både Middagsklubbens ständige sekreterare Jonathan och dess största fan Hjalmar inser omedelbart att de träffat rätt när det så kallade potatismoset anländer. Det är så vansinnigt mycket smör i purén att det vore närmare sanningen att kalla den något annat. Daniel, denna servisens mästare, förklarar glatt att potatisen främst används för att binda smöret med tryffeln. Smörmoset är tänkt att spela försvarsspel medan bourguignonnen är tänkt att visa vägen. Hjalmar och Jonathan funderar istället på hur man kan förvara smörmoset, för att, säg, bre det på bröd eller doppa ölkorven jambalaya (enormt hög fetthalt) i.
Hjalmar och Jonathan
Naturligtvis är bourguignonnegrytan inget annat än magnifikt god. Den är tillredd enligt klassiskt snitt med champinjoner, rött vin, fläsk och lök. Som en pikant detalj har Daniels undersåtar även adderat oxmärg – Middagsklubben kan knappast påstå att den märks särskilt väl, men är övertygade om att märgens frånvaro skulle inverka på slutresultatet.
Anrättningen har alltså redan beskrivits som ”ett tungt barockskåp”, och MK kan inget annat än instämma. Om Jonathan och Hjalmar själva måste formulera en beskrivning av grytan beskrivs den som att arbeta sig trött med en mustig slägga och bli avlönad med två kistor guld.
Älg bourguignonnestyle (Foto: Åsa-Nisse. Skärpa: Klabbarparn)
En generös sak med Djuret är att de jobbar med ”ett fast kronpåslag på 150 kr per flaska. Detta för att gästen ska kunna dricka riktigt bra viner till en rimlig peng”. 1 545 kr för en flaska vin är givetvis inte rimligt, och när Granvik, Jonathan och Hjalmar först förde glasen till munnen var stämningen inte på topp. Hjalmar tog dock snabbt kommandot och förvissade gruppen om att vinet skulle gynnas av att stå och mysa ett tag.
Och det gjorde det. Det gynnades något helt enormt.
Sylt, djuphavsdykning, vispgrädde och bonddrängsslagsmål är adjektiv som används när sällskapet diskuterar vinet. Det är som att smälta ned en fransk idyllisk lantgård, med personal och allt, och dricka den samt undgå åtal. MK saluterar än en gång Daniels geni.
Älgvin
Slutligen vinkar Hjalmar in en osttallrik (145 kr) samt ett fat Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader, bara för att det är lite ”fan va gott, liksom”. Han kommenderar även Daniels undersåte att ge honom ett glas spanskt rött vin som tyvärr inte faller honom på läppen. ”Nej, nu är vi nere på jorden igen”, muttrar Hjalmar.
Allt som allt befinner sig dock fortfarande sällskapet i omloppsbana när de promenerar hemåt genom Gamla Stans gränder. Tillsammans funderar de över hur kopplingen mellan läromästarna Daniel och Willy Ohlsson ser ut.
KOMMANDE DJUR & VIN PÅ DJURET:
Kalv och Toscana 12:e oktRådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e nov
Kalv och Toscana 12:e okt
Rådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e no
Rådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e no
Knaprig pastasås
Nu introduceras en ny kategori här på MK-bloggen: snabbt & enkelt. Här presenteras vardagsrätter som är vansinnigt goda och samtidigt är en ekonomiskt skrattfest.
PASTASÅS MED BACON (ca 3 portioner)
Ett knep när det gäller lyckad pastasås med bacon är att inte låta baconet koka med i såsen. Då blir baconet svampigt, klent i smaken och får dålig uppsyn.
Gör så här:
1. Stek 3 paket strimlat bacon tills knaprighet uppstår. Lyft ur stekpannan med hålslev. Spara så mycket av fettet du pallar, häll bort resten eller sila och kyl och du får ett härligt ister som passar suveränt att breda på surdegsmackan.
2. Fräs 3 klyftor hackad vitlök och 3 scharlottenlökar. Vid det här laget ska du ha en separat kastrull med kokande pastavatten på spisen som du sänker ned pasta i.
3. I med en burk vettiga krossade tomater (exempelvis Mutti) och 3 dl grädde i stekpannan. Låt puttra ihop ett par minuter.
4. Krydda med en hink tabasco, en matsked paprikakrydda, så liten mängd curry att valfri indier tror att den befinner sig i Dödsskuggans Dal (för mycket curry dödar denna rätt TOTALT) och en skvätt chiliolja om du är på det humöret. Skyffla även i tv-salt (så mycket du pallar med).
Sedan drar du fram esset i leken: pizzakrydda från Krusmyntagården på Gotland. Slår Icakrukor med basilka- och oregano alla dagar i veckan. Köpes på exempelvis Söderhallarna i Stockholm eller beställes här. Kan bytas ut mot torkad mix av basilika och oregano eller så klart också färska ditokryddor.
5. Red såsen med så mycket god riven ost du pallar med.
6. I med pasta i tallriken, på med sås och toppa med baconen och ytterligare en torrdusch med pizzakryddan. Vill man spexa till det sprinklar man även på en dos krossade pistage- eller jordnötter. Låter lite knas men passar kanon.
Tillagningstid: ca 15 min
Portioner: ca 3
Pris. ca 70 kr
Ingredienser
3 paket bacon
3 vitlösklyfor
3 scharlottenlökar
3 dl grädde
2 dl (eller mer) riven vällagrad ost
1 burk krossade tomater
Kryddor (pizzakrydda, paprikakrydda, tabasco, chiliolja, tv-salt, curry (cplite)
PASTASÅS MED BACON (ca 3 portioner)
Ett knep när det gäller lyckad pastasås med bacon är att inte låta baconet koka med i såsen. Då blir baconet svampigt, klent i smaken och får dålig uppsyn.
Gör så här:
1. Stek 3 paket strimlat bacon tills knaprighet uppstår. Lyft ur stekpannan med hålslev. Spara så mycket av fettet du pallar, häll bort resten eller sila och kyl och du får ett härligt ister som passar suveränt att breda på surdegsmackan.
2. Fräs 3 klyftor hackad vitlök och 3 scharlottenlökar. Vid det här laget ska du ha en separat kastrull med kokande pastavatten på spisen som du sänker ned pasta i.
3. I med en burk vettiga krossade tomater (exempelvis Mutti) och 3 dl grädde i stekpannan. Låt puttra ihop ett par minuter.
4. Krydda med en hink tabasco, en matsked paprikakrydda, så liten mängd curry att valfri indier tror att den befinner sig i Dödsskuggans Dal (för mycket curry dödar denna rätt TOTALT) och en skvätt chiliolja om du är på det humöret. Skyffla även i tv-salt (så mycket du pallar med).
Sedan drar du fram esset i leken: pizzakrydda från Krusmyntagården på Gotland. Slår Icakrukor med basilka- och oregano alla dagar i veckan. Köpes på exempelvis Söderhallarna i Stockholm eller beställes här. Kan bytas ut mot torkad mix av basilika och oregano eller så klart också färska ditokryddor.
5. Red såsen med så mycket god riven ost du pallar med.
6. I med pasta i tallriken, på med sås och toppa med baconen och ytterligare en torrdusch med pizzakryddan. Vill man spexa till det sprinklar man även på en dos krossade pistage- eller jordnötter. Låter lite knas men passar kanon.
Tillagningstid: ca 15 min
Portioner: ca 3
Pris. ca 70 kr
Ingredienser
3 paket bacon
3 vitlösklyfor
3 scharlottenlökar
3 dl grädde
2 dl (eller mer) riven vällagrad ost
1 burk krossade tomater
Kryddor (pizzakrydda, paprikakrydda, tabasco, chiliolja, tv-salt, curry (cplite)
Lägesrapport
Middagsklubben filosoferar lite via sms.
Jonathan: Just nu tänker jag faktiskt mer på Daniel och hans fläskbuljong än på Willy Ohlsson och hans högrev. Är det något fel på mig?
Granvik: Nej, att tänka på Daniel är helt normalt.
Jonathan: Men jag känner att jag sviker Willy Ohlsson, han som har så härlig högrev.
Granvik: Det är därför människan är skapt med två hjärnhalvor. Den ena tänker på Willy Ohlssons högrev, den andra på Daniel och Djuret.
Väldigt många MK-fans har hört av sig och undrar varför inte rapporten från gårdagens premiärbesök på Djuret publicerats. Lugna er, den landar på bloggen i kväll.
Jonathan: Just nu tänker jag faktiskt mer på Daniel och hans fläskbuljong än på Willy Ohlsson och hans högrev. Är det något fel på mig?
Granvik: Nej, att tänka på Daniel är helt normalt.
Jonathan: Men jag känner att jag sviker Willy Ohlsson, han som har så härlig högrev.
Granvik: Det är därför människan är skapt med två hjärnhalvor. Den ena tänker på Willy Ohlssons högrev, den andra på Daniel och Djuret.
Väldigt många MK-fans har hört av sig och undrar varför inte rapporten från gårdagens premiärbesök på Djuret publicerats. Lugna er, den landar på bloggen i kväll.
Kampen
Kampen mot Willys (ja, den vidriga lågpriskedjan) måste snart övergå i en nukleär fas.
Läs här om hur Willys i Ludvika försökte förgifta en äldre man.
Läs här om hur Willys i Ludvika försökte förgifta en äldre man.
