MK

Vem minns inte saluhallsdebaklet och morotskriget vid tempuran? Ingen kan väl glömma spiskumminskrisen när Guvernören skulle födas? Det brinnande håret under guldköttsföreställningen?

Middagsklubbens planering inför frambringandet av den första presidentkandidaten är minutiös. De två vill, för allt i världen, undvika en ny katastrof och spenderar därför veckorna innan den 28 november med att sitta i planeringsmöten för att skissera möjliga scenarier som kan uppstå, och på så sätt preventivt undvika dem. Ett sådant scenario är naturligtvis tillfället när råvarorna ska införskaffas, varför klubben under ett par veckor spenderar sina dagar med att shoppa mums. De gör det dock på egen hand, så att inga kriser kan uppstå. Jonathan axlar ölet, medan Granvik med bravur trollar fram Muscavadosockret, majsmjölet och brödet. Vissa russin är dock alldeles för goda att pilla ur kakan på egen hand, så kompanjonerna beger sig i samlad trupp till Albert för att skaffa stommen. Fundamentet. Grundpelaren. Chiliutrustningen.

Under ett enormt viktigt lunchmöte undertecknas en konstitution som klubben måste följa. Den stipulerar bland annat att chilipulvret ska bytas ut mot paprikapulver, att sockret ska karamelliseras innan det åker i, samt att cheddarn ska byta plats med testunchiliost (MK:s egenhändigt komponerade variant bestående av Testun al Barolo och lagrad Herrgård). Med klara riktlinjer blir besöket hos Chez Albert så mycket behagligare. Som om de aldrig gjort annat plockar det två, i perfekt harmoni, hem allt som behövs: birdseye-, ancho-, chipotle-, churchill-, och jalapeñopeppar. Att en av chilifrukterna heter som en engelsk premiärminister stämmer inte riktigt, men den doftar och smakar precis som man kan föreställa sig att hans kavajer luktade. Även lyxnachos och perfekt grovmalen paprika får följa med dem hem till MK-syds lokaler, där föreställningen äger rum. Klubben har beslutat att förlägga den första presidentvalsdebatten på samma territorium där Guvernören skapades, allt för att förhindra att jätteproblem uppstår.

Albert, frankofon som han är, viftar även fram en särdeles trevlig salami som hänger på torken. Det innebär att man låter den vila på ett ställ i rumstemperatur tills rätt doft och smak är kommen. Granvik hugger genast en decimeterlång bit, medan Jonathan bara kan titta på i ren avund.

En liten förklaring må vara på sin plats. Middagsklubben har ändå sedan de första gången hörde talas om chili-VM i USA varit övertygade om att de har kapaciteten att ta hem bucklan. Första gången de kokade chili bestämde de sig för att den fulländade varianten rimligtvis måste döpas till Presidenten. Men för att välja en president måste man presentera en grupp kandidater, senatorer. Planen är, när Presidenten är installerad, att resa till staterna och komma hem med prispengen om tjugotvå tusen dollar. Tolv tusen kommer gå rakt in i MK-fonden, och tio spenderas på en stor galaföreställning där en maxichili kommer tillredas. Tanken är att maxin blir en homage till alla som gjort det möjligt, fansen.

Den slutgiltiga shoppingturen sker på förmiddagen den 28:e. I god tid har klubben säkrat att en nästan tre kilo tung djupröd högrevskoloss väntar dem hos Willy (nej, givetvis inte den vidriga lågpriskedjan). Hos honom kommer duon ner på jorden igen när han vänligt men bestämt förklarar att de inte får köpa guldköttsfett att steka i. Istället hänvisar han till kollegorna på Melanders vilt, som huserar ankfett. Att det är fruktansvärt roligt och farligt att steka i detta fett ska de två senare bli varse.

Willy, den barmhärtige, låter dem dock köpa två burkar av hans finaste kalvfond.

Nästa anhalt är Söderhallarna. Här har MK räknat ut att nyckeln till chiliframgång finns. Sedan den före detta klåparen Sandström gjort sig av med illbattingen som inte visste vad tempura var har Jonathan och Granviks respekt för kötthandlaren på Södermalm ökat. Dessutom har de insett att den södra saluhallen lämpar sig bra för fläskprodukter, medan den på Östermalm visar stor skicklighet när det kommer till nöt. Gott så.

Under rekognoseringen fann de att Sandström saluför ett nästintill svartrökt grisben som doftar primitivt härligt av eldsvåda och sot. Märkligt nog etiketteras det dock som hundmat.
Efter att ha förvissat sig om att det inte innebär omedelbar fara för tvåbenta varelser att inmundiga benet, förefaller det en självklarhet att senatorn ska få sig ett att gnaga på. Planen är att låta det koka med och samtidigt fungera som omrörningsverktyg och slev.

Efter att ha konsulterat ostdisken beger sig riddarna till slagfältet och låter föreställningen börja.

Ankfett är som sagt hysteriskt roligt och farligt att steka i. Det blir aldrig bränt som smör, vilket tillåter en enormt hög värme att utvecklas i pannan. Det har också en tendens att bete sig lite trotsigt, om man så säger, genom att konstant spotta MK i ansiktet med glödande heta fettpärlor. Jonathans kök blir ordentligt insmort av kvackande fett och de båda inser att de borde gjort som Dexter, klätt in scenen med heltäckande plast innan de uppträdde. Högrevstärningarna får dock en underbar stekyta innan de, en efter en, ska möta sin skapare i grytan. Under tiden som köttet torteras förbereds artilleripjäserna i form av chilifukter som rensas, hackas och kokas. Tillsammans med majsmjöl och San Miguel-öl tar grytan sin form, och klockan är bara strax efter två. Vad som följer är ett nervöst umgänge där klubbens medlemmar försöker slappna av och ägna sig åt annat. Detta är dock lättare sagt än gjort eftersom de båda innerst inne bara vill stå och röra i och titta på sin skapelse under de dryga sex timmar den kokar.

För att illustrera följer härmed en kronologisk översikt över chilins olika tillstånd under kvartsdygnet den står på spisen.


Första timmen: pepparfukterna åker i och spelar till en början anfallsspel. Chilin är jättestark.

För att tämja den vildsinta chilisorteringen karamelliserar MK vitlöken i Muscavadosocker. Ner i grytan åker något som är godare än alla efterrätter i universum. Eftersom just efterrätter är för allergiker och arbetslösa är klubben extra glada åt detta möte.


Nu börjar Senatorn sätta sig, de olika mötesdeltagarna har introducerats för varandra, och den nervösa stämningen släpper allt mer. Detta kallas introduktions- och acklimatiseringsfasen. Notera även att pappa grisben är med och delibererar.


Efter att blygheten har släppt talar alla i mun på varandra. Mitt i ser vi en separatist som förgäves försöker fly. Detta händer ofta och är inget man som chiligud behöver ägna allt för stor uppmärksamhet, även om det är svårt att inte sitta sitta som klistrad i åhörarsalen. 


Här ser vi hur Senatorn självmant sorterar agnarna från vetet genom att skicka upp ankfettet till ytan. MK tackar för visat förtroende och följer Senatorns råd genom att sleva av fettet. Som alla vet är detta vad som utgör processen att brygga ett delikat djurvin. Detta sparas och dricks senare varmt som té, eller breds kylt på kex.


Framåt slutet, efter cirka sex timmar, går det väldigt fort. Senatorns stab kommer tillslut överens och alla olika deltagare sluter samman och bildar en underbar gegga. Nu är det sagolikt underhållande att röra i honom. Han viskar och väser om vartannat.

MK kontemplerar över slutfasen, när Senatorn fått säga sitt, och diskuterar hans slutgiltiga programförklaring.

Jonathan: Den är perfekt. Ser ut som bajs på en brottsplats.
Granvik: Det ser verkligen ut som hästskit. En så perfekt klump gnäggavföring att Järvsöfaks gömmer sig bakom skygglapparna i ren avundsjuka.
Jonathan: Den ser lite ut som om en medeltida bentransplantation har utförts på
ett utedass.
Granvik: Ja, det, mixat med pärleporten.