Restaurang Svinet
Medan Djuret och Pubologi har semesterstängt har köttkapellmästare Daniel Crespi med personal arrangerat en grissymfoni på den innergård som nås genom entrén till Victory Hotel på Lilla Nygatan 5 i Gamla Stan. Man kan inte boka bord på Svinet, utan gör bäst i att dyka upp en sekund i fem då stället öppnar.
Den enda förrätten på menyn, Gazpacho Andaluz (85 kr), är trevlig, men inte nödvändig. Dock borde brödet ha serverats innan soppan slukades och inte efter.
Soppan serveras i små flaskor, som hämtade från mjölkbils-Sverige.
Huvudrätterna består bara av olika delar grillad gris. Tillbehör som ingår är Münchensallad, en syndigt god rostad vitlöksmajonnäs, en nästan lika lysande kall och dragonstinn variant av béarnaisesås samt en rinnig men smakrik barbequesås.
Münchensallad: potatissallad med picklade grönsaker, bakat ägg, vinaigrette och baconcrisp.
Att välja mellan allt grisgott får MK att svettas. För att undvika mental härdsmälta beställer klubben in En karnivors dröm, alla detaljer för tre till fem personer (850 kr). Dagen innan hade två amerikaner rensat ett sådant fat, så visst fungerar det även för par. Granvik har MK-fanet Hjalmar med sig, så någon risk för överflöd av mat föreligger sålunda icke. Dock kan man tänka sig att Camilla och den av diabetes drabbade Stefan på kontoret skulle tvingas till sjukskrivning om de försökte sig på något liknande.
I dryckeslistan ger alla i personalen olika vintips. Kvällens servitör säger att det är han som är Kim. MK går så klart på Daniels linje och testar zinfandeln Turley årgång 2009 (700 kr) från Kalifornien.
Ett briljant val.
Från vänster: kotlett på ben, spjället, Salsiccia il suino och karrén.
Liggande på tallrik: den spanska superstjärnan Secreto de cerdi iberico de bellota.
Allt kött som serveras är svenskt, förutom Secreto de cerdi iberico de bellota som specialimporteras från Spanien. Styckdetaljen sitter vid skuldran på grisen och är ordentligt marmorerad och fantastiskt smakrik. Av någon mycket märklig anledning är just den biten svår att få tag på i Sverige. Om det beror på otränade svin, gränslöst vansinne eller lagen om alltings jävlighet vet nästan ingen.
Här har kocken haft perfekt tajming vid grillen och inte gått på myten om att griskött måste vara helt genomstekt. Köttbiten är saftigt rosa och helt sagolikt god. Näst bäst är den fantastiskt fina karrén. Salsiccian smakar helt okej, men får ändå ses som bänknötare i detta sammanhang. Det enda riktiga minuset på träbrickan är att citronen borde ha varit grillad.
Grismys.
Den enda förrätten på menyn, Gazpacho Andaluz (85 kr), är trevlig, men inte nödvändig. Dock borde brödet ha serverats innan soppan slukades och inte efter.
Soppan serveras i små flaskor, som hämtade från mjölkbils-Sverige.
Huvudrätterna består bara av olika delar grillad gris. Tillbehör som ingår är Münchensallad, en syndigt god rostad vitlöksmajonnäs, en nästan lika lysande kall och dragonstinn variant av béarnaisesås samt en rinnig men smakrik barbequesås.
Münchensallad: potatissallad med picklade grönsaker, bakat ägg, vinaigrette och baconcrisp.
Att välja mellan allt grisgott får MK att svettas. För att undvika mental härdsmälta beställer klubben in En karnivors dröm, alla detaljer för tre till fem personer (850 kr). Dagen innan hade två amerikaner rensat ett sådant fat, så visst fungerar det även för par. Granvik har MK-fanet Hjalmar med sig, så någon risk för överflöd av mat föreligger sålunda icke. Dock kan man tänka sig att Camilla och den av diabetes drabbade Stefan på kontoret skulle tvingas till sjukskrivning om de försökte sig på något liknande.
I dryckeslistan ger alla i personalen olika vintips. Kvällens servitör säger att det är han som är Kim. MK går så klart på Daniels linje och testar zinfandeln Turley årgång 2009 (700 kr) från Kalifornien.
Ett briljant val.
Från vänster: kotlett på ben, spjället, Salsiccia il suino och karrén.
Liggande på tallrik: den spanska superstjärnan Secreto de cerdi iberico de bellota.
Allt kött som serveras är svenskt, förutom Secreto de cerdi iberico de bellota som specialimporteras från Spanien. Styckdetaljen sitter vid skuldran på grisen och är ordentligt marmorerad och fantastiskt smakrik. Av någon mycket märklig anledning är just den biten svår att få tag på i Sverige. Om det beror på otränade svin, gränslöst vansinne eller lagen om alltings jävlighet vet nästan ingen.
Här har kocken haft perfekt tajming vid grillen och inte gått på myten om att griskött måste vara helt genomstekt. Köttbiten är saftigt rosa och helt sagolikt god. Näst bäst är den fantastiskt fina karrén. Salsiccian smakar helt okej, men får ändå ses som bänknötare i detta sammanhang. Det enda riktiga minuset på träbrickan är att citronen borde ha varit grillad.
Grismys.
Kommentarer
Trackback
