Linje Tio

MK-fanet Hjalmar har gått in i en ny fas i livet. Linje Tio-fasen. Sedan restaurangen, som drivs av folk som tidigare har jobbat på ställen som F12 och Frantzén/Lindeberg, öppnade för en vecka sedan har Hjalmar prickat in fem besök. Det handlar inte bara om att han bor på samma gata, Borgargatan vid Hornstull på Södermalm, utan det beror på att stället har langat fram bra käk.
 
Efter torsdagskvällens kräftskiva hemma hos Hjalmar har Granvik blivit så inspirerad av Hjalmars lovord att han dagen efter testar en lunch på Linje Tio. MK-generalen blir oerhört glad över personalens sköna attityd.
 
Granvik sätter sig i baren och mannen bredvid har precis ätit klart.
 
Barkillen:
– Var lunchen bra?
Gästen:
– Ja, det var gott.
Barkillen:
– Så, hur mår du?
Gästen:
– Bara fint, tack.
Barkillen:
– Det är rätt åt dig. (Sagt med ett hjärtligt leende)
 
Dock blir Granvik aningen förvirrad av lunchrätten Torskbrandade med fänkål. Lappskojs med fisk är i sanning en märklig rätt. Att påfundet är franskt kommer inte som någon överraskning. Det är gott, men potatismos med fisktrådar blir väldigt endimentionellt.
 
Lunchen serveras mellan 11.00 och 14.00 och man kan få både förrätt och efterrätt. Prisbilden är 105 spänn för en rätt, 150 för två och 195 för den som är syltgris och begår dessert.
 
För att se vad stället kan på kvällen återvänder Granvik fem timmar senare för en middag. Självklart är Hjalle med och även fyra av hans polare, som också är gigantiska MK-fans. Det slås snabbt fast att Hjalle allena får stället att gå runt och att alla andra gäster blir som en bonus. Det snackas om att Linje Tio till och med kommer att splittas i två bolag där det ena har hand om alla inkomster från Hjalle och att det kan bli så att det andra bolaget ibland kommer att låna deg från Linje Hjalle AB.
 
Medan man funderar på vad man ska äta är det ett lysande val att äta en charkbricka av hög kvalitet.
 

Miljöbild. Sympatiskt med ett grisben hängande i taket. Lite mer vulgärt med den uppstoppade kråkan.
 
Granvik har ju ett problematiskt förhållande till den svarta ondskan.
Kråkgate 1
Kråkgate 2
Kråkgate 3
Kråkgate 4
 
Granvik blir så distraherad att han gör seklets mest krångliga beställning då han helt skippar varmrätt och först beställer fyra förrätter, ändrar till tre och dribblar som en galen person för att lista ut vilken av rätterna som ska väck. Till slut blir det fikon med sherryvinaigrette och bacon som får kalla handen.
 
Straffet för att Granvik väljer bort bacon – i princip det enda av världens livsmedel som på rktigt kan anses vara heligt – kommer snabbt och träffar hårt. Blomkålen i den första förrätten är nämligen aningen överkokt och den gigantiska portionen är obegriplig. Inte ens om blomkålen hade varit perfekt kokad borde någon vettig människa vilja svälja så mycket blomkål. Köksmästare Daniel Gustavsson, som i fem år var kökshövding på F12, måste ha rökt crack. Den utannonserade hollandaisesåsen innehåller dragon och borde väl därför gå under namnet béarnaise, men den är god och räddar en del av rätten. Granvik lämnar dock hälften av all blomkål.
 
Köket återupprättar hedern med Bläckfisk & chorizo, färskost, vitlök & timjan. Korven är helt suveränt fyllig och bläckfisken har en fräsch smak av hav. Detta är rysligt smaskigt.
 
Grillad kronärtskocka, citron & persilja är okej, men Granvik åt nyligen en Grillad kronärtskocka på Chez Betty som överglänste denna med råge.
 
Stekt kalvbräss, höstäpplen & brynt smör serveras inte på dubbla tallrikar, utan den lilla tallriken befinner sig helt enkelt i Hjalmars portabla fotostudio. Äppelmoset hade gärna fått vara rumstempererat i stället för kylskåpskallt men syran i äpplena, nötigheten i smöret och de mjälla brässen med frasig yta bildar ändå en suverän helhet.
 
Till huvudrätt käkar Hjalle och Jocke Brässerat oxrevben, majrovor, senap & brödkryddor. Portionerna är gigantiska, men det är ju betyligt mer legitimt att frossa i kött än blomkål så det blir plus i kanten för att även den superhungriga kan bli supermätt. Oxköttet har en tydlig grillsmak och är mört och fint. Kanongott och vansinnigt prisvärt.
 
Rustik uppläggning av Kalventrecôte, oxmärg, hasselnötter & silverlök. Återigen en grymt bra huvudrätt. Köttet beställdes medium och var perfekt stek.
 
Den vidriga gästen ber personalen att rulla fram dessertvagnen. Granvik ser framför sig hur han döms för att ha dissat baconet och någon rullar fram denna vagn och utför en plågsam tortyr på honom i dagarna tre.
 
Granvik plockar snabbt fram en bild på en ytterst högerhänt kräfta från kräftkalaset att vila ögonen på.
 
Och i vanlig ordning, eftersom MK dyrkar tydlighet, redovisas notan.

Restaurang Ekstedt

Nytt för säsongen på Restaurang Ekstedt är att man inte längre beställer valfritt antal mellanrätter, utan nu får man antingen välja en femrättersmeny eller två olika trerättersvarianter. Eftersom trerätters är för kommunanställda, kristna och fembarnsfamiljer pekar Granvik på den stora menyn. MK-fanet Hjalle vänder och vrider på menyn och ger ifrån sig en Leif GW-kompatibel suck när det står klart att någon meny med sju mellanrätter inte står att finna.
 
Amuseupplägget innebär en löjligt smaskig minipizza med mozzarella och riven tryffel och kanongoda klämmor med ren och lamm.
 
Höbakad piggvar på ben med kronärtskocka, citron, vitlök, rostad bläckfisk och laxrom. En lysande start.
 
Skorstensbakad hummer med tomat, chili & rostad mandel. Utanför bild står en liten gjutjärnspanna med en dryg dl av den sinnessjukt goda hummersåsen, som består av så mycket smör att det smakar vuxen gräddkola. Hjalle bränner sig när han sträcker sig för att fylla på denna himmelska havssmörjuice, men det är det värt. Inslaget av rostad mandel lyfter rätten till genila höjder.
 
Granvik och Hjalle hade turen att hamna vid det stora stenbordet och får kvällen igenom svara på frågor från de trevliga kockarna som alla är stora MK-fans. Här byggs nästa rätt, som är:
 
Dagens svampskörd med minutrökt biff, tall & blåbär. Suverän hösträtt med råa kantareller, syrliga blåbär, härligt fyllig och fet svampsörja i botten och en perfekt smårökig, fint tärnad biff.
 
Vedugnsbakad fläsk med tryffelkorv & karamelliserad kål. Under ett berg av färsk riven tryffel ligger en underbart mör bit fläsksida. Brysselkålen har bra krispighet och tryffelkorven är en liten triumf.
 
Flamberad persika med chili, timjan, saltkolaglass & gjutjärnsmunkar. Under ett litet lager av persikasorbet döljer sig en otroligt god saltkolaglass som passar underbart till den varma, sötsyrliga frukten. Inslaget av timjan är knappt märkbart och chilin spelar också en minimal roll. Ett litet minus delas ut för att munkarna är kalla. Ett sådant här ställe som osar värme och eld borde kunna skicka ut glödheta munkar som bränner hål i tungorna på alla syltgrisar som likt dagisbarn och julpyntare dyrkar efterrätter.
 
Slutligen, eftersom MK dyrkar tydlighet, publiceras notan:
 

Mathias Dahlgren Matbaren

En av de anställda - han som gillar Paper - på Mathias Dahlgren Matbaren känner igen MK så pass mycket att han yttrar följande mening när han levererar den monumentala efterrätten "Ungsbakad vild choklad från Bolivia, tofféeglass, nötter" till Hjalmar: "Efterrätter är väl för dagisbarn och Wahlgrenfamiljen...?"
 
Granvik korrigerar den sköne hovmästaren med att det är dagisbarn och TV4-anställda som gillar efterrätter, samtidigt som han försöker dölja smulorna efter den ungdsbakade chokladskönheten som han nyligen har haft en kletig affär med:
Där har ni den – den syndigaste efterrätten i Stockholm.
 
Allting börjar så klart på ett mycket rimligare plan. En stor bunke kantareller med sotade sticklökar och en superreducerad kycklingbuljong kanske vore nåt?
Om sältan i denna rätt skulle tillkännagivas skulle EU sätta i gång en utredning om salthalt i mat som skulle vältras i sju år och kosta 400 000 000 000 Euro. Därför konstaterar Granvik kort att detta är bra. Han älskar det, men vill inte få ögonen på sig. Det finns folk som hatar salt.
 
MK-fanet Hjalmar tror att den amerikanske superbanksnubben Alan Greenspan sitter vid bardisken och käkar med två donnor. Efter en närmare granskning går Alan fri och Hjalle sjunker ned i sin mat:
Rödbetor &  jordärtskocka, tryffel, vattenkrasse och hasselnötter.
 
Rödbetsrätten var uppskattad när MK besökte Matbaren för ungefär ett år sedan:
http://middagsklubb.blogg.se/2011/july/mdmb.html
 
Den är lika härlig i dag. Detta kan vara världens godaste vegorätt.
 
Hällstekt grovmalen hängmörad entrecôte, gruyére, tomat, silverlök och vattenkrasse
 
En näve kapris ser till att sältan är på tå. Och lite friterad potatis på toppen. Gruyéreosten har antagit formen av en förbjuden kräm som sätter rätten i ett helt nytt perspektiv. Det här är sådant som man vill laga, men inte kan.
 
Friterad bergtunga & färskpotatis, råa primärgrönsaker, citron, majonäs och dill.
 
Hjalmar säkrar en laddning friterad fisk och även entrecôterätten, som han dyrkar förbehållslöst.

Eftersom MK är lika med tydlighet kommer notan här nedan.
På fredag stänger Mathias Dahlgren för sommaren och de bjöd på två sommaröl, så de syns inte.
 
Eftersom MK även dyrkar omåttlighet slutade lunchen med sju timmars balkonghäng hos Granvik, där det serverades biff med rostad potatis, ägg, lök och persilja:
 
Och frågesport där Granvik vann mot Hjalmar.

La Vecchia Signora


En av de saker som MK-fanet Hjalmar (längst till höger) hatar mest i hela världen är sansade beställningar. När sällskapet nöjer sig med förrätt och varmrätt och avböjer att vara med på extraförrätten Salume e Formaggi
(charkuterier, ost och inlagda grönsaker för två) ger han onda ögat åt alla.

När Hjalle har lugnat ned sig njuter han av en fantastisk förrätt:

Vitello tonato (kalvrostbiff med kapris och tonfiskmajonäs).

På länk från Örebro ber Kentha "Lord K" Philipson alla som inte röstar på hans och Dan Swanös läkemedelslåt att bli svårt sjuka och/eller dö.

Hjälp Örebrokillarna att ta hem segern i jakten på nästa Iprenlåt. Deras sjukt bra låt lyssnar man på här:
http://www.youtube.com/watch?v=BZxe7a_2NIY&feature=player_embedded

Röstningssystemet är helt klart inte ett bra system. Man får gå in via denna modersida:
http://iprenjakten.se/

Och leta reda på låt 294 som heter IBUPROFANE. Och ge den full pott i betyg.

Granvik sjunker ned i en friterad ost:

Ribiolaost, vit sparris, rödbetor, ruccola och salsa verde.

Att skära i en friterad ost och sedan äta den är att meditera. Granvik mår så bra mentalt att han (baserat på att Drömvinsten på drygt 120 miljoner på Lotto snart trillar in) högt lovar Hjalle en speciell present när han om mindre än ett år fyller 50 år: en konsert där Sleep framför hela "Dopesmoker" i en kyrka, där kyrkan rivs omedelbart efter sista låten. Efter giget rullar bandet in Hjalle i en överdådig joint och röker den.


MK-fanet Mange (till vänster på översta bilden) kör en kanongod mozzarella, som han trimmar med en respektabel mängd tv-salt.


Kaninlår med Karl Johan-svamp och polanta, som både Granvik och Hjalle äter.

Rätten hade vunnit på generösare inslag av svampen, men köttet har körts länge med vitt vin och är gott och härligt trådigt. Polenta är egentligen gul mannagrynsgröt och borde nog inte förekomma i mat, även om det passar ganska bra till kaninen.
La Vecchia Signora på Åsögatan 163 på Södermalm är hursomhelst värt ett besök och personalen är avslappnade och till och med roliga bitvis.


Piemontisk choklad- och mandelpudding är dallrig som bicepsmusklerna på en hemkunskapslärare och går ned med visst tvång. Otroligt amatörmässigt av Granvik att gå i efterrättsfällan.


Hjalle är rimligare och avslutar med en helt okej ostservering. När Granvik tar hem Drömvinsten ska han tillbringa det första året med att gå omkring i morgonrock i en takvåning med stor terrass drickande dessertvin, ätande stora mängder jättegod ost.

Och eftersom Mk dyrkar tydlighet kommer här bild på notan:

Flippin' Burgers

Man måste beundra inställningen att en bra hamburgare inte är något som man smäller ihop på en höft med frysta broskplattor och industribröd. För ett par år sedan drog Jon Widegren till USA och forskade i snabbmatens livmoder. Han for kors och tvärs över det stora landet, inspekterade allt från lastbilssyltor på vischan till finhak i New York och återvände hem till Sverige med hundratalet olika burgare färskt i minnet. För ungefär en månad sedan blev drömmen verklighet för 34-åringen: ett superamerikainfluerat hamburgerhak i Jin & Peters gamla lokal på Kungsholmen i Stockholm.

 

En bra, för att inte säga obligatorisk, uppladdning inför ett besök är att man kollar in bloggen där Jon löpande publicerade mängder av intressanta testresultat från sin pilgrimsfärd i nymalet nötkött. Klicka runt i arkivet längst ned till höger och njut.

 

Flippin’ Burgers har haft inkörningsproblem. Ganska snabbt stod det klart att ett stekbord av dockhusstorlek inte skulle palla trycket varpå stället stängde och ordnade om i köket. Ända sedan dörrarna slogs upp för första gången har kön på trottoaren vid Kungsholms Strand 157 varit konstant. Vid ett tillfälle, en fredagskväll vid 20-snåret, gav MK upp då det såg ut som om lokalen snarare erbjöd ett gratisgig med Pete Doherty än sålde ekologisk, skärpt skräpmat.

 

Men i går vid 17.30 lyckas Granvik och Jonathan, efter cirka 20 minuters kötid, få ett bord i den trånga lokalen. Allra längst inne i hörnet vid toaletten sitter den grånande nöjesjournalisten Jens Peterson och ser ut som Donald Sutherland, men annars är gästerna i 20- och 30-årsåldern. Alkoholtillstånd ska tydligen beviljas inom kort och så länge får man nöja sig med läsk, trefemmor från microbryggeri eller milkshake.


”Nä, om man kanske skulle ta och demonisera den vidriga lågpriskedjan Willys efter maten”, tänker Jonathan.




Burgarna finns i antingen enkelt (150 gram) eller dubbelt utförande (2 x 100 gram) med en prisskillnad på några tior. Det blir två enkla för Granvik, som struntar i strips.




En ren cheeseburgare. Bra bröd, otroligt smakrikt kött som har en rosa kärna och god ost. Dock har brödet inte rostats, samtidigt som bordsgrannarna får in sina burgare med svartbrända bröd. Den gode Jon har fortfarande detaljer att slipa på, men denna burgare än fantastiskt smarrig. Vid bordet står flaskor med ketchup, senap och dragonmajonäs men bäst är att låta köttet glänsa i fred.




På sin blogg berättar ägaren att Cricket burger var en av de burgare som han var mest taggad på inför resan och det blev även premiärburgaren när den intogs på Cherry Creek i Denver på resans första kväll. Den är trimmad med cream cheese, både inlagd och karamelliserad rödlök och jalapeno. Jättegott, men ändå inte i nivå med cheeseburgaren där det suveräna köttet verkligen kommer till sin rätt.



Jonathans korg med signaturburgaren Flippin som har två biffar, ost, karamelliserad lök, senap, ketchup och majonäs. Det blir tummen upp även för den kreationen och dragonmajonäsen blir ett perfekt, bealiknande tillbehör till stripsen (som dock är mediokra och kanske inte värda 35 kronor).


MK älskar tydlighet och transparens. Tanken var att från och med förra inlägget alltid publicera bild på notan, men här blir det tyvärr inte så. Granvik ger sig nämligen på att antidricksa. Summan för kalaset ovan är 470 kronor och Granvik tömmer lädret och langar fram 468 kronor och frågar om det går bra eller om han ska hala fram kortet. Killen i kassan tecknar visserligen att det är lugnt att antidricksa, men gör det med darr på manchetten. Av Jons kollegas förvånade blick att döma förstår Granvik att det som händer är lite udda, så det är inte läge att hänga kvar för att invänta kvittot.


Så här: serverar man inte alkohol förvinner dricksregeln. Visst, den kanske inte krymper till minusformat, men den försvinner.


MK lovar att göra återbesök när det serveras öl och vin och då ska det fan inte prutas.


Frantzén/Lindeberg köksluckan

"Vill bara säga att Björn Frantzén enligt min erfarenhet är det mest arroganta praktarsle som någonsin snört på sig ett förkläde. Att komma ut och läxa upp sina gäster om man råkar ha åsikter om maten är inte värdigt en sådan duktig kock. Jag kommer att dansa på Frantzén/Lindebergs grav när deras grovt överskattade etablissemang har imploderat under sin egen tyngd."

Signaturen Rex lämnade nyligen denna kommentar i Metros krogrecensent Jonas Crambys blogg, men annars kan man säga att Björn Frantzén och Daniel Lindeberg i det närmaste har helgonförklarats. Foodies från hela världen vallfärdar till den lilla lokalen på Lilla Nygatan i Gamla Stan i hopp om en förhandsvisning av himmelriket.


Pärleporten


Sankte Per


Gud med och utan glasögon

Granvik tar sig lite lätt för pannan när det visar sig att det är konditorn Daniel Lindeberg som har kökstjänst (de jobbar varannan kväll). Efterrätter är för barn, syltgrisar och diktatorer.

Som tur är visar det sig att Daniel är en fantastisk chef i köket och även en underhållare av rang, som gärna svarar på hundra frågor om det gastronomiska rymdskeppet Thermomixer och inte drar sig för att berätta om när en japansk gäst rapporterade om att superfärsk torsksperma får viagra att framstå som punchpraliner. Han meddelar också att kvällens meny innehåller fyra helt nya rätter.

Något som bör förstöras är trenden med macaroner, vilket konstaterades förra gången MK besökte F/L.


Potatistrassel och en liten morotmacaronfigur med anklever. Klart friterad potatis och en mjäll anklevermousse med morotskrisp som kropp är smasko, men en restaurang som aspirerar på tre Michelinstjärnor borde kunna klura ut en lite mer fantasifull start.


Färskost på getmjölk med gurka från Gotland & olivolja. Daniel berättar att släktingen Ivar Günther utvinner oljan från oliver från 200-åriga träd. Rätten är fräsch men aningen för mild och ointressant.


Ostron, fryst rabarber, grädde & enbär. Toppingen lyfter tyvärr inte det överskattade molluskdjuret nämnvärt.


För att få MK på glatt humör visar Daniel upp en bit kalv, som senare ska återkomma i svedd och hackad kostym.


Rå hummer, kryddor samt essensen av äpple. Gott, men perfekt tillagad hummer är betydligt godare. Precis som med macarontrenden har moderna restauranger en tendens att överservera råa livsmedel.


12 dagar gammal helgeflundra "sashimi" & äggcréme & havskräfta. Så här ska en "rå" rätt vara. Inslaget av citroncest är lysande och rättens krämighet och sköna, djupa fisksmak är förträfflig.


Här blottas en bit Iwagyubiff, för senare intag. MK minns besöket hos Willy Ohlsson i Östermalmshallen dagen innan nyår då köttmästaren erbjöd en bit sådant kött för 4 990 kr/kg och MK till slut nöjde sig med ett kilo guldkött. Daniel kampanjar för Iwagyuköttet som de köper från Anders Larson på Värmvik Säteri. Processen är väldigt kostsam och Anders flyger in embryon från New York och what not.


Iwagyukött-Anders glänser framför sitt 125-miljonersprojekt, som säkerligen innefattar fler byggnader... eller vad fan, nog kan kossorna som enligt en kollega till Daniel betingar ett värde av drygt 700 000 kr styck ha denna byggnad som bas.


Koleldad kalvtartar, talg från 11 år gammal fjällko (Stina), rökt Mälarål, löjrom från Kalix. Och torkad renpenis som inte nämns i den skriftliga menyn som man får med sig hem, men som tar plats i luckan.

Den bit kalvkött som vi tidigare under kvällen fick se svedd med hjälp av en skärbrännare och en bit japanskt elitkol kommer nu in som en lysande tartarrätt. Den torkade stjärnsnoppen har en väldigt diskret smak. På frågan om de har använt en bit av renens prakt eller både skaft och topp svarar han att "hela används men den är inte speciellt stor". Det är klart att rätten lyfter av freakfaktorn, men den hade stått sig stark även i könsneutralt skick.


Benmärg med iransk kaviar. Supersuddig och supergod.



Daniel visar hur man kärnar smör.


Saltmängden 2,2% i smöret var aningen i överkant. Eftersom detta kommer från saltdyrkaren Granvik måste det ligga någonting i kritiken, även om det nästan blev optimalt när man bredde smöret på det vansinnigt goda brödet som hade en låg salthalt. Man fick stora mängder bröd och även ett fantastiskt brynt smör och ett smaskigt smör med benmärg.


Gul lök, getmjölk, mandel & lakrtis. Det här är världens godaste soppa. Daniel avslöjar att hemligheten är att rosta löken, men det krävs garanterat mer svartkonst än så för att få till en sådan här extremt djup och förförisk löksmak.


Dyplockad pilgrimsmussla, tryffelpuré och buljonger. Det våta är som guds tårar och köttet är sensuellt, lite sött och salt.


Den pinfärska musslan släpper sin egen juice när den tillagas och dödssaften är himmelsk.


Här gör en kanna dashi entré.


Man häller den i skalet och njuter...


...tillsammans med en jättegod tartar på pilgrimsmussla och dess romsäck.


Marulk långsamt bakad i 4 h. Vit sparris bakad i 3 h med gran, citrongräs & mynta. Daniel berättar att de har forskat fram att det är bäst att tillaga sparrisen stående och att de har testat både tyska och franska vårsparrisar men att speciellt de franska suger: "De är alldeles för vattniga." Granoljan påminner om basilikoolja och tillsammans med den perfekt tillagade fisken är det här en höjdarrätt.


Dagens "Satioa tempestas" 36 ingredienser. Allt är så väl avvägt och gott och bra och halleluja att det inte är klokt. Rödlökspulvret till vänster på tallriken ackopanjeras av jordärtskocka, orange morot, gulbeta, broccoli, hasselnötter, rödbeta, svartkål, spenat, isop (SÅ KLART), unglök, hemkärnat smör, palsternacka, lila morot, kardborrerot (GIVETVIS), shitake, rödkål, vit morot, persilja, rabarber, kastanj, svartrot, buskkrasse, persiljerot, gemsallad, rotselleri, slånlav, anjapotatis, majrova, polkabetsskott, vitbeta, havssalt samt knaperstekta fjäll från Brax. Daniel droppar här bomben att brax är en fantastisk fisk att göra sashimi på.

Här börjar man bli ganska mätt, men efter en rönnbärsbehandling står gommen återigen i givakt.


Fryst rönnbär & äpple & svart te. Här minns man barndomen då det serverades bitter rönnbärsgelé till söndagssteken och man förbannade bärguden för att det inte var gelé på svarta vinbär eller andrahandsvalet röda vinbär. Som munstädare fungerar denna sorbet suveränt.


Den 42,5-månaders gamla stuten "Stuinin" från Anders Larson på Värmvik Säteri. Köttsmaken ger tårar i ögonen. Iwagyuköttet får Willy Ohlssons guldkött att framstå som Dennis Grillkorv. I slutet på kvällen pratas det om att när man blir ekonomiskt oberoende glider man omkring hela dagarna och dricker sött vin iklädd pyjamas sydd av wagyukött.


4-veckors vårkyckling, salt kycklingsmör & tuppkam. Oftast plockas vårkyckligen efter två veckor men här gavs ett par bonusveckor till fåglarna. Själva kycklingen och kronärtskockan både i friterad och ångad variant briljerar medan tuppkammen och leverpulvret agerar som freakfaktor. Tuppkammen confiterades i ankfett och det ganska slemmiga slutresultatet påminner om en korsning mellan kokt kyckingskinn och benmärg.

Vinpaketet bjuder på flera bra vita viner och ett rött kanonvin till kycklingen men F/L borde finslipa konceptet så att en större del av menyn backas upp av bra, röda viner.

Efterrätterna, som så klart tas emot med viss skepsism, går ändå hem:


Blomkål, rostat bröd, hasselnötsglass, eldat hö. Nästan samma beroendeframkallande känsla som när man äter Mathias Dahlgrens klassiska efterrätt med ungsbakad vit choklad från Bolivia.


Öl, jäst & primöräggula från Sanda Hönseri. Smaskig indian pale ale i glassform med en söt kräm fungerade så bra att plåtningen inte hängde med.


Fryst havstorn, Oolong thé, sjögräs. En perfekt avslutning. Även om man är mätt lirkar sig denna pigga, syrliga rätt ned.

Som det sista slutet serveras tre onödiga macaroner med smak av kaffe (bäst), hjortron (sämt) och semla (okej) tillsammans med en löjligt god, mörkröd Sherry.

Notan som man avlivade 4-veckorskycklingarna med fick man med sig hem:



Gondolen

"Efter maten dricker jag nästan aldrig starksprit. Om det inte är något bus på gång."

Citat Erik Lallerstedt.



"Efter maten kryper jag in i en kokong av Middagsklubbens President-chili och sover middag. Om det inte är något bus på gång."

Citat Leo Tangen.

Gondolen invigdes samtidigt som Katarinahissen år 1935. Man kan tro att folk på den tiden höll sig lite i skinnet och var ordentliga. Eller så tror man på den legendariska journalisten Barbro "Bang" Alving, som vid tidpunkten skrev i sin dagbok: "Du jublade över Sandemose i telefon, men jag vill inte påstå att jag träffat honom, jag har träffat en full dåre som visserligen var gräsligt rolig och stal bordssilver och satte sig vid andras bord och skulle gifta sig med uppasserskan och brände mig på kinden med en cigarr så det blir men för livet och det ena med det andra."

Bang själv drack ofta hårt och beskrev sig själv som "egocentrisk så jag borde skjutas". På en fest hos Alice Lyttkens sågade hon inför öppen ridå Vilhelm Moberg med dåtidens svar på "han här är en inkompetent jävla nolla". Moberg sa upp bekantskapen brevledes dagen efter.

Granvik känner sig nostalgisk. När han blickar ut genom Gondolens välputsade fönster och ser Birkabåten lämna hamn undrar han om Bang, som på 30- och 40-talet var ökänd i Stockholms krogsväng, kanske satt precis här när hon gjorde stan efter att ha återkommit till Sverige efter att ha slagit igenom som DN:s träffsäkra reporter på OS i Berlin 1936.

Bang var starkt emot Hitler och satt på läktaren i Berlin och räknade vilka länder som heilade respektive inte heilade: "Och var så lugn för höga Norden, där kommer det rödvita Danmark, och det brokigt klädda Finland och det flotta norska laget, inte en arm lyfts, och så kommer de svenske /.../ Men i svenska truppen höjs bara en arm, det är en fotbollskille, som hittat någon bekant i publiken, och den hälsningen är svensk. Den betyder 'tjena'".

Om stjärnreportern hade blickat till vänster mot Gröna Lund hade hon också sett Nöjesfältet, som bredrev konkurrerande verksamhet mitt emot Gröna Lund fram till 1957. En anledning till att Granvik tänker på svunna tider är att han för kvällen har sällskap med mormor Dagny, som åt förlovningsmiddag med morfar Gunnar 1948 eller 1949 just på Gondolen.


Dagny inleder med Carpaccio på kalv med citronmarinerad vit
sparris, parmesanost och brynt smörcrème
(125 kr) och gör tummen upp.


Granvik blir först perplex när 1/2 hummer med mango- och avokadosalsa, toast och citron (155 kr) serveras med en rejäl hög riven pepparrot. Kombinationen är dock inte alls så tokig.


Ankleverterrin med oxbringa, druvsallad, krusbärschutney och saltrostade macadamiannötter (145 kr) är en annan bra start.


Grillad hälleflundra med picklad fänkål, confiterad mandelpotatis och cidersenapsupremesås (295 kr). Dags för huvudrätter och MK-fanet mamma Granvik rensar fatet.


Halstrad röding med primörer, dillhollandaise och potatisterrin smaksatt med prästost (285 kr) har fin smak och fisken är bra tillagad.


Smörstekt abborrfilé med gräddstuvade spritärtor och stekt färskpotatis (285 kr). Granvik är mycket nöjd med både fiskens konsistens och att köket har lyckats få en fräschhet i gräddsystemet. Liksom till hummern rekommenderar servitrisen vinet Villa Maria Sauvignon Blanc 2010 och det är så lysande att Granvik tar in ett tredje glas.

MK:s utsände avslutar med en tia romdrink, medan andra i sällskapet testar efterrätter:


Vaniljcrème brûlée med chokladmacron (110 kr) får applåder, även om macronen bedöms som umbärlig.


Vit chokladmousse med jordgubbsgele på browniebotten (105 kr). Oklart om någon vill stå för den här beställningen.


Granvik kilar ned till Östgötakällaren och får sig en smakbit när Jonathan sänker en Ugnstekt fläsklägg med surkål & knödel (165 kr). Svålen är het som solen och krispig som Hestons morgonandedräkt. Ett briljant stycke gris, som gnags till benet.

Oaxen Krog

Efter sex timmar dukas ett mini-meth-labb upp framför Middagsklubbens representant Granvik, kapten G och kamrer Hjalmar. Strax därefter, vid midnatt, beger sig de tre med uppspärrade ögon till öns kalkbrott. Detta för att fånga lysmaskar till lysmaskfylld laxmun, en rätt som Jonathan skissar på inför nästa års Årets Kock-tävling.


Men allt börjar med att kapten G bjuder landkrabborna Hjalmar och Granvik på varsitt glas Captain Morgan efter avfärd från Nynäshamn.


Diverse charkuterier och hemslungad potatissallad agerar gomkittlare medan resesällskapet laddar upp inför kvällens sittning.

Oaxen Krog har hamnat på flera listor över världens bästa restauranger, men har aldrig fått någon Michelinstjärna. Vissa hävdar att det beror på att den bara har öppet 6 månader om året, men skulle det stämma borde väl inte heller El Bulli kunnat knipa stjärnor?
Hursomhelst är det sista sommaren i nuvarande regi. Den vackra villan och restaurangen på Mörkö är till salu och i slutet av 2012 räknar krögarparet Magnus Ek och Agneta Green med att ha förvandlat ett förfallet båtvarv på Djurgården i Stockholm till en restaurang "i samma klass som Oaxen". Då kanske äntligen en M-stjärna faller från himlen, men till dess får de nöja sig med ett celebert besök från MK-stjärnan Granvik.


Nere vid bryggcafét räknar Hjalmar ut vad det skulle kosta honom att köpa ön som present till MK.


En timme senare sitter sällskapet på Oaxen Krogs uteservering och
bekantar sig med inledningen på Tabberasmenyn: abborre med pepparotsskum. Det är en pigg start med en rejäl kyss av pepparrot och ett litet statement: "Mellanmjölksgommar gör bäst i att gömma sig i båthuset. Här lagar vi mat med attityd."


Mystallrik där vinnarna är en läcker klar jordärtskockssoppa och friterad jordärtskocksveloute, som är så härligt krispig utanpå och krämigt god innuti att Granvik funderar på om man kan skriva in i sitt testament att man ska doppas i den syndigt tjocka såsen och sedan friteras innan man jordfästs när nu den sista dagen har slagit till.
Därutöver ingår ett par av Oaxens egna charkuterier, torkad grön tomat med lök och en krispig ring som inte gör något större intryck.


Rödbetssystem där den friterade varianten i högra hörnet vann.


Rökta svartrötter. En favorit bland aptitretarna.


På vägen långt till vänster syns en liten agent utsänd av Willy:s (ja, den vidriga lågpriskedjan som jävlas med ärans man Willy Ohlssons goda namn). Målet för den lille lömske sparkcyklisten är att sladda så att det sprutar grus i MK-generalen Granviks mat så att han får stentarm och dör. Går inte det har han order att köra rakt ut i sjön så att serveringspersonalen ska bli distraherade och ge MK sämre service. Därför äts resten av middag i den mer skyddade matsalen.


Ibland åker ett sidoserveringsbord fram där personalen fixar och trixar. Här är det makrillsbitar som tillagas i två minuter i vatten kryddat med allöv.


Allövsinkokt makrill med sallad i luftlöksdressing, dragon-puré samt fruset rödbetsvatten & hyvlad hasselnöt. Trevligt sätt att tillaga fisk på och fin mix av olika smaker och konsistenser.


Tartar på älginnanlår & råräka med senapskräm, puré på inlagda enbär samt fänkål & rostade gryn. Bra skjuts av enbär och senap och de knapriga grynen är lysande kontrast mot den mjälla tartaren.


Musselbuljong sommarängssilas, för att sedan hällas över...


... Pilgrimsmussla tillagad i sitt skal med confiterad Skilleby-zucchini & grillad gurka, yougurtskum samt kronärtskockspuré. Fantastisk rätt. En av kvällens absoluta höjdare.


Hello fish face.


Ljummen havskräfta & kolgrillat torskhuvud med tallinfuserad spetskål, kålrabbi & gäddrom i smörad yoghurtvassle. När torskhuvudet transcheras frågar servitrisen vem som vill ha tungan och vilka som vill dela på läppen. Granvik, som har en liten påse torkade torskläppar i fickan, väljer den åtovärda lilla tungan (syns långt uppe i höger på bilden). G och Hjalmar försöker lista ut vem av dem som fick överläpp respektive underläpp. En mästerlig komposition.


Strömming & hummer med ”Oaxenkapris” i brynt smör med groddad mandel, persiljerotspuré & kumminkryddat ströbröd. Så ska en strömming tillagas och serveras. Granvik äter till och med upp strömmingens lilla öga, som under ätningen lossnar och blandas med resten av mumset.


En stor krokofant?


Nej, röllikablomskryddad kvigafilé från Järna. Serveras med varma sörmländska kantareller med paranötter & vinägerett på friterat kycklingskinn. Gott givetvis, men Granvik undrar om inte skumtrenden har börjat mögla.


Det knackas lera.


Lök bakad i blålera och lagrat saltat späck. Bättre på pappret än i verkligheten, tyvärr.


Potatisstomp med ingefära och rostad Ovikenost, bakad kumminkryddad lök & björkrisbakad rättika samt picklad kärleksört i brynt smör. Inte heller detta någon storslagen smakexplosion.


Vildoreganomörad kalvsadel med slånlav, svampkräm, äggula med fältmalörtsaska serverad med stenbitsrom & steksky från anka är däremot sagolik.


Stekt blodpudding & sidfläsk glaserat med Blaxta-lönnsirap, rostad purjolök, rostade fänkålsfrön & Oaxen´s kallrökta vildsvinskorv med äpple & oxsvanssky. Perfekt tillagad blodpudding och lysande tillbehör gör kvällens största upplevelse. Överlag har vinpaketet inte övertygat, men här serveras en bländande 2009 Antica Terra Pinot Noir Eola-Amity Hills Willamette Valley Oregon USA bio.

Efterrätter är för dagisbarn och diabetiker, så avslutningen på Tabberasen är inget som applåderas högt.


Varm granbarksost från Jürss med granbarksmulor & körvelkryddad hjortronkompott med syrlig semitorkad morot. MK är ostfreaks, men denna var för blek.


Ingefära- & libbstickakokt rabarber med glass & mousse på mannagryn, friterad risgrynsgröt. En bit grishuvud hade varit något att bita i.


Karamelliserad varm palsternacka med krokantsmulor, kärnmjölksorbet & salt lönnsirap. "Hallå, sockerförgiftning vid bord fem. Skicka hit en kanna saltinfuserad tuppbuljong och en kanyl, tack!"


Walter White kommer i stället in med ett portabelt litet meth-labb.

Mathias Dahlgren Matbaren

- Nämen är det Middagsklubben, utbrister en av Mathias undersåtar när klubben så äntligen gör entré i full kapacitet. Tidigare färder har enbart bemannats av kapten Granvik då Jonathan ofta varit upptagen (med att konstruera system som både inbegriper sträckt svanhals och karpgelé). Denna gång har dock även Jonathan bestämt sig för att ära Mathias Dahlgren med sin närvaro.

Ett av världens största matmedier har kallat det den kulinariska sakristian och Hjalmar ska under kvällen kalla krögaren gud. Platsen är Mathias Dahlgren: Matbaren och som vanligt får inte MK arbeta ostört. Redan när kanslichefen Mikael tidigt i våras annonserade att de två köksmullorna skulle besöka MD i juli hörde tusentals fans av sig med förfrågningar. Lukrativt nog bestämde ekonomichefen Jürgen att klubben skulle auktionera ut fyra biljetter till MD-kvällen. MK-fanet bland MK-fans, Hjalmar, var naturligtvis snabb att nypa en biljett. Resterande tre platser gick till Tobias, Anna och den minst sagt kontroversiella praktikanten Basse som tydligen skaffat sig ett välbetalt jobb.

Snabbt imponerar den ovan nämnda servitören (Mathias?) genom att sälja varsin folköl (Hantverksbryggeriets bonden folklig ale) till Hjalmar, Basse och dr. Granvik för 80 kr flaskan. Jonathan och Tobias jobbar istället med Nörrebro brygghus New York lager. Anna imponerar kanske mest genom att ropa in ett glas juice för 60 kr.

Dryckesmumset får hursom sällskapet att tänka klart och de första rätterna anländer snart.


Bakad ekologisk gåslever med salvia, rökt sidfläsk och druvor (195 kr) får åtminstone Jonathan att skratta glatt. Basse har mage att hävda att en sked skulle ha varit nog varpå Granvik mentalt lustmördar praktikanten. Hjalmar vill dock inte vara sämre än sin idol och ropar senare in en alldeles egen tallrik.


Här råder dock inga delade meningar. Rödbetor och jordärtskocka med tryffel, vattenkrasse, hasselnötter och lagrad ost (215 kr) är sagolikt god. Tveklöst det bästa på menyn enas senare alla sex deltagare om.


Sashimi på salmalax och renkalv med avokado, ingefära och pepparrot (235 kr) är en av Mathias storsäljare. Både Jonathan och Granvik är övertygade att sashimi inte kan bli bättre än den fisk den utgörs av, och är därför skeptiska. Hos Mathias vill duon njuta lagad mat. Basse övertygar dem dock att dela en tallrik med honom. Det är en farlig balansgång Basse går, men turligt nog för hans del är fisken kort och gott magnifik.


Jonathan har alltid gått sin egen väg, det gör han även när han beordar in porterbrässerad oxkind med rödbetor, stekt lök och pepparrot (245 kr). Strax under maginivå men en fullt habil kind. Sin egen väg går han eftersom det övriga sällskapet ropat in...


... Waguburgaren (350 kr). Tidigt står det klart att unge herr Taylor tyvärr gått bet på en alldeles fantastisk upplevelse. Mathias hamburgare är tveklöst den bästa MK testat. Liggandes på smörstekt surdegsbröd och toppad med riven tryffel är det dock kanske ingen större överaskning.

De två kökskosmonauterna Jonathan och Granvik har länge hävdat att Mathias Dahlgrens Matbaren är Stockholms bästa restaurang sett till ett möte mellan prisnivå och kvalitet. Att krögaren själv stryker runt hör kanske inte till vanligheterna, men å andra sidan är Middagklubben inte ovana vid att folk snokar runt när de uppträder:


Mathias...


... Följer intresserat Jonathan och Granviks show.

Restaurang Svinet

Medan Djuret och Pubologi har semesterstängt har köttkapellmästare Daniel Crespi med personal arrangerat en grissymfoni på den innergård som nås genom entrén till Victory Hotel på Lilla Nygatan 5 i Gamla Stan. Man kan inte boka bord på Svinet, utan gör bäst i att dyka upp en sekund i fem då stället öppnar.

Den enda förrätten på menyn, Gazpacho Andaluz (85 kr), är trevlig, men inte nödvändig. Dock borde brödet ha serverats innan soppan slukades och inte efter.

Soppan serveras i små flaskor, som hämtade från mjölkbils-Sverige.

Huvudrätterna består bara av olika delar grillad gris. Tillbehör som ingår är Münchensallad, en syndigt god rostad vitlöksmajonnäs, en nästan lika lysande kall och dragonstinn variant av béarnaisesås samt en rinnig men smakrik barbequesås.

Münchensallad: potatissallad med picklade grönsaker, bakat ägg, vinaigrette och baconcrisp.

Att välja mellan allt grisgott får MK att svettas. För att undvika mental härdsmälta beställer klubben in En karnivors dröm, alla detaljer för tre till fem personer (850 kr). Dagen innan hade två amerikaner rensat ett sådant fat, så visst fungerar det även för par. Granvik har MK-fanet Hjalmar med sig, så någon risk för överflöd av mat föreligger sålunda icke. Dock kan man tänka sig att Camilla och den av diabetes drabbade Stefan på kontoret skulle tvingas till sjukskrivning om de försökte sig på något liknande.

I dryckeslistan ger alla i personalen olika vintips. Kvällens servitör säger att det är han som är Kim. MK går så klart på Daniels linje och testar zinfandeln Turley årgång 2009 (700 kr) från Kalifornien.


Ett briljant val.


Från vänster: kotlett på ben, spjället, Salsiccia il suino och karrén.
Liggande på tallrik: den spanska superstjärnan Secreto de cerdi iberico de bellota.

Allt kött som serveras är svenskt, förutom Secreto de cerdi iberico de bellota som specialimporteras från Spanien. Styckdetaljen sitter vid skuldran på grisen och är ordentligt marmorerad och fantastiskt smakrik. Av någon mycket märklig anledning är just den biten svår att få tag på i Sverige. Om det beror på otränade svin, gränslöst vansinne eller lagen om alltings jävlighet vet nästan ingen.
Här har kocken haft perfekt tajming vid grillen och inte gått på myten om att griskött måste vara helt genomstekt. Köttbiten är saftigt rosa och helt sagolikt god. Näst bäst är den fantastiskt fina karrén. Salsiccian smakar helt okej, men får ändå ses som bänknötare i detta sammanhang. Det enda riktiga minuset på träbrickan är att citronen borde ha varit grillad.


Grismys.

Bonbon

– Ja hej. Vi är ett sällskap som kallar oss Middagsklubben och vi söker efter en restaurang som serverar fiskfoder.

– Hej! Vilket sammanträffande, här på Restaurang Bonbon serverar vi akvariegott för 55 spänn. Simma lugnt.



Nej, friterade sardeller är knappast kattmynta för människor. Alla fem vid bordet är eniga om att den lilla skålen med små torra sardellbitar suger mört. Det smakar faktiskt koncentrerad djuraffärslukt.

Betydligt bättre val från den korta väggmenyn med tilltugg är tryffelsalamin för 85 kr, Reggiano 36 mån med tryffelhonung för 95 kr och Mandelpotatischips med tryffeldipp & vinäger för 65 kr.

Reggiano 36 mån med tryffelhonung.


Och den isländska ölen Skjálfti är väl värd 69 spänn.

Restaurang Bonbons (betyder ungefär "bränn Willysbutiker"* på franska) system går ut på att man sätter sig vid sitt bord och inväntar att servicen kommer med stora fat med olika smårätter – som alla kostar 45 kr – som man säger ja eller nej till. Så håller man på tills man inte har något bord kvar, vilket dröjer ungefär två och en halv timme då nästa sittning sätter in.

Det vanliga upplägget med förrätt, huvudrätt och efterrätt existerar alltså inte. Dock lär det finnas efterrätter, för den som vill ta en mental tripp tillbaka till tidiga grundskolan där socker och serietidningar är livets krydda. Detta är givetvis inget MK bryr sig om att undersöka närmare.

I början är man så hungrig att man viftar in alla rätter som bjuds. Den första timmen bjuds dock bara två-tre rätter, så det är ingen våldsam demokratifest för gommen. Visserligen kan man hela tiden beställa saker från den lilla väggmenyn med kallskuret, ost och sådant, men ett lite större utbud av olika lagade smårätter i början av sittningen skulle vara uppskattat.

Det positiva är att de flesta av alla anrättningar är riktigt goda.


Toast “Pelle Janzon”, med löjrom och vakteläggula på frasigt bröd, är till och med ruskigt god.


Grillad tonfisk, ceasarcréme, bacon, reggiano är också en lysande liten komposition. När MK påpekar att vissa vid bordet fick två tonfiskbitar medan andra bara en bit säger först servitrisen att "i köket säger de att det beror på att det är olika stora bitar". Detta är struntprat och de mindre lyckligt lottade får varsin halv bit till som kompensation.


Överst: Ankleverterrine, fikon, sidfläsk, surdegsbröd kan ingen anklaga för att vara ogod.
Nederst: Grodlår, sallad, vitlök & persilja. Pigg vitlöksmajo, men grodköttet saknar spänst och har en svårfångad smak. Denna rätt kan man absolut hoppa över.


Tysk sparris, brynt smör, jambon bayonne. Sältan kan få vägarbetare att svettas. Granvik tar en klunk vatten och ler lätt innan han slukar den sista mjälla sparrisbiten.


Sniglar, tomat, schalottenlök, örter. De små skogsslemhögarna är lite svåra att locka ur skalet. Väl i munnen belönar de en med en ganska fadd smak av dy. Rolfs Köks supersmaskiga elitsniglar borde krypa hit och ge dessa murkna krabater en rejäl omgång snigelstryk.


Kalvbräss, king-oyster, anklever, krutonger. Herregud så gott. Nästa gång bör man roffa åt sig hela brickan själv. Prick lysande. 45 kr kan knappast spenderas bättre.


Västerbotten, svartrot, rimmad regnbågsforell, pepparrot. Stabilt.


Domtagris, surkål, rödvinssås. Krispig och fin.



Revben, coleslaw, cidersenap. Ytterligare ett trevligt svin.


Iberico kind, majrova, bearnaise. Riktig grym grisfest som avslutning. Bastant men briljant.

Ett återbesök till Kungstensgatan 9 i Vasastan känns givet. Men först ska MK återvända till Mathias Dahlgren Matbaren (2 juli) och kolla in vad Oaxen (23 juli) ställer till med under sin sista sommar i skärgårdslivet. Och så blir det PP-föreställning förstås.

* Ja, den vidriga lågpriskedjan som drar ned ärade Willy Ohlssons namn i smutsen.

Frantzén/Lindeberg

Det senaste halvåret har man inte kunnat öppna ett matmagasin utan att de har bildat färgglada dynghögar sida upp och sida ned. En macaron är ett litet franskt bakverk, som hämtad från en ”Dennis”-tidning. Att McDonalds har allierat sig med ett av Frankrikes mest kreddiga macaronföretag är det yttersta beviset för att denna trend bör förstöras. Jonathan är just nu uppe i de franska bergen där han tränar en rad framstående kockar i hur man komponerar en sjurättersmeny utan att blanda in macaroner.


Daniel Crespi från Djuret, Pubologi, Svinet och 12 X 8 Leijontornet smygfotad när han röker cigarr och tar ett glas rött i Gondolens vinbar och tänker att macaroner är för TV4-anställda.



Granvik från Middagsklubben tänker att Kryddig körsbärsmacaron med ankleverparfait som Frantzén/Lindeberg langar fram som första servering är ohyggligt god. Men den ser onekligen ut som ett litet irritationsmoment. Frasse borde ligga i förgrunden och inte plaska omkring i kölvattnet av årets stora supertrend. Var är synkroniserad svanhals med blåbärsslips när man behöver den som bäst?

 

Inte i Frasses charmanta avdelning Chambre Separée i alla fall. Den ligger tvärsöver gatan sett från dörren till Frantzén/Lindebergs ordinarie matsal på Lilla Nygatan 21 i Gamla Stan. En härlig man i hög svart hatt visade Granvik och tre stycken Middagsklubbenfans vägen till festrummet, där de välkomnades med god champagne i form av Henriot, Brut Souverain SA och fredagsmys i form av potatischips med tryffelmajonäs innan macaronen gjorde entré (på ett fat med maltjord). MK-Jonathan är som sagt i Frankrike och just denna kväll arbetar han med att ta fram ett nytt mis en place-policysystem för Joël Robuchons globala imperium, varför han låter MK:s corporate social responsibility-arbete falla på Granvik.

 

Potatischips med tryffelmajonäs

 

Ivern att överraska, ja rent av chocka, verkar ha lagt sig. Borta är lakritsluften, kaneldimman, den rostade potatisglassen och tobakshonungen. Frasses nya grej är råvarufanatism. Proteinen ska leva så nära inpå grytan som möjligt. Havskräftorna levereras dansande i askar där de kan överleva i fem dygn.

Trestegsraket

 

Den andra serveringen består av tre små rätter.

 

Den första är Inkokt havskräfta med gräddig äpplepuré smaksatt med vanilj serveras med grapefrukt, rostad mandel, färsk rosmarin samt en emulsion på äpplecidervinäger, mandelolja och lavendelhonung. Tyvärr är vaniljen för aggressiv och tar nacksving på den stackars havskräftan, som lägger sig som en blöt fläck på mattan medan vaniljen springer runt som ett yrväder och tjoar inför en oförstående publik.

 

Tack och lov räddas föreställningen av en sanslöst smaskig Tryfferad syrlig puré på pumpa med rostade hasselnötter, brynt smörpulver samt gräslök och krispig parmesan.

 

Det blir även stort jubel när den sista smårätten visar vad den kan: Kinden från gårdsgris långkokt i veteöl sedan bunden i syrlig potatisaioli under smältande grisfett serveras med saltad ansjovis och endivemarmelad.

 

Därefter är det dags för Surdegsbröd med hemkärnat smör samt rökt brynt smör.


Det rökta smöret doftar härligt av lägereld och smakar fantastiskt av glad ko och nytjärad båt.


Smör är någonting som Frasse storsatsar på. Först glömmer servitrisen dock att hälla på det brynta smöret i rätten Dyplockade kammusslor från Norge med bränd brödpudding, karamelliserad blomkål, höaska, krispigt vetebröd, brynt smör samt blomkålsveloté.

Tack och lov är det en upplevelse att smaka rätten i osmörat tillstånd, eftersom den ocensurerade havssmaken är en riktig ögonbrynshöjare. När sedan en rejäl dos smör väller ut över mussellanskapet mildras smakerna, men den harmoni som frambringas är smått sensationell. Parningen med Joseph & Bourrier Chateau de Beauregard, Pouilly-Fuissé "Vers Pouilly" 2006, Bourgogne är klockren.



Kammusslor innan smörtsunami

 

Torsk serveras med stekt, karamelliserad lök, löjrom från Kalix, dill samt sauce vin-blanc smaksatt med ansjovisspadet samt gräslök vänt i skirat smör

 

Servitrisen förklarar att det är dna-testad skrei-torsk. Skrei är tydligen en extra fet och fin torskvariant som vandrar längre än vanlig torsk. Nuförtiden dna-testar man torskpopulationen för att skilja fintorsk från fultorsk. Ett fullkomligt briljant system. Rätten är en tiopoängare, där sötman från den trådiga lökbomben och sältan från ansjovisinslaget bildar ett vinnande team.

 

Nästa anhalt har hängt med ända sedan Frantzén/Lindeberg startade för drygt tre år sedan.

 


Fattiga riddare ”grand tradition” med tryffel, 100-årig vinäger samt parmesan


Den öppenhjärtiga servitrisen berättar om när hon en gång råkade slå sönder en halvfull flaska 100-årig vinäger. "Det kanske är därför som man får en så liten prick elitvinäger", tänker Granvik som girigt skrapar de sista dna-molekylerna vinäger från stenbrickan när halva den fattiga riddaren återstår. Fräschören i rätten kommer från citronzest och säkerligen kan Frasse med framgång kränga denna signaturrätt i många år framöver.

 

Oxkinder från Svartådalen pocherade i porteröl och vinterkryddor sedan knaperstekta i lantsmör serveras med créme på ungsbakad jordärtskocka, glaserade rödbetor, syrliga lameller av unglök, stekt bröd, rostad lök samt en mörk oxfond och persiljevinaigrette.

 

Kinderna är körda i 72 timmar till 73 grader. MK-fanet Viktor var på Rolfs Kök i måndags och hävdar att Rolfs kinder var något saftigare och smakrikare, men att Frasses komposition ändå är en vinnare totalt sett. Granvik, som testade Rolfs oxkinder för ett drygt år sedan, hävdar dock att Frasse har fått till en mer delikat tuggmuskel. Roffes är mer saftig rakt igenom, medan Frasses är saftigt trådig innuti men har en härligt krispig yta som lyfter rätten, som kan beskrivas som en dekonstruerad kalops. Massolino Barolo 2006, Piemonte är ett lysande vinval.

 


Tour de France-ostbricka


Man får välja mellan vem som ska vara kommentator mellan Ulf Elfving (svenska) och Stellan Skarsgård (engelska). Granvik med sällskap väljer Ulf, som skämtar lite om doping medan han pratar om ostarna. Ostarna är överlag magiska, men bitarna är dessvärre anpassade för små landshövdingar.

Sorbet på rabarber med violcréme samt rabarber pocherade i granatäpplejuice


Riktigt god för att vara en efterrätt. Granvik glufsar till och med i sig krutonger av sockerkaka och är tacksam att sällskapet sitter i en insynsskyddad lokal.

 

Variation på citron, kärnmjölk från vår egen smörtillverkning och vanilj


Fräsch citronsmak, men inte ett oumbärligt inslag på menyn.


Cheeseburgare 2.0 med ketchup och senap

 

Kul avslutning på en överlag fantastisk middag. Återstår gör bara två olika afrikanska kaffesorter och en rad olika avec, där den dammiga punschen gör en glänsande comeback. Och notan, där det framgår att det lilla sällskapet har sänkt vatten för 500 spänn.

Granvik och Viktor utanför sitt lilla krypin

 

Del av styrelsen i MK Fanklubb: Hjalmar, G och Viktor

 

Dagen efter skålar MC till MK:s ära med en 365-kronors sommaröl, som faktiskt var übergod.


Mrs Brown

Man anar ett kapprustningskrig i det tysta mellan två av Malmös köttigaste restauranger, Mrs Brown och nykomlingen Bastard. Det började sannolikt med grisfotspajerna som dök upp oberoende av varandra. Sydsvenskans matproffs Lisa Förare Winbladh konstaterade att den djärvare av dem lät grisbenet sticka upp ur pajen (om man nu vill anlägga ett tävlingsperspektiv).

När Middagskommando Syd bestämmer sig för att inkassera en försenad 30-årsmiddag på Mrs Brown står glacerat oxhjärta på menyn. Gissa vad Bastard råkar ha samtidigt? Oxhjärta på toast med béarnaise. Slump eller ej – lycklig blir man av att inälvskulturen, denna matlagningens goregrind, befäster sin position i Sveriges gommar, magar och kök. Dels för att allt fler hittar fram till smakdjupet och konsistenserna i udda styckdelar – ökad efterfrågan betyder bättre tillgång – och dels för att ohämmad köttdyrkan är mer motiverad när hela djuret tas tillvara (vilket går hand i hand med Mrs Browns filosofi om ekologiska, närproducerade, säsongsbetonade råvaror).

Kvällen för drabbningen känner MKS representant ett sällsynt stort hopp för det mänskliga släktet. Den syster som följer med som recensionsassistent har nämligen levt på en veganliknande diet en längre tid, men känner sig nu redo för oxhjärta och grisfot som omväxling (eftersom dagen råkar vara den 1 april konstaterar vi att det skulle bli en bra, dubbelbottnad statusuppdatering på Facebook).

Menyn är indelad efter djur: ”Grisen från Krister Strömbecks  gårdsslakteri i Ilstorp”, ”Fisken och skaldjuret från havet i norr”, ”Oxen från Södergården på Österlen” samt anomalin ”Köttfri kost”, som bland annat rymmer en tvåhundrakronorsomelett (imponerande på sitt sätt).

MKS står som åsnan mellan de berömda hötapparna inför förrätterna Paj på grisfot med färskost, syltad svart trumpet & vintersallad (95 kr) och Glaserat oxhjärta med äpple och skivling på rostat bröd (95 kr). Svält på grund av beslutsångest är ett obehagligt tillstånd, så valet blir lätt: båda rätterna på en gång. Den fyrtio kilo lättare systern tvekar mellan consommé på oxsvans och mustigt öl (95 kr) – tillsammans med efterföljande val av huvudrätt skulle det innebära att vi smakat av hela oxmenyn – och grillad burfångad havskräfta med rosmarin och raps i sky från kräfta (135 kr). Tankarna glider iväg till nyfångade havskräftor på Isle of Skye i fjol och gör även detta val lätt.

Förväntningarna på hjärtat är skyhöga: kommer det att serveras pulserande av blod som hjärtpajen i ett avsnitt av ”True Blood”? Kommer det att bäras in ångande av mässande tempeldansare med bara överkroppar? Kommer jag att kunna sätta min själ i pant i utbyte mot demonisk styrka när jag sätter tänderna i det?

Någon har placerat en grönsakstupé på MKS oxhjärta

Verkligheten visar sig vara lite mindre visuellt magisk. Som syns på bilden – tagen med mobilkamera enligt Middagsklubbens fotopolicy – är det en hög med grönt och under den en hög med brunt. Den varken pulserar, ångar eller kommunicerar med telepati. Eller jo, efter första tuggan skickar den ett telepatiskt meddelande till syskonen: ”Var hälsad, ni dödliga! Jag är oxhjärtat, fantastiskt mört och smakrikt, som den felande länken mellan lever och högrev. Äppelsyran och den dova skivlingsmaken förstärker min mustighet på ett förnämligt sätt. Vallfärda till Widerbergs chark, köp hem fler av min sort och fräls alla du känner med min köttighet.”

En bonusupplevelse som kommer med hjärtat är konsistensen i de små äppeltärningarna, svampen och det svampiga rostbrödet – när jag tar en extra stor tugga av tillbehören skapar det samma munkänsla som jag inbillar mig att eskimåer får när de tuggar på sälögon (återstår att verifiera i ett kommande reportage).

Grisfotspajen ser inte ut att ha något gemensamt med fötter hur man än vänder och vrider på den, men gör MKS väldigt väl till mods med sin lena fläsksmak.

Gripande griskänsla

Fotköttet är sönderfallande, trådigt och saftigt och ger väldigt mycket griskänsla för pengarna. De syltade trumpetsvamparna har en aptitretande vinägerliknande syra som föder tankar på egen inläggning. Ex-veganen konstaterar nöjt att man blir ”mjuk i magen” av rätten, som rent smakmässigt visar sig vara svår att beskriva på annat sätt än just lent och mjukt. Undflyende men väldigt gott. Förrättsdrycken Spaten München (65 kr, nr 11333 på Systemet) passar perfekt till både oxe och gris med sin smakrikhet och balanserade beska.

Havskräftan kommer vi ihåg att fotografera när bara spadet är kvar, men det är en liten stjärtböj som torrsimmar på en brun spegel av spad.

Spad med inslag av stjärt

Denna rätt skapar kvällens mest motstridiga smakupplevelser. Kräftan i sig är närmast flytande i konsistensen så fort den når munnen och är som en skaldjursnektar man bara vill ha mer, mer, mer av. Tillsammans med ett glas mineraltungt och fruktigt Ürziger Würzgarten Weissburgunder Kabinett (85 kr, nr 73224 i Systemets beställningssortiment) är det kvällens mest förföriska (och kortvariga) smakupplevelse.

Kräftspadet med rosmarin ger däremot de märkligaste associationer. Gul isolering med inslag av svartpeppar och kräftsmör är en första tanke. Sedan spekulerar vi i att det är en reduktion på kräftans tarmsträng och systern konstaterar att smaken är jordig, bokstavligt talat. Det smakar inte gott, men inte heller riktigt illa – bara märkligt. Att smaka på spadet är som att titta på en bilolycka; man kan inte sluta. Vi smakar om, stärks i våra intryck (”fy, tycker du om detta?”) och smakar igen. Turligt nog avleder huvudrätterna vår uppmärksamhet så småningom.

Två delar oxe hamnar på tallrikarna: kinder brässerade i lök och märg med pappardelle från egen maskin (145 kr) och smörbrynt biff och vinkokt högrev i kompott på rotfrukter och potatis från Mossagården (249 kr). Att beställa oxkinder visar sig vara ett strategiskt misstag av MKS. Efter två förrätter med mört, trådigt kött och djup mustighet behövs det inte en helportion med mer av något snarlikt.

Some kind of oxkind

Kinderna är härligt möra och rejäla i smaken (de ligger väldigt nära en bra högrev) och pastan smakar mycket tydligare av sina grundråvaror än man är van vid, men i längden blir upplevelsen aningen enformig. Detta är något som i huvudsak MKS ska klandras för, även om någon sorts sallad eller annat tillbehör hade skapat en större dynamik i rätten. Dock känner sig de tuggande tu manade att laga egna oxkinder enligt köttmästaren Håkan Fällmans ”Kött” (se där ett vettigt namn på en kokbok).


Biff i träsk

Biffen tornar upp sig som en lejonklippa att visa sin förstfödde från, med en förtroendeingivande svärta i stekytan och ett lagom blodigt innanmäte. Rotsakssörjan runt omkring likar mest ett träsk i högsommarvärme och skär sig rent estetiskt lite med den skarpt utmejslade köttformationen.

Alla tankar på presentation försvinner så fort rätten smakas av. Efter en tugga kan himlen falla ned över våra huvuden, Asterix-style. Eftersom MKS inte har smakat Willy Ohlssons guldkött är referensramen ofullständig, men en godare biff har vi inte tuggat på i Skåne län. Att beskriva den här sortens upplevelser blir lätt överpretentiöst, så vi nöjer oss med att säga att vår relation till den här biffen är som Peter Griffins förhållande till The Trashmens ”Surfing Bird” i episod 2, säsong 7 av ”Family Guy”. Vi vill ha den i sängen, ligga med den och se den falla till sömns i våra armar.

Dessertutbudet – glass (25 kr/kula), tryffel (25 kr/st), crème brûlée (85 kr) och ”choklad dessert” (sic) (95 kr) – känns för tamt för att motivera en närmare bekantskap, så sällskapet tackar för sig och går hem och äter Häagen-Dazs Strawberry Cheesecake i stället. Nöjda med kvällen och tryggt förvissade om att köttrenden är här för att inte bara stanna, utan bara bli starkare och bättre med tiden. Och besvikelsen över att oxhjärtat och grisfoten inte påminde nämnvärt om de råa, ursprungliga djurdelarna övergår också i en harmonisk insikt: hjärtat hade kunnat vara en simpel matgimmick, men Mrs Brown lagar det för att det är gott, inte för att det är ett hjärta.

Jonn Palmér Jeppsson (med smakassistans av Moa Lönn)




Stockholms Matvarufabrik

Som sig bör är det full drabbning när MK anländer till Stockholms Matvarufabrik vid åttatiden. Gulddrakenomineringen (mellanklass) borgar gör att folk och fä hittar till det lite undanskymda läget på bakgatan Idungatan väster om Vanadislunden i Vasastan. Bland förätterna utmärker sig Pilgrimscarpaccio ”bouillabaisse” havskräfta, blåmusslor och skaldjursemultion (145 kr) och Smörstekt kalvbräss med jordärtskocka, tryffel samt karl-johansvamp och rostad lök (150 kr). Den djupa skaldjurssmaken är len men har ändå attityd. Kalvbrässen är mjäll som pudersnö och anrättningen andas harmoni och bra djurhållning. Päronet i Ankleverterrine på brioche med saltade pumpakärnor, hasselnötsvinegrette och päron (155 kr) tar över med sin pekande spritsmak. Själva terrinen är mumsig men smakar nästan som en efterrätt. Väldigt fettig och påminner nästan om lakritsglass.

Ankleverterrine


Pilgrimscarpaccio

Att få varmrätterna i halvportioner går inte för sig, medddelar servitrisen. Här måste man satsa allt på ett kort. Då leder stigen raka vägen till Smörstekt Marulkskind och pilgrimsmusslor med risotto på matvete, rökt sidfläsk och musselsky (260 kr). Det där med kinder är en stark trend bland Stockholmskockar, och den har nu alltså utökats till att innefatta invånare från fiskhabitatet. Kindmuskeln får jobba hårt eftersom det uppenbarligen är hysteriskt kul att vara djur varför man måste värma den länge innan ätning. Regeln för landjur är att ju längre i grytan desto mörare blir köttet. Vattendjuren jobbar i motsatt riktning varför kindoperation på blubbblubbdjur är en delikat historia. Slutresultatet blir lite torrt, men smaken är intim. Pilgrimsmusslorna är perfekt grillade och det rökta sidfläsket ger en skön sälta. Ärade MK-fanet Hjalmar greppar dock saltkaret medan Granvik låter bli (det går ett sus genom matsalen). 

Marulkskinder

Boeuf Bourguignon på oxkind med rostad vitlökspotatispuré, syrad pärllök och karljohansvamp (210 kr) är, som sig bör, en mustig historia. Mört smajlredskap och en vinsmak som dansar på tungan sin tyngd till trots.

Vid ett återbesök lockar Variation på Pata Negra gris - Lågtempererad grissida, rotselleri, rostat vete samt stjärnanisglace (265 kr) och även Oxfilé tournedos med tryffelpotatispuré vit sparris, halstrad anklever och rödvinssky (310 kr).


Smakfull konst


Mathias Dahlgren Matsalen

När Pär Bergkvist mumsade i sig etthundra Michelinstjärnor på ett år hamnade Mathias Dahlgren (två stjärnor) på plats tre i sammanräkningen. Alldeles bakom placerades The Fat Duck, Londonkrogen där Heston Blumenthal (när han inte ger folk matförgiftning) styr med exempelvis snigelgröt och valspya.

De enda av världens restauranger Pär ansåg vara bättre än MD var trestjärniga Plaza Athénée i Paris och tvåstjärniga Mugaritz i San Sebastian, som knep förstaplatsen. Tillägas bör dock att den svenske Michelinfantasten inte lyckats få bord på El Bulli, trots fyra år av ansökningsansträngningar.

Att få kika på Mathias Dahlgrens meny i förväg är stört omöjligt. Den skräddarsys efter vilka råvaror som är bäst för tillfället. Det finns några förrätter, huvudrätter och efterrätter men har man väl lyckats boka bord - inte helt lätt, man får boka max en månad i förväg och även om man ringer halv nio på morgonen en månad i förväg är det stor risk att det är fullbokat - känns avsmakningsmenyerna om fem eller åtta rätter mest intressanta.

Den mest omfattande menyn "Det naturliga köket" har en både avskalad och pretentiös titel, vilket passar bra. Maten och miljön på Mathias Dahlgren andas just viss enkelhet och - i högre utsträckning - hög ambition. Guldtema på toaletten, vitt lantligt (men ståtligt) i matsalen. Servicen är så klart snudd på provocerande bra. När man går på muggen blixtrar gärna någon i personalen fram och öppnar dörren och så fort man sätter sig till bord igen ser någon till att stolen dras bak och att en fräsch linneservett läggs i knäet.

På tal om blixt meddelar personalen vänligt men bestämt att man inte får fotografera någonting annat än närbilder på maten, utan blixt. Dock hinner pappa Granvik fånga en snabb familjebild (katalysatorn till att fotoreglementet luftas).

Foto: Mats Granvik (pappa och MK-fan)

Då MK av tradition inte gärna erbjuder läsarna bra bilder passar kamerarestriktionerna fint, så ingen fara för den fortsatta rapporten. Granvik råkar dessutom bränna av ett par blixtfoton av misstag under matresans gång.

Granviks familj vill uppmärksamma en födelsedag samt hedersomnämningen som offentliggjordes i samband med Matbloggspriset 2009. Jonathan undersöker möjligheterna att göra en gelé av utblåshål av vikval på ett laboratorium i Karlskrona, så han kan tyvärr ej närvara.

Varje rätt och dryck presenteras på max trettio sekunder. Föredömligt kort, även om man stundom får klura lite på exakt vad man har framför sig på tallriken.

Som amuse-bouche serveras potatischips med tryffelost, ett utplockat naturellt ostron och mer tunna chips av bland annat rödbeta och ren. En god start.

Till den briljanta brödkorgen återfinns bland annat kärnsmör från Danmark, en tub med färskost samt Mathias Dahlgrens första matminne - en underbar liten bulle med smör i:


Åttarättersmenyn inleds med:

Svensk hummer & rimmad sej med avokado, gurka, grapefrukt och pepparrot

Det är en riktig Hollywood-öppning. Välregisserat, men utan riktig integritet. Granvik tycker att det är en smula lättköpt och skruvar lite på sig i den abnormt sköna stolen. Han ser en chockbild framför sig, hur han efter sittningen tar en taxi till Rolfs Kök för att på laptopen skriva en medioker recension med Lantsorts Lager rinnande längs kinderna och dikalvssylta hängandes ur vänster mungipa.

Smakerna är rena, gurkan tornar upp sig och säger att ska du ta med en enda gurka i graven så är det mig. Fast det känns som om man lika bra kan säga "Fuck you, gurka". Du är en gurka, och kommer alltid att bestå av nittiosex procent vatten.

Den aggressiva pepparroten känns för skarp för anrättningen, vilket gör att den hyggliga hummern får svårt att andas. Rätten vinner dock stark sympati hos de övriga i sällskapet som berömmer de stiliga, fräscha svenska smakarna.

Dryck till första rätten: Meursault 1er cru Les Genevrières 2006 (Domanie Rémi Jobard, Meursault, France). Passar bra, inget att klaga på men ljuskronan i taket svajar icke.

Redan i andra skapelsen "Pumpa papper" viftas det med trollspöet.


Att arrangera pumpa, tryffel, mandel och parmensan på detta vis är inte normalt. Skummet i toppen lockar och toppen i botten, där de mest koncentrerade smakerna bor, ger en svindel. Tillsammans med pumpapapper tunnare än en kirurghandske bildas en förbluffande angenäm helhet. Campagnen Vintage Brut 1999 från Gosset är en genialisk sidekick.

Medan man tänker sig att Magica de Hexx och Gargamel trillar av en cykel i ren avundsjuka levererar den norsktalande servitören:

Havskräfta & griskind med ärtor, stekt blomkål, knaprig svål och libbsticka

Den här rätten är makalöst bra. Ärtguacamolen har en stöddig syra och en styrka man undrar var den kommer ifrån. Griskinden har en lätt vulgär smak, verkligen djup och härlig griston. Den är i fysiskt underläge gentemot havskräftan men dess koncentrarade djurkostym skulle knuffa undan vilket havsdjur som helst om inte mängden hölls i schack. Just kombinationen lite griskäft, mer havskräfta gör att det slutar med ett oerhört lyckligt möte.

Den knapriga svålen är undersaltad, som den alltid verkar vara när den serveras i offentlig miljö. Tråkigt, men den minimala mängden svål gör det till en ickedetalj. Delikata ölet Slottlager lämpar sig väl som dryck.

Rätt fyra är inte heller blygsam:

Stekt vetesurdeg & ost från ko
honung, olivolja, havssalt, svartpeppar

Den står upp och ser lite svår ut. Hur tar man sig an den? Man grabbar med labbar och första bettet smakar jättegott. Flottigt bröd.

Det är nästan efterrättskänsla på grund av sötman och den höga fetthalten. Men när man tar tugga två når man den smälta osten/pärleporten. Gud gömmer sig bakom en stor sten då han förstår att människan inte behöver honom längre. Nu finns vitmögelosten Sigvard Rödskägg från Vilhelmsdals Gårdsmejeri. Den rinner likt en syndaflod som blivit god. Det här är en maträtt man hittar på med genimössan på. Savdrycken från Jämtland är spännande, utan att vara spektakulär.


Tartar på biff och ostron
vattenkrasse, rå lök, tagemulsion

Den här rätten pratas det om i bilen på väg hem. Snuskigt rena smaker, som att gnida gommen med lyckopiller i form av kött/ostron-massa. Det är nästan skämtsamt enkelt, och skrattretande smaskigt. Att den utseendemässigt påminner om en liten olycka gör ingenting. Dryckesvalet Nögne Porter från Grimstad i Norge gifter sig bra med smakerna.


Morot & foie gras & lakrits, med rågbröd och fänkålsdill

Otroligt knapriga rågbrödsskapelser med en superkrämig smet av anklever (eller gås kanske?) och lakrits som exploderar i gommen för varje tugga. Len men smakrik morotsmousse till. Storslaget, både vad gällande smak och konsistens. Franska starkvinet Macvin de Jura med inslag av äpple, smör och nötter mår riktigt gott i sällskap med rätten, fast bäst mår den lycklige matgästen.

Dags för hudvudrätten:

Renfilé & blodcréme. Med brysselkål, lökar, äpple, druvor och mandel

Köttet är som sig bör blodigare än Stalingrad och ack så mört. Blodcrémen har en väldigt oblyg smak och kompakt konsistens. Först visar herr Kummin sitt mörka och vackra ansikte och strax därefter, när man kombinerar med köttet och löken och äpplet, så hissas en ytterst diskret liten curryflagg. Det hissar rätten till någon slags röd alert-nivå. Vem som tryckt på knappen eller vad som händer är oklart, men resultatet är snudd på bedövande.

Anar du en marionettspelare? Jodå, han finns, och går under betäckningen Esprit de Beaucastel 2005. Ett rödvin från Kalifornien som passar otroligt bra till anrättningen. Delikata inslag av mörka bär, choklad, tobak och örter.



Dags att lugna ned sig med "Kaffe & bulle", löjligt goda små toppar typ lyxiga mandelbiskvier och färska björnbär, samt en havtornssorbet och en grön sorbet med smak åt Mojitohållet.

Efterrätter är ju för dagisfröknar, vänsterhänta och familjen Wahlgren. Men nog smakar det väldigt gott, alltsammans.

Prismässigt är det på host-host-nivå (mat 1 500 kr och dryck 1 300 kr), men en sådan här lysande femtimmars matupplevelse kan inte vara annat än svindyr. MK kommer garanterat tillbaka, men först måste konkurrenter som Lux och Frantzén/Lindeberg synas i sömmarna.

B.A.R: Havsgrill på Blasieholmen

Som namnet antyder ligger fokus på sjövilt och på grillat. Att det ens ligger en del rött kött - av utseendet att döma högst ordinära versioner av entrecôte (italiensk) och andra landdjursdelar - känns onödigt. Till denna nyöppnade restaurang strax bakom Grand Hôtel går man för att decimera det fjäll- och skalbeklädda släktet.

På en genomskinlig glasskiva står de för dagen aktuella fiskarna uppskrivna med svart penna. Är man inte Ugglan Helge lär man resa sig från bordet för att syna utbudet. Eller så hakar man på serveringspersonen till fisk- och köttdisken belägen mitt i lokalen.

Fisk fisk fisk


Skaldjursansamling

En av kockarna jublar när Granvik pekar ut den enda abborren i besättningen. Kocken lovar att det är kvällens bästa fiskupplevelse och att den kommer att grillas hel.

En bit hälleflundra och en abborre laddar för kvällen

Martin har panik och väljer en uerfilé av ren reflex. Sandra går igång på en fast fin bit hälleflundra medan Hjalmar irrar runt planlöst. Till slut ger han ifrån sig ett hälleflundraliknande läte.

MK:s VD och ständige sekreterare Jonathan styr med ett stort MK-klubbhus som byggs på landet och närvarar därför inte denna afton.

Så här långt har gästerna fått jobba sittdynerna av sig med flera påfrestande val. Dags att slå sig ned och adoptera en pingvins vardag: slappna av och mys.

Den nya tillbakalutade inställningen ger betalt. Martin hade tidigare förnuft nog att offentligt klaga över att man inte kan beställa en småladdning hjärtmusslor, utan det är helportion som gäller. Den skånskknorrande klagosången snappades upp av servitrisen som tar grepp om verkligheten genom att leverera en stor skål av musselsorten i en underbar gräddspetsad vinbuljong, helt utan kostnad för sällskapet. Det signalerar en seriositet man inte ska baktala. Så är det också krögarna Henrik Norström och Peter Johansson från välrespekterade Lux som ligger bakom restaurangen. Och eftersom detta är premiärkväll kan det vara listigt att stryka gästerna medhårs. Man får hoppas att den generösa inställningen håller i sig.

Menyn inleds med kalla och varma smårätter. Sandra testar tre glada ostron (svenskt flatostron för 28 kr/st) med lök och vinäger-system samt tabasco. Tummen upp där, men gladast är nog Martin. Hans havskräftor gratinerade med Café de Paris-smör (165 kr för fem halvor) är otroligt smakfulla. Granvik och Hjalmar tar varsin hel kokt hummer (65 kr per 100 gram) och Martin och Sandra delar på en grillad kung av skaldjur.


Hummernästet

Är man barnslig ber man att få gå fram till akvariet och peka ut och döpa sin hummer innan den lyfts upp med en kratta. Granvik intresserar sig snabbt för Dennis. Dennis gillar undervattenshockey. Han ogillar ryssja, nät och Kavli. Servitrisen förklarar att humrarna har utarbetat en teknik som innebär att de spelar döda så fort de lyfts från vattnet. Detta i hopp om att man ska tröttna på dem och kanske ta en knaperstekt ungrissida med mandelpotatis, syltad lök och senap (195 kr) eller ölsbräserad biff med potatis (185 kr) i stället.

När Dennis hajar att stunden är kommen bryter han mönstret och ställer till med en liten scen. Han viftar hotfullt med klorna och gör ett utfall när Granvik ska fotografera honom. Dennis är från Kanada och har rest långt varför hans irrationella beteende måste förlåtas.

Dennis The Menace

Martin pekar ut Pedro och Hjalmar väljer Viking. Efter en hård viktmatch vinner Pedro på 550 gram.

Hjamlar och Viking


MC Hummer och Pedro (foto: Knasen, skärpa: Schassen)

Humrarna är suveränt tillagade och majonäsen som beställs som tillbehör för 15 spänn har ett bra bett av senap.

Dennis 2.0

Martin byter ut uern och betar i stället av tio stycken gratinerade havskräftshalvor till huvudrätt. Granvik är mycket nöjd med sin abborre vars kött är saftigt, perfekt saltat och har en behaglig grillton i smaken. Till huvudrätten väljer man tillbehör för 28 kr och såser för 15 kr. Granvik blir besviken på den mesiga chilisåsen med ingefära som kocken rekommenderade. Den påminner otäckt mycket om vanlig ketchup. Däremot är den grillade paprikan med fetaost och citron en höjdare.

Mitt under middagen mms:ar Middagskommando Syd en bild på en Immortal-öl.

Abbath-ölen

Hälleflundran har snygga grillränder och smakar ljuvligt. Sandras sallad på tomat, avokado, lök och oliver passar bra till medan Hjalmar underkänner potatisgratängen. Hur man får en potatisgratäng att smaka blaskigt är en gåta. Även bearnaisesåsen är ett svagt kort. Café de Paris-smöret är inte heller i toppform då det smakar för skarpt av örter och saknar den mångfasetterade botten ett dylikt smör ska ha. Däremot är kaprismajonäsen en tiopoängare varför Hjalmar ropar in en extra laddning.

På vinfronten ser det bra ut. Hjalmar och Granvik är otroligt nöjda med sin Domaine De L'Aigle Pinot Noir 2007 (655 kr). Däremot är drinkavdelningen knappast ett föredöme. Blåbärsmartinin är snudd på osmaklig och Caipirinhan når inga höjder.

Sällskapet inser att det haft tur när det gäller bordsplaceringen. Att tänka på när man bokar bord är att be att få hamna direkt till höger när man kommer in från entrén. Där finns ett mindre rum med några bås. En klart mysigare miljö än den stora, stimmiga och sterila matsalen på andra sidan barområdet.

Granvik och stor, stimmig matsal


Sandra höjer glaset till MK:s ära

På efterrättsmenyn finns exempelvis karamelliserad ananas med kokosglass (85 kr) och fattiga riddare med vaniljglass och hallonsylt (70 kr). Men efterrätter är för dagisfröknar och diabetiker så något sådant blir det inte tal om.


Rolfs Kök

Middagsklubben har två egentliga mål med sin verksamhet: att ligga i absolut kulinarisk framkant och att ha många fans. Det första delmålet sköter Jonathan och Granvik bäst själva, bakom stängda dörrar. Att få många fans kräver dock att MK gör vissa officiella framträdanden, oftast brukar det innebära att dinera på lokal med de mest hängivna fansen.

En sak som ofta brukar hända när MK ställer upp på dessa jippon är att fansen försöker imponera på sina idoler. På Djuret gjorde Hjalmar starkt intryck genom att se till att det dök upp en flaska Cornas för 1 545 kr på bordet. När genierna med följe besöker Rolfs Kök på Tegnérgatan är det Martins tur.

Rolf har två paradrätter: konfiterad fläsksida från Rocklunda gård med vitkål, ölkokt schalottenlök & rostad vitlök (215 kr) och rödvinsbrässerade oxkinder med gotlandstryffel & potatispuré (225 kr). Martin insisterar på att han måste ha båda, varför han beordrar en ung Rolf* att servera honom den ena som förrätt och den andra som huvudrätt – med båda rätterna i orginalstorlek/utförande. Jonathan och Sandra kommer överens om att det är smartast att låta sniglarna (20 kr/st) spela första fiol och beställer därför ett dussin av de rara små slajmklumparna.

Lektor Granvik funderar länge och väl och har till slut trumf på hand då han berättar för Rolf att det är sylta på dikalv från Ösvreta gård med parmesan, caponata & rucola (125 kr) han ska ha. När Rolf glatt förklarar att syltan är gjord enligt klassiskt snitt, det vill säga på ansikte och fötter, skiner Granvik upp i ett brett leende.

Martin inser ganska snart att han tagit sig vatten över huvud och det slutar med att han delar sin fläsksidesförrätt med Hjalmar, samt att de tu följer Granviks råd och även delar på en sylta.

Den som tror att sylta är fulkäk kan inte vara längre från sanningen. Rolfs är så beundransvärd att Granvik bara kan skratta när han sätter gaffeln till munnen. Smaken är nästan obeskrivligt bra (dagen efter har Jonathan och Granvik ett samtal där den unge påstår att syltan är godare än guldkött. Granvik förklarar snällt men bestämt att man inte får säga så, oavsett omständigheterna, men inser att hans kollega har rätt). Det Rolf gjort av dikalven ligger närmare trolleri än matlagning.

Sniglarna smakar härligt förbjudet. Inuti varje skal upptäcker man, när bostadsinnehavaren är avhyst, en svart smet. Middagsklubben vill veta vad det är och enas om att geggan är rasande trevlig att slurpa upp. Rolf talar dock inte klarspråk när sällskapet funderar över vad som kan vara så gott. ”Njaeh, det är… snigel” ursäktar sig Rolf och skyndar iväg in i det öppna köket. En trevlig sak med Rolfs kök är att det till och med finns några sittplatser som är placerade så nära som en dryg meter från spisen. En annan schysst detalj är att Rolf har gått i samma gymnasieklass som Bullet-gitarristen Hampus Klang.

Epicentrum (i köket skymtas Rolf, Rolf, Rolf och Rolf)

Martin, som inledde föreställningen så väl, har mage att klaga på att den konfiterade grissidan som kokat i ankfett i tio timmar är för salt. Middagsklubben tror knappt sina öron. Mycket riktigt är den välsaltad, men knappast aggressiv. Härligt fet och krispig svål agerar partytält åt det suveränt skära köttet. När en produkt fått koka i tio timmar i ankfett finns inte mycket pondus kvar i form av tuggmotstånd. Grisen är istället underbart mör, sönderfallande och ljuvlig. Till den serveras som sagt en syrlig vitkålssallad, ölkokta chalottenlökar och potatispuré med rostad vitlök. Genialiskt!

Fansen har i afton valt att gå emot MK genom att välja motsatta huvudrätter vilket resulterar i att både Martin, Hjalmar och Sandra dinerar oxkind. Den är naturligtvis också välgjord även om Jonathan förklarar för sällskapet att den är lite mer monoton i smakerna. Potatispurén med tryffel har den där underbara och oförklarliga smaken som den bör ha. Tryffel smakar ju gott men på ett sätt som är mycket svårt att beskriva, det är lite unket och fult. Kinden har också fått sig en rejäl sittning på spisen. Den är, precis som grisen, fantastiskt mör och härlig. Marinerad i vin i två dagar för att sedan spendera sina sista tolv timmar i en kastrull på sjuttio grader.

Förutom Piggvarsgratäng med pilgrimsmussla, hummer & Champagne (415 kr) - som MK först hade tänkt beställa in och dela på som efterrätt, en plan som övergavs till följd av mättnad - håller sig varmrättspriserna kring tvåhundrakronorsstrecket. Väldigt generös för så ohyggligt välkomponerad mat och bländande service. Det här är ett ställe MK kommer att vallfärda till. Och varje gång kommer dikalvssyltan att tillbedjas som den heliga babyko den är. Granvik funderar på att åka tillbaka till Rolf, köpa loss tre kilo sylta och ha den som vintermössa/proviantmössa nu när kylan kommer krypande.


*Rolf kan heta någonting annat, men det är inget MK stödjer

City 4800

"Nya menyer kommer snart. God fortsättning" står det på City 4800:s hemsida. Ja, glad jul på er också. Det här med digital uppdatering är nog inte prio grande för personalen på finkrogen som dök upp på Gullmarsplan för drygt ett år sedan. Då var priserna högre, men har sänkts för att appelera bättre till de syltgäster som verkar röra sig i det kvarteret.

Visst är den föredömligt korta menyn generöst prissatt. Få huvudrätter springer över tvåhundrakronorsstrecket. Förbryllande är att kocken rekommenderar kycklingen med risotto medan kyparen avråder från just kycklingen då tjugotre stycken pippifåglar är på väg ut i den svartvita, strama matsalen.

Ännu mer anmärkningsvärt är, förutom att Tiamat spelas i högtalarsystemet, att bröderna Hanses är på plats.

Mitt i middagen vänder sig Peter Hanses till Martin, som han aldrig träffat tidigare, och frågar "Varför hatar du mig?". En förklaring till den frågan är att Peter intuitivt förstår att alla hatar honom. Martin spelar dock det sociala spelet med stor skicklighet och övertygar Peter om att han tycker att bröderna Hanses är ett kanonkoncept.

Stor-Hanses, Daniel, är den av de två som har smaklökarna i trim. Han är den som ber kyparen kyla ned rödvinet 3-4 grader och han är den som testar musslorna för en dryg hundring. Helt ok smak på skaldjuren, men inget sanslöst.

Stället har märkligt nog respekt för Peters fäbless för ickedjurisk kost. Ingen vegetarisk huvudrätt på menyn, men kyparen lovar att köket roddar ihop någonting smaskigt. När potatispuré toppat med svartrot, gulbetor och kantareller kommer in förstår Peter inte vad han har framför sig. Efter att han ätit rätten är han inte mycket klokare. Granvik provsmakade dock och intygar att de 185 kronorna var väl spenderade. Fräscht och balanserat.

Tråkigare är det för de i sällskapet som bokat ställets dyraste rätt, biff med chipotlecréme, avrunnen gräddfil och rostad potatis (225 kr). Att ha med ordet avrunnen på en meny tyder på mentalt läckage. Värre är att chipotlecrémen är lika grund som en plastfilm. Hettan är allt som märks, det finns ingenting där bakom. Hur man kan göra en chipotlecréme som inte har en schysst rökighet är ett mysterium. Att öppna en burk chipotlekonserv och hälla ut spadet ger en märkbart bättre smak. Märkligt.

Men det sorgliga med rätten är köttet. Biffen är perfekt stekt enligt medium/rare-modellen. Men köttsmaken är tunnare än Bambi. En typisk Ica-biff och då vill man gärna langa upp en extra hundring och få en bra hängmörad svensk biff. MK slänger City 4800:s sparpaket rakt i nyllet på sparivraren. Ska ni ha biff på menyn och ha ambition så servera en vettig variant, tack. Och ta betalt för det. En bra krog lyckas tömma fickorna på gästerna, så enkelt/svårt är det.

Då är det betydligt smartare att gå på den hyfsat väldresserade kycklingen (175 kr) eller den underprissatta hastigt stekta råbiffen med persiljesmör och pommes frites (115 kr).

Martin råkar berätta för personalen att en stor matskribent ingår i sällskapet, varpå det serveras fri Fernet till alla. Smart drag då Fernet är äckligare än Gud. Vad man än ätit innan framstår det som mumma för gommen, men MK har spelat in allt med sina omtalade smaklökar och kan på så sätt recensera middagen.

Innan det är dags att bege sig till Fryshuset och Amon Amarth och Entombed säger Daniel en viktig sak till Rikard (sångare i Regurgitate): "Jag vill gifta mig med dig. Och jag är inte homo... jag är snarare homofob". Peter håller sig på en mer rimlig nivå och klargör för Rikard att han ser exakt ut som Legolas i "Sagan om ringen".

Nej, det bästa med den här kulinariska kvällen var när Daniel och Granvik under eftermiddagen delade på en flaska Chateau Musar Gaston Hochar 2001. Libanesen. Grisblod, hästandedräkt, syndaflod och slaveri är några av smakbeskrivningarna.


Djuret

En mörk höstkväll lyser Middagsklubben upp sin tillvaro med att avlägga en visit på Djuret, Leijontornets relativt nyöppnade bakficka. De två matkonstnärerna är för aftonen ackompanjerade av den gode herr Hjalmar. Jackorna hängs på krokvågar man i vanliga fall använder till att väga djur på. Väggarna är dekorerade med suggestiv djurkonst och slaktscheman över gris och ko fungerar som dukar.

Premiärdjuret gris har bytts ut mot skogens konung. Krogens koncept är att köra ett djur i taget, med en snäv meny baserad på djurets mest fördelaktiga ytor.

Hjalmar beter sig som en karl och beställer en 0,8-liters Samuel Adams (115 kr). Granvik och Jonathan beter sig som små möss med färgglada propellerkepsar då de ber servitören om ett snäppet mindre ölkrus. Ovetandes om att Djuret enbart sysslar med storlekarna 0,8 L och 0,28 L (40 kr) resulterar det i att Middagsklubbens medlemmar tvingas skåla med varsitt medicinmått i nävarna. Granvik beställer snabbt in en 0,8 L och hoppas att ingen sett honom.

Skål

Raskt kommer en munter servitör springandes med busfärskt dinkelbröd samt en tekanna fläskbuljong som amuse bouche. Båda två briljanta. För en Icakurirengom är buljongen på tok för salt. Middagsklubbens smakpaletter klapp-klappar dock åt kockens förmåga att fullständigt avstå gängse saltningsregler, och istället tv-salta tills han skäms och skrattar om vartannat.

En skön detalj är att Djuret känns som en delikat finkrog och avslappnad ölstuga i perfekt symbios. Servitören spiller gladeligen ut lite öl på Granviks bordsyta utan att torka upp eller be om ursäkt. Vem bryr sig om lite utsplid maltdryck när servicen annars är fullständigt bländande. Överkypararen Daniel förklarar för MK-sällskapet att en annan prominent matrecensent nyligen förärade restaurangen med ett besök och att denne beskrev rätten älg "Bourguignonne" med tryffelpotatis (290 kr) som "ett riktigt tungt barockskåp".

Två förrätter finns alltid på Djuret: Friterade grissvålar med majonnäs (55 kr) och Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader (190 kr). Det sistnämnda rör sig om en spansk lufttorkad skinka, som förvisso lockar, men det Middagsklubben drömt erotiska drömmar om den senaste tiden är givetvis det friterade svinfettet som man sedan doppar i fett.

Svålen är krispig men Granvik, som har den danska fläsksteken färskt i minnet, blir ändå lite besviken över att härligheten inte har den rätta sältan plus muttrar över att den gyllenbruna färg en fläsksvål bör ha lyser med sin frånvaro. Granvik och Jonathan njuter ändå av sina skålar medan Hjalmar lämnar sin skål i princip orörd.

Buljong, svål, dinkelbröd

Djurets pilsnerkorv på älg i bröd med husets senap, ketchup, surkål och majonnäs (95 kr) är en lek med den klassiska nattbukfyllan korv med bröd. Köket har fått till brödet så gott som identiskt med ett korvkioskbröd, och om det är någon egentlig bedrift att skryta med vette tusan. Själva korven är fyllig och smakrik och tillsammans med de välbalanserade tillbehören blir det till en behaglig övergång från den knaprigt nöffande inledningen till den brölande huvudrätten.

Korv med bröd, älgstyle

Daniel, denna mästare bland matsalspersonal, blir helt till sig av glädje när trion ropar in en magnumbutelj av Jean-Luc Colombo Les Ruchets Cornas 2003 (1 545 kr) och berömmer gästerna för det utsökta valet. Ett Syrahvin från Rhonedalen vars druvor växt på (minst) nittioåriga vinrankor. Daniel beskriver vinet - ja håll i er nu - "Som en hora i butelj".

Först tror Granvik att han hört fel, men det visar sig att samtliga hörde samma sak. Ingen förstår exakt vad han menar, men Daniel ler stort och trion tänker att en man med så där perfekt bakåtslickat hår kan använda vilka uttryck han vill utan att det blir orimligt. Lite obscent, javisst, men oväntade beskrivningar verkar vara en Daniels många talanger.

Daniel beskriver inte Granviks val av huvudrätt med samma glöd som han gjorde med älgbourguignonnen. Älgbiff med grönpepparsås, smörstekt lök, rårörda svarta vinbär och potatisgratäng (325 kr) får finna sig i att bli kallad "Typ biff med potatis". Älgbiff skiljer sig från kobiff på det sättet att det inte är tal om olika steklägen. Servitören, en av Daniels undersåtar, frågar inte ens hur man vill ha den stekt eftersom både rare och welldone är uteslutna för att köttet då blir för segt eller torrt.

Köttet som kommer in är ljusrosa, saftigt och smakrikt och helt underbart. Potatisgratängen är tillagad till perfektion. De svarta vinbären är syrliga och småsöta på samma gång och sätter en fantastisk prägel på rätten. Den rikliga mängden gör att svartvinbärssmaken tar överhanden och den milda grönpepparsåsen får spela statist, vilket faktiskt nog är den bästa lösningen. Granvik är helnöjd och det är först när han tar ett smakprov av älgbourguignonnen som han inser att det finns grader i älghimlen.

Älgbiff

Både Middagsklubbens ständige sekreterare Jonathan och dess största fan Hjalmar inser omedelbart att de träffat rätt när det så kallade potatismoset anländer. Det är så vansinnigt mycket smör i purén att det vore närmare sanningen att kalla den något annat. Daniel, denna servisens mästare, förklarar glatt att potatisen främst används för att binda smöret med tryffeln. Smörmoset är tänkt att spela försvarsspel medan bourguignonnen är tänkt att visa vägen. Hjalmar och Jonathan funderar istället på hur man kan förvara smörmoset, för att, säg, bre det på bröd eller doppa ölkorven jambalaya (enormt hög fetthalt) i.

Hjalmar och Jonathan

Naturligtvis är bourguignonnegrytan inget annat än magnifikt god. Den är tillredd enligt klassiskt snitt med champinjoner, rött vin, fläsk och lök. Som en pikant detalj har Daniels undersåtar även adderat oxmärg – Middagsklubben kan knappast påstå att den märks särskilt väl, men är övertygade om att märgens frånvaro skulle inverka på slutresultatet.

Anrättningen har alltså redan beskrivits som ”ett tungt barockskåp”, och MK kan inget annat än instämma. Om Jonathan och Hjalmar själva måste formulera en beskrivning av grytan beskrivs den som att arbeta sig trött med en mustig slägga och bli avlönad med två kistor guld.

Älg bourguignonnestyle (Foto: Åsa-Nisse. Skärpa: Klabbarparn)

En generös sak med Djuret är att de jobbar med ”ett fast kronpåslag på 150 kr per flaska. Detta för att gästen ska kunna dricka riktigt bra viner till en rimlig peng”. 1 545 kr för en flaska vin är givetvis inte rimligt, och när Granvik, Jonathan och Hjalmar först förde glasen till munnen var stämningen inte på topp. Hjalmar tog dock snabbt kommandot och förvissade gruppen om att vinet skulle gynnas av att stå och mysa ett tag.

Och det gjorde det. Det gynnades något helt enormt.

Sylt, djuphavsdykning, vispgrädde och bonddrängsslagsmål är adjektiv som används när sällskapet diskuterar vinet. Det är som att smälta ned en fransk idyllisk lantgård, med personal och allt, och dricka den samt undgå åtal. MK saluterar än en gång Daniels geni.

Älgvin

Slutligen vinkar Hjalmar in en osttallrik (145 kr) samt ett fat Jamon Iberico Gran Reserva 42 månader, bara för att det är lite ”fan va gott, liksom”. Han kommenderar även Daniels undersåte att ge honom ett glas spanskt rött vin som tyvärr inte faller honom på läppen. ”Nej, nu är vi nere på jorden igen”, muttrar Hjalmar.

Allt som allt befinner sig dock fortfarande sällskapet i omloppsbana när de promenerar hemåt genom Gamla Stans gränder. Tillsammans funderar de över hur kopplingen mellan läromästarna Daniel och Willy Ohlsson ser ut.


KOMMANDE DJUR & VIN PÅ DJURET:
Kalv och Toscana 12:e okt
Rådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e nov


Kalv och Toscana 12:e okt
Rådjur och Bordeaux västra 26:e okt
Gåsameny och Bourgogne 9:e nov
Kossa och Kalifornien 16:e nov
Julegrisen, Pomerol och Saint-Emilion 30:e no

Nem Nem Qúan

Åsögatan 90
Öppettider: Mån–fre kl 11–22, lör–sön kl 15–22


Middagsklubben håller på att sätta ölet Hanoi i vrångstrupen när förrätterna gör entré. Papayasallad med jordnötter ser ut som färgglad pizzasallad och nem (färska vårrullar) påminner mest om ett preventivmedel. Förvisso funderar klubben på om det går att tillskansa sig något annat än skräp för de cirka sextio kronor som spenderats på vardera anrättning. Med Willy Ohlsson och hans guldkött som referens förefaller prislapparna närmast löjeväckande låga.


Era gastronomiska väktare befinner sig på Nem Nem Qúan. Det vietnamesiska köket stoltserar inte med någon vidare representation i Stockholm. Därför är det skönt att restaurangen på Åsögatan 90 försöker bryta mönstret. Namnet ger associationer till det man kanske främst förknippar den vietnamesiska kokkonsten med: Nem.

Lyckligtvis smakar kondomkompisarna bättre än de ser ut. De kylda glasnudlarna retas med sinnena, och koriandern bryter av det hela fint. Dipsåsen som de serveras med är så god att man skulle kunna dricka en karaff av den rent. De två vill kidnappa den lille såsmästaren, men inser vidden av brottet. Därför läggs arbetet ut på praktikant-Kristian.

Även de friterade vårrullarna är intressanta, men inget man döper sin förstfödde i.

Papayasalladen är i det närmaste briljant. Det är en okänd (för andra än Middagsklubben) respekt för grönsaker som bringar denna rätt till liv. Grönsakerna är löjeväckande krispiga, och papayan är söt och läskande på samma gång. Jordnötterna spelar förvisso en biroll, men de övertygar ändå om sitt vara i rätten.

Enligt en större dagstidning, som hann före Granvik och Jonathan till restaurangen, ska man skippa ankan och istället kliva in på nudel- och wokpartyt. Det är just vad Middagsklubben gör, men möts tyvärr av något som inte lever upp till förväntningarna. Äggnudlar med biff och grönsaker är värt pengarna (dryga hundratjugolappen), men inget man drömmer om att uppleva igen. Samma sak gäller risnudlarna som kommer med kyckling. Rätten står upp, men kan inte dansa.

Däremot får biffen med asiatisk basilika gänget på bättre humör. Den har beställts med tre chilisymboler (varje rätt kommer med valmöjligheter på styrkefronten), och framkallar därför en kaskad av jämränden. Det tycker dock Middagsklubben är kul och slickar därför tallriken ren från den utmärkta såsen som blir över.

En annan jätterolig sak är vietnamesiskt kaffe. Det serveras i en kopp med tillhörande kaffebryggare ovanpå. Den mörka brygden får sedan lugnt och snällt droppa ned i koppen. Vill man ha mjölk till är det bara att stoppa ner skeden och röra om, där i botten finns nämligen ett lager av kondenserad mjölk. När man rört om smakar det i och för sig bara barnkalas, men det är ändå roligt.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0